The Dressmaker (2015)
Inga änglar i obygden
Hur var det han sade, gamle Gessle? ”Här kommer alla känslorna på en och samma gång.” Textrader som tycks ha citerats i det oändliga - och här fick ni dem igen utan extra kostnad. Många känslor
ska liksom bara klämmas in i ”The Dressmaker”. Vad som först signalerar något slags situationskomisk slapstick med sociala förtecken, utvecklar sig till ett vindlande drama, tidvis snubblande nära melodrama, med sentimentalitet och romantik men även stadigt återkommande, starkt påtaglig svart humor.
Ja, ska vi kalla det en australisk ”Änglagård”, men svartare? Referensen kan fungera för en svensk publik om inte annat. Men
Återvändaren, den förlorade sonen eller dottern, är ju ett vanligt tema i olika berättelser. En klassisk arketyp. Nykomlingen eller återkomlingen som river upp gamla sår och pressar igång nya processer. Hur mycket har ”The Dressmaker” att tillföra den traditionen?
Här är det numera världsvana Miss Myrtle ’Tilly’ Dunnage (Kate Winslet) som återkommer till den lilla, verkligen mycket lilla, hemstaden i australiska utmarkerna. Eller, det är snarast en by. I princip en gata och ett antal träkåkar där vi möter en förvånansvärt varierad skara individer och familjer. Här huserar några tämligen excentriska existenser. Men vi mer än skymtar det där (i filmer om landsbygden vanligt förekommande) sammanhållande kittet, det genomgående konservativa sinnelaget som gör att alla inte känner sig välkomna. Kommer ni ihåg ”Chocolat” med Juliette Binoche och Lena Olin för ett antal år sedan? Det skulle behövts lite mer importerad choklad även i den här bygden. Nu kommer i alla fall den fashionabla före detta byoäktingen tillbaka och skakar om samhället i sina grundvalar. Hon börjar med att söka upp sin nu ganska skröpliga mor som bor i en lika skröplig, sliten stuga i änden av bygatan. En moder som först ger intryck av att inte känna igen sin dotter. Men här finns en lång, ofta tragisk historia att se tillbaka på. ’Tilly’ har en gång blivit ivägskickad från orten efter en tragisk händelse. Vad som egentligen hände är något som nystas upp i tillbakablickar under berättelsens gilla gång.
Här finns alltså både komik och tragik. Romantik. Och revansch. Repetera det där med
Revansch. Men vad filmen storymässigt kommer att mynna ut i och vilket stämningsläge det ska landa i är inte så lätt att förutse. Här väntar både bekanta berättargrepp och en del oväntade vändningar, åtminstone för oss som inte läst romanen (av Rosalie Ham) som filmen bygger på.
Dramat framförs av en
crème de la crème av australisk aktörsadel - med lite brittiskt blod injicerat. Till den senare kategorin hör ju Kate Winslet som är sedvanligt självklar, allmänt lysande och nyanserad även där rollen kan se ut som karikatyr i ena ögonblicket och någonting djupare i nästa. Den koleriska modern spelas av Judy Davies som är en liten specialist på just sådana roller. Hon får också vara lagom bitchig, eller mer än lagom. Men också öppna sig och visa på fler dimensioner efterhand. Hugo Weaving, känd från ”Matrix” och mycket, mycket annat är inte oväntat utmärkt som den lokale lagväktaren; en man som tillhör samhällets mer sympatiska invånare i en konkurrens som dock inte är stenhård. Liam Hemsworth från ”Hunger Games” blir också mer dynamisk än jag hade räknat med i rollen som Tillys eventuella romantiska intresse.
Även om jag kan tycka att filmens två timmar kanske är några minuter mer än nödvändigt, och att jag ibland kommer på mig med att undra vad filmens egentliga ärende egentligen kan vara, så kan jag inte säga annat än att resan mot målet är roande. Och oroande. För även om jag tycker mig ha sett den här intrigen förr, liksom benägenheten hos filmmakare att betona obygdens destruktiva drag och kvävande effekter på det uppväxande släktet, så framförs det hela med en sorts sofistikerad spexighet, spetsad med en satirisk sensibilitet som är svår att motstå. Oftast.
© Johan Lindahl2016-06-15