The Greatest Showman (2017)

Mer känsla än förnuft när Jackman regerar manegen

3 russin

Han vill ju bara göra folk lite gladare. Vad kan vara fel med det? Många blir också det, gladare. Men inte alla. Det kanske är för folkligt. Samtidigt provocerande, med alla dessa udda existenser som släpps ut ur sina gömslen och in i manegen.

Om det begreppet - manegen - nu har uppstått redan där. Historien om cirkusentreprenören och pionjären PT Barnum (1810-1891) är jag egentligen bara flyktigt bekant med. Googla gubben, så ser han i alla fall inte ut som Hollywoods möjligen nuvarande älsklingsaustralier Hugh Jackman, som här fått huvudrollen. Men socialrealism rent stilistiskt är inte direkt den här filmens huvudsyfte. Det är snarast en musikal, vilket jag inte var riktigt medveten om inledningsvis. Inte för att jag har något emot det. Och Jackman har ju tidigare visat showmanship i bland annat ”Les Misérables” eller för den delen i ”The Prestige”, för att inte tala om värdskapet för Oscarsgalan 2009. Den här rollen faller sig naturligt för honom. Storyn är som den är, lite sketchartat återgiven med en del rejäla hopp i tiden och musiknummer som fyller ut och knyter ihop.

En tradition går i graven. Så känns det för många av de cirkusarbetare som ser slutet på en bana när en av USA:s största cirkusar (och då förmodligen även världens), läggs ner, vilket återgavs nyligen i ett reportage från podcasten ”The Documentary” från engelska BBC. Ny teknik, ökat motstånd mot vilda djur i manegen och mindre publik än i fordom dagar. Orsakerna som anges är flera. Själv påminns jag om när jag för ett tjugotal år sedan som journaliststuderande, ihop med några klasskumpaner, gjorde ett övningsreportage om en betydligt mindre cirkus som turnerade i Småland. Det är uppenbarligen en speciell livsstil det där. Att resa runt i karavan och smälla upp sina tält på olika platser. Men hur började allt egentligen? Det är väl vad den här filmen försöker berätta.

”The Greatest Showman” vill frekvent och ibland framgångsrikt trycka på tårkanaler och andra emotionellt receptiva punkter. Det är en publikfriande historia berättad med postmodernt perspektiv om en tid då attityder var annorlunda och affärsmässigt risktagande var något som kunde sluta med succé eller total misär. OK, det sistnämnda är kanske inte unikt för det 1800-tal när filmen utspelas. Vad som definitivt inte är autentiskt för den eran är den musikaliska profilen som definitivt speglar mer av våra dagars meny. Inte helt olikt ”Moulin Rouge” som ju främst byggde på redan kända sånger i omskräddad kostym.

Här gäller så vitt jag kan se (och höra) bara nyskrivet material. Och om allt inte faller in under rubriken ’great’, eller musikaliskt minnesvärt för flera år framöver så är det i alla fall svängigt, uppmuntrande och livaktigt. Idén med filmen är mer att inspirera. Visst, även berätta om baksidorna av de djärva beslut som huvudpersonen fattar. Men framför allt att just inspirera. Barnum är lite av en lurendrejare som gör vad han kan för att komma upp sig från enkel bakgrund. Det finns något revanschlystet över honom som är en stark drivkraft men inte alltid verkar till hans fördel. Hans flitigt förekommande impulser kan knäcka hus och hem eller skapa en kometkarriär för både honom själv och dem han frotterar sig med. Men han vill bli accepterad av societeten. Det finare folket som åtminstone först föraktar hans så kallade ’freakshow’ med skäggiga damer, småvuxna personer eller deras absoluta motsats, liksom människor med olika hudfärg i ensemblen. Det förekommer även rena protestaktioner och ibland våldsamma upplopp utanför lokalen på grund av den ’skandalösa’ repertoaren.

Tråkigt är det knappast. Tiden passerar snabbt förbi och det är överhuvudtaget en film svår att tycka illa om, med den redan nämnda invändningen att inte alla musikaliska nummer håller kanonkaliber. Några exempel är dock riktigt bra som när svenska sångfågeln Jenny Lind i Rebecca Fergusons gestalt ger sig på en dramatisk ballad, naturligtvis anakronistisk även den, men ändå. Den fungerar i sammanhanget. Ferguson är för övrigt väldigt övertygande, särskilt i dialogerna och samspelet med Jackman. I det stora hela: ”The Greatest Showman” vill framförallt få dig att känna och tänka till en smula i förbifarten. Det är inte det sämsta.

© Johan Lindahl
2018-01-10

©20th Century Fox
Ingen panik - allt på en gång!

Originaltitel: The Greatest Showman
USA, 2017
Regi: Michael Gracey
Med: Hugh Jackman, Michelle Williams, Zac Efron, Zendaya, Rebecca Ferguson, Austyn Johnson, Cameron Seely, Keala Settle, Sam Humphrey, Yahya Abdul-Mateen II

Genre: Drama, Musikal
Svensk biopremiär: 2017-12-25
Hemmabio: 2018-05-14

Visas i C More First 2018-11-19, 22.35







     

Dela |