russin.nu - vi tycker om film
Ombytta roller (1983)

Flyhänt fars som åldrats med värdighet
4 russin

Arv eller miljö? De stormrika businessbröderna Duke slår vad. Om en dollar. Kan de totalt förstöra livet för sin protegé, den unge företagsfrågan Louis Winthorpe som leder deras operationer, få honom att förfalla till brott och total genomklappning på alla områden eller inte? I hans ställe sätter de in småskojaren Billy Ray Valentine som de stöter på av en slump. Ska han kunna driva verksamheten lika framgångsrikt som den nu avpolletterade arvtagaren?

Sålunda ser upprinnelsen ut till en av det tidiga 1980-talets mer omtalade och framgångsrika amerikanska komedier. Tillika en av de riktigt tidiga rollerna för framtida superstjärnan Eddie Murphy. Åren har gått. Men när jag nu ser om filmen efter, inte vet jag, förmodligen mer än 20 år så står den ändå upp förhållandevis och förvånansvärt bra. Hur mycket av det som är nostalgifaktor och återseendets entusiastiska glans kan man naturligtvis alltid diskutera. Själv ser jag nu, med lite perspektiv, ofta en speciell stilrenhet och konsekvens i Hollywoods utbud från den här perioden, egenskaper som inte direkt ger filmerna en tidlös aura utan snarare identifierar dem som en del av sin era på ett mestadels positivt sätt.

John Landis är på sitt sätt en typisk 1980-talsregissör. Han symboliserar perioden i någon mån. Det var då han hade sin storhetstid och var inblandad i en serie storstilade projekt, inklusive ”Blues Brothers” och ”En amerikansk varulv i London”. De senaste decennierna har han varit märkbart mindre produktiv, åtminstone i regissörsstolen. Hur ser hans gamla filmer ut idag, radikala eller reaktionära? Här görs komedi av förhållanden som kanske inte riktigt skulle fungera idag. Man skulle kanske inte kunna säga exakt samma saker på exakt samma sätt för samma effekt. Men ”Ombytta roller” skildrar delvis en i samhället uppenbart förekommande rasism, som här främst representeras av överklassen. I filmen syns överhuvudtaget främst två segment av befolkningen: enprocentsklicken (som vi kallar dem idag) och underklassen, de som av eliten närmast betraktas som kriminella element. De två världarna konfronteras. Medelklassen och allt annat däremellan är försumbart. Kontrasterna är det viktiga.

Jag är verkligen inte säker på hur mycket av detta som ska tas som intäkt för att filmen hade några djupare intentioner i att granska klassamhället. Men observationerna finns där. Och de är inte särskilt subtila. Dan Aykroyd, också något av en ikon från den här tiden, spelar den inledningsvis uppblåste, bortskämde och av överklassen helt impregnerade koncernledaren som har allt serverat på silverfat och för vilken inget ont kan hända. Förrän det gör det. Och han får lära sig en läxa, likt Ebenezer Scrooge i Charles Dickens berömda julsaga medan den gatsmarte Valentine plötsligt placeras på position han aldrig drömt om och försöker finna sig i det. Vilket han gör ganska snabbt. Men allt har en ände. Och då vidtar nästa fas, den avgörande vändningen i denna sedelärande skröna.

Har ni sett den så vet ni. Annars - ta gärna reda på det. För dem som inte var med då, ser det här naturligtvis tidsbundet och förmodligen politiskt inskränkt ut i vissa avseenden. Vilket dock innebär chansen till en del träffsäkra inlägg. Det handlar om etnicitet och som sagt om det klassamhälle som trots allt finns även i USA. Liksom kapitalismens roll som grundbult för samhällsbygget. Det är lite mycket sagt att det skulle finnas en socialistisk underton i det här, men beskrivningen av huggsexan och uttrycken för spekulationsekonomin har ändå en viss satirisk spets över sig. Spana in slutfasen som utspelas på New York-börsen. Iscensättningen av en intensiv dag i den globala handelns epicentrum är kaosartad och samtidigt otroligt välorganiserad, sett ur ett filmiskt perspektiv. Folk faller över varandra och sprider värdepapper omkring sig under några skälvande minuter.

Åldrad eller inte, ”Ombytta roller” har ett förledande leende och ett ledigt flöde nästan rakt igenom. Sedan tillkommer det adderade nöjet i att känna igen kommande storfräsare i branschen, av ett ganska brett sortiment. Jim Belushi skymtar förbi i några minuter. Som vad har jag i princip glömt. Al Franken, komiker och sedermera även kongressman, har en mindre roll som bagagehanterare på ett tåg i andra halvan. Den där tidiga scenen där Valentine försöker freda sig i en cell från några hotfulla cellkamrater, visst ser den där yngre killen till vänster om honom, han som inte säger någonting, bekant ut? Jomenvisst! Giancarlo Esposito har senare satt skräck i många genom sin skurkroll i ”Breaking Bad”, bland mycket annat. Och så Jamie Lee Curtis. Det här var ett av hennes tidiga steg ifrån skräckfacket i karriärens inledning. Och visst har hennes roll klara klichéklockor klingande över sig, som den prostituerade kvinnan med ett hjärta av guld. En stapelvara i sig. ”Pretty woman”, anyone?

Jo. Här finns mycket att häkta upp sig på. Att eventuellt reta sig på. Reagera på och eventuellt sucka över om man vill. Men också mycket att roas av, kanske främst om man har lite minne själv av perioden när filmen tillkom. En period då flera liknande scenarier var på tapeten. Flera som inkluderade just konceptet ’fisk i fel vatten’. Som en Tom Hanks i ”Big”. Och där en del förenklade stereotypiseringar ansågs vara av godo för att få fram poängerna. Minns ni förresten Eddie Murphys roll som afrikansk prins några år senare i ”En prins i New York”? Utan att avslöja för mycket, finns där en medveten blinkning inlagd åt alla som sett just ”Ombytta roller”. Ni som sett båda kommer kanske ihåg vilken synnerligen kort men talande scen jag syftar på...

© Johan Lindahl
2017-03-18

fds
   
Ombytta roller
Originaltitel: Trading Places
USA, 1983
Regi: John Landis
Med: Eddie Murphy, Dan Aykroyd, Jamie Lee Curtis, Denholm Elliott, Ralph Bellamy, Don Ameche, Paul Gleason, Tom Mardirosian, Avon Long, Jim Belushi, Al Franken, Robert Curtis Brown, Nicholas Guest, John Bedford Lloyd, Kristin Holby, Ron Taylor, Frank Oz, Giancarlo Esposito, Bo Diddley, Barry Dennen

Komedi
Dela |