Euphoria (2017)

Intensiv emotionell konfrontation med sevärda skådespelerskor i centrum

3 russin

Syskonkärlek. Splittrade familjer och skuld. Återföreningar. Allt sådant är vardagsmat på film. Särskilt det där med att ses igen efter en lång tid och att för oss som publik bevittna ett möte där vi bitvis får läsa av historien, lista ut vad som kommit före och vad som eventuellt kommit emellan de personer det handlar om.

Nu är vi där igen. Här finns mycket att försöka läsa in mellan raderna under inledningsfasen. Två vuxna systrar har uppenbarligen inte setts på ganska länge och de första spontana reaktionerna skiljer sig åt. Emilie verkar sprudlande spontan medan Ines är avsevärt mer reserverad, nästan nödbedd i sin attityd. Vad har hänt dem emellan egentligen?

Nödbedda Ines har kommit över från New York till Europa, någonstans på kontinenten men som jag uppfattade det, inte riktigt preciserat var. Konstnärskarriären har kanske hamnat lite i bakvattnet eller i alla fall är hon inne i en mindre framgångsrik fas. Vad gäller Emilie är det inte precis klarlagt vad hon lever av eller för, mer än att hon nyligen sålt sin lägenhet och bokat in dem på ett ganska fashionabelt hotell, där de beställer hummer med champagne till middag. Men redan där finns indikationer på att allt inte är som det ska. De reser vidare. Någonstans ut på landsbygden och över någon landsgräns. Där väntar ett speciellt ställe, svårt att hitta för den som inte vet var det ligger. Var har de egentligen hamnat och vad de ska göra där blir en nyhet för den allt mer undrande Ines.

Är det Mössebergs kurort? Eller det där mystiska bergspalatset i ”The Cure for Wellness”? Och för en recensent uppstår en annan avgörande fråga. Ska man förklara mer om detaljerna eller inrikta sig på den process som systrarnas relation går igenom? För det handlar mycket om minnen och besvikelser, det som tolkas som svek och vilka tidigare traumatiska upplevelser i familjen som format och sänt dem iväg på helt olika vägar i livet.

Och det är intressant. Övertygande och inlevelsefullt som kan förväntas när man matchar Alicia Vikander och Eva Green mot varandra. Gissa vem som fått vilken roll? OK, det är Green som fått axla den mer emotionellt utagerande rollen som Emilie. Medan Vikander är den föregivet kreativa men mer kontrollerade konstnären Ines, kvinnan i karriären som bekänner sig till en mer realistisk och kanske krass livshållning. Stämningen dem emellan kommer att skifta några gånger, med en del förväntade kontra andra mer oförutsedda humörsvängningar och konfrontationer. Instick i marginalen kommer från veteranerna Charlotte Rampling som en typ av ledsagare på platsen medan Charles Dance är en av de övriga gästerna på det pittoreska men udda residenset.

Det är ett koncentrerat stycke, en ingående blick på en uppgörelse och vad den ska leda fram till i slutändan. Är slutet givet när man väl fått förutsättningarna klart för sig? Och kommer vi att få de insikter som verkar mest troligt, också när vi har dessa förutsättningar framför oss? Det blir en stark, psykologiskt ambitiös film som inte är direkt revolutionerande eller chockerande men ändå lyckas överraska mig då och då. Lyckas den med vad den föresatt sig? Där vacklar jag lite. Delvis, ja. Inte alltid. Men det är ändå, givetvis måste jag väl tillägga, aldrig ett slöseri med tid att se de här aktörerna, eller framför allt aktriserna i aktion.

© Johan Lindahl
2018-02-25

Originaltitel: Euphoria
Sverige/Tyskland, 2017
Regi: Lisa Langseth
Med: Alicia Vikander, Eva Green, Charlotte Rampling, Charles Dance, Adrian Lester, Mark Stanley, August Zirner, Steffen Jung, Katja Brenner

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2018-02-02







     

Dela |