Bloodline (2015)

Fängslande floridianskt familjedrama

4 russin

Familjen är värst. Det har vi sett förr. Och här klargörs väldigt tidigt att något i den här familjeskrönan i ett (med avbrott för en och annan intensiv åskskur) ständigt solindränkt Florida, något här kommer att sluta väldigt snett. Trots att det här i stora drag ser ut som en familj med förutsättningar. Patriarken och matriarken är företagsamma och har starka band in the community liksom. De nu uppvuxna barnen har i vissa fall gängat sig, bildat nya band och skaffat sig egna karriärer men ändå stannat kvar i området för att, ja, det är härifrån de är. Banden finns där. Och sammanhållningen ser stark ut. Men så är det äldste sonen Danny som sticker ut i sammanhanget. Det svarta fåret, som alltid ska finnas med i en berättelse där allt annars ser alltför stabilt och odramatiskt ut, för att förorsaka drama, vara en katalysator för en konflikt eller väcka upp en som redan finns där.

Ingenting är så självklart och enkelt i ”Bloodline”. Startskottet är en sammankomst i sydligaste Florida, alltså längst ner i kustbandet med de smala landremsorna och öarna, i samband med invigningen av en pir… tror jag det var. I familjens namn. Piren, liksom en del annat i intrigen, är mer av en MacGuffin än något annat. En ursäkt för att sätta igång spelet. Genom säsongens gång brukas regelbundet både flashbacks och flashforwards, återblickar och framåtblickar för att förklara att något otrevligt definitivt kommer att hända och inte minst reda ut varför. Alltmer visar sig alla vara skyldiga till någon förbrytelse eller försummelse. Och det hela har börjat långt tidigare.

Bit för bit öppnar sig buken och allt innanför väller ut i sakta mak, med undantag för explosiva ryck i händelseutvecklingen. Om det är någon större invändning jag har mot serien är det att den ibland tar lite mer tid på sig än den skulle behöva. Eller behöver den all den tid den tar? Jag är kluven. Hemma följde vi den i alla fall i portioner, även om säsongen fanns tillgänglig i sin helhet på Netflix. Men varje gång vi såg ett avsnitt var det lätt att sugas in i den här tryckande hettan, med de i grunden nästan rakt över hela disken inombords plågade individerna som inte klarade att styra sina liv och sina känslor så mycket som de önskat. Det som göms i snö… Här syns inte mycket snö, men nyckeln till allt ligger just i något som utspelats i klanen Rayburn ett par decennier tidigare och som aldrig bearbetats tillräckligt. Kanske för att det varit helt omöjligt att beröra det. Tabu. Alla har inte hela bilden av vad som hänt och den bilden pusslas nu ihop framför våra ögon. Bit för bit. Parallellt med allt annat som händer ikring dem i The Keys.

John, näst äldste sonen, är exempelvis polis och får en serie fall av försvunna flickor, ibland återfunna som döda, på sitt bord. Något säger oss att det här kan ha eller kommer att få en koppling till hans egen familjs förehavanden, men precis hur är svårare att förutsäga. Det som allt annat sammanstrålar genom olika intrikata cirkelrörelser. Storyn drar sig mot en upplösning som alltså förannonseras, men ändå är så pass diffus att det finns fler överraskningar på lut när väl den första säsongen lappas ihop. För det är tydligen meningen att det kommer åtminstone en till efter de här första 13 avsnitten.

Men framförallt är det här en uppvisning i övertygande agerande. Även där berättelsen kan ha sina mindre brister är personerna i stort sett alltid trovärdiga. Och fascinerande. Inte minst då äldste broder Danny, alternativt sammanbiten eller tonårsaktigt trotsig även efter att 40-strecket bör ha passerats med bred marginal, personifierad med bravur av Ben Mendelsohn. Att han har sina skäl till den ambivalenta attityden visavi den egna familjen är klart, men borde han inte kunna hitta mer konstruktiva vägar att konfrontera det? Inte säkert. Han kanske är så skadad att loppet är kört. Och de försök han verkar ger ser ofta ut att snubbla på faderns (Sam Shepard) ovilja att låta det förgångna vara förgånget. Eller att vilja begrava allt så djupt som möjligt, vilket denne påminns om blir mycket svårare med Dannys närvaro. Modern, inlevelsefullt spelad av ingen mindre än Sissy Spacek, vill se något annat i den förstfödde och har sina speciella skäl att göra det. Men frågan är om hon ser klart eller blir alltför naiv i försoningsprocessen.

”Bloodline” i sig är allt annat än naiv. Inte heller cynisk. Eller en hyllning till helyllefamiljen. Eller något annat budskapsmässigt enkelt att fånga i en fras. Men det är bra TV.

© Johan Lindahl
2016-04-16

Film © 2015 Sony Pictures Television Inc. All Rights Reserved.
Det är hårt att få på båten. ”Bloodline” är ett eldfängt drama under Floridas stekande sol.

Film © 2015 Sony Pictures Television Inc. All Rights Reserved.
Broderskärlek. En bristvara i familjen Rayburn?

Film © 2015 Sony Pictures Television Inc. All Rights Reserved.
Sissy Spacek - still going' strong. Här som matriarken i den respekterade, men inbördes splittrade Florida-familjen.

Originaltitel: Bloodline
USA, 2015
Regi: Ed Bianchi Johan Renck m fl
Med: Kyle Chandler, Ben Mendelsohn, Sissy Spacek, Linda Cardellini, Norbert Leo Butz, Jacinda Barrett, Jamie McShane, Enrique Murciano, Taylor Rouviere, Owen Teague, Sam Shepard, Chloë Sevigny

Genre: Drama, Thriller, TV-serie
Hemmabio: 2016-03-21
Teman: Originalproduktion från Netflix


Ingår i följande teman


Originalproduktion från Netflix





     

Dela |