russin.nu - vi tycker om film
Jason Bourne (2016)

Bourne again. Again.
4 russin

Allting är nytt och ändå sig likt. Efter en framgångsrik trilogi med Matt Damon i huvudrollen och Paul Greengrass som huvudsaklig regissör hade båda tydligen tröttnat och trodde väl att tunnan var tömd. Istället fick vi en uppföljare med Jeremy Renner som en tidigare okänd kollega i facket yrkesmördare för regeringen med oklar identitet. ”The Bourne Legacy” var absolut inget platt fall, men något saknades. Bourne? Om det var detta faktum som till slut provocerade vapenbröderna Damon och Greengrass att börja fila på en fortsättning låter jag vara osagt, men visst är tanken frestande. Och det är få action-thrillerkoncept på den här sidan millennieskiftet som har lyckats iscensätta sådan ihållande intensitet. Inte många döda punkter kan skönjas här heller.

Taktiken känns igen. Det rör sig fort framåt, med de snabba klippen och kameran som aldrig tycks stå still. Om det finns en svaghet i det hela så är det svårigheten man kan ha med sina (åtminstone relativt sett) åldrande ögon att dechiffrera allting som händer, just på grund av hastigheten i vilket det händer. Men allt det som varit bra med serien tidigare fortsätter imponera här. Det är som om inte särskilt mycket tid har förflutit när Bourne, som numera gått under jorden, kontaktas av sin före detta handledare på byrån, Nicky (Julia Stiles) även hon nu utanför forne arbetsgivarens hägn och i direkt uppror mot densamma om än med andra medel. Hon hackar sig fram. En inte helt riskfri verksamhet det heller, ska sägas. Nicky verkar inte stanna länge på samma plats.

Stegen går snabbt mellan olika hörn av den gamla kontinenten, alltså Europa. Bourne och Nicky söker varandra och jagas samtidigt av CIA mitt under pågående upplopp i Grekland. Och redan här förstärks bilden av hur den amerikanska underrättelsetjänsten snabbt kan avslöja och söka upp efterlysta element nästan var än i världen de befinner sig. Hur sann är den? Det betyder också att ett understruket övervakningstema grundläggs tidigt. För det blir mer av den varan. Samtidigt som Jason Bourne (eller David Webb som han egentligen heter) söker sanningen om sitt eget förflutna, sin familj och varför han blev den han blev, så är det ännu mer än tidigare omfattande övervakningsprojekt på gång. Den nya tiden på myndigheten representeras av - just det, här är hon igen - svenska Alicia Vikander som en mellanchef specialiserad på just digital överföring och informationsinhämtning. För att bli inblandad i Bourne-ärendet krävs dock sanktion från hennes närmast överordnade som spelas av Tommy Lee Jones och representerar den något äldre skolan.

Hur väl arbetar de två ihop - och arbetar de verkligen ihop? Såsom tidigare i filmsviten blir det mer av inbördes motsättningar och strikt ’need to know’-interaktion inom CIA som skärskådas. Vem får veta vad om vem och hur många hemliga projekt finns det egentligen som stöds av ett hörn i huset medan kontorsgrannarna är helt ovetande? Ett framgångsrikt IT-företag har också en ledande roll i filmen. Det leds av en ung entreprenör (Riz Ahmed, i skrivande stund aktuell i serien ”The Night of”). Som av en händelse syns även hans förhörsledare i den serien (Bill Camp) i en mindre roll här. Att kunna hålla koll på allt och alla är något som genomsyrar mycket av fiktionen idag och Bourne-sällskapet är knappast först in genom portarna med insikten att det kan vara både en välsignelse och en förbannelse. Men det fungerar ändå bra som en motor i filmen. För vad som ”Jason Bourne” framförallt erbjuder är en rejäl dos fysisk aktivitet. Tro inget annat.

Totalt kaos, som rent logistiskt måste varit en mardröm att åstadkomma, har ju varit ett signum för franchisen framför allt sen Greengrass tog över tyglarna i ”The Bourne Supremacy”. Och han fortsätter i samma stil. Vi ser en hel del ansvarslöst bilkörande framför allt under den avslutande sekvensen i Las Vegas, men den staden är ju sällan känd för ansvarsfullt beteende i stort. Där finns också inslag som möjligen är lånade av klassikern ”Hjärntvättad” (även känd som ”The Manchurian Candidate”). Spänningsmoment som i och för sig plankats av många andra förr genom åren. Något drastiskt är på väg att hända mitt under ett officiellt evenemang. Mycket handgemäng hinns med, främst för Bourne själv och hans nemesis, den högst inofficielle extra ’tillgången’ för byrån (Vincent Cassel). 
Som vanligt hinner huvudpersonen inte med mycket i form av romanser. Han har inte tid och är förmodligen vis av erfarenheten sedan tidigare. Han har ju en tendens att försätta alla kvinnor han bryr sig om i livsfara bara genom sin egen närvaro.

Hur mycket av de här underliggande temana har en bärande betydelse för Bourne-paketet egentligen? Den paranoida stämningen och känslan av att aldrig vara säker bygger på något vis ändå på insikten om alla upptänkliga hotbilder som vi ständigt presenteras för. Och att vi har en huvudperson som själv tvivlar på var han hör hemma och vad han egentligen representerar. Samtidigt ligger även dragningskraften i allt det som gör att vi inte hinner tänka efter allt för noggrant. Saker smäller. Pipor siktar. Ben bräcks. Avspänningskomik är nedprioriterat till lägsta nivå.
 

”Jason Bourne” som film gör dig knappast mer avspänd inför världsläget eller vart vi är på väg, samtidigt som den fungerar oerhört tillfredsställande i det den vill åstadkomma som film. Så många känner sig kallade att försöka få fram samma effekt och genomgående engagerande resultat utan att vara i närheten. Jag lyfter på hatten än en gång och hoppas faktiskt på fler kapitel.

© Johan Lindahl
2016-08-01

fds
   
Jason Bourne
Originaltitel: Jason Bourne
USA, 2016
Regi: Paul Greengrass
Med: Matt Damon, Alicia Vikander, Julia Stiles, Tommy Lee Jones, Vincent Cassel, Riz Ahmed, Ato Essandoh, Scott Shepherd, Bill Camp, Vinzenz Kiefer, Stephen Kunken, Kaya Yuzuki

Action, Thriller

Svensk biopremiär: 2016-07-27

Hemmabio: 2016-11-28 - Universal Sony
Dela |