Call Girl (2012)
Suggestiv samhällsskildring om en tid inte alltför olik vår...
Sverige på frammarsch. Ett exempel för världen att följa. Frihet, jämlikhet och broderskap. Fast för systrar också. Så lyder parollerna i det 1970-tal som skildras i ”Call Girl”, en tid då jag själv växte upp men ärligt talat inte minns så mycket av, när det gäller samhällsdebatten i alla fall. 1976, när filmen utspelas, var jag åtta år. Vi hade ganska fula kläder allihop i skolan, eller hur var det? Vad mer av värde finns att förmedla…? Filmen är en fri tolkning - det kan diskuteras och har diskuterats hur fri - av händelser som påverkade landet men i stora drag pågick i det tysta.
Politiker inblandade i prostitutionshärvor. Försök att lägga locket på. Ni vet, perfekt stoff för konspirationsfilmer från just 1970-talet, främst amerikanska. Men en del av den andan färgade av sig på svenska filmer redan då, exempelvis ”Mannen på taket”. På senare år har den påstådda och delvis sannolika bilden av ett hårdare Sverige märkts av i ett otal kriminaldramer man oftast både kan ha och mista.
”Call Girl” fastnar dock inte i de vanligaste konventionerna och klichéerna särskilt ofta. Det har blivit en riktig film. Den ser ut som, låter som och doftar av det decennium den skildrar. Här skönmålas inte nämnvärt. Det är de mörka, dystra sidorna som ska fram. Och de bortglömda offren för ett maktspel nästan värdigt ”Game of Thrones” som ska upprättas. Det är sällan extremt våldsorienterat, inte fysiskt - med några undantag. Men psykisk terror och utnyttjande av andras svaghet är den röda tråden.
Huvudpersonerna är två tonåriga tjejer som inte passar in, hamnar på fosterhem och sedan ungdomsvårdsanstalt men inte kan hålla sig ifrån nattliga utflykter som efterhand leder dem i famnen på en bordellmamma, en förmedlare av av sexuella tjänster till ett klientel som i flera fall hör hemma i societeten, den politiska och polisiära eliten. Några snutar sätts dock att spana på bordellmamman och det finns intresse hos åtminstone en del instanser att stoppa hennes verksamhet. Samtidigt som andra inflytelserika krafter inte alls är lika tända på det. Framförallt inte precis före ett riksdagsval…
Mikael Marcimain har efter ett manus av - andningspaus infogas - Marietta von Hausswolf von Baumgarten, skapat en suggestiv thriller som störts av spekulationer kring förtal av verkliga personer vilka underförstått skulle anklagas för att ha tagit del av de tjänster som erbjöds från 'eskortförmedlarna'. Nu har tydligen en del av materialet klippts om inför DVD-utgåvan, men jag kan inte bedöma vilken effekt som uppstår - eller uteblir.
För filmen i den form jag sett den finns dock skäl att inte snåla med superlativerna alltför mycket. Det är troligen en av de mest kraftfulla och engagerande svenska filmer som släppts det senaste decenniet. Man kan ifrågasätta den, dess motiv och om den själv blir exploaterande, men det sammantagna intrycket är att det är ett djärvt, distinkt och artistiskt väl genomfört försök att syna den svenska drömmen om det rättvisa, okorrumperade samhället.
Hur fungerade egentligen rättsväsendet, sociala myndigheter och demokratin under den här tiden? Krävdes det offer för att upprätthålla bilden och vilka var det i så fall som offrades? Frågor som givetvis, i aningen omformulerade varianter, kan ställas även nu.
© Johan Lindahl
2013-08-20
Originaltitel: Call Girl
Sverige/Norge/Finland/Irland, 2012
Regi: Mikael Marcimain
Med: Sofia Karemyr, Josefin Asplund, Pernilla August, David Dencik, Simon J. Berger, Sverrir Gudnason, Anders Beckman, Ruth Vega Fernandez, Magnus Krepper, Claes Ljungmark, Hanna Ullerstam
Genre: Drama, Historia, Politik
