russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Katharine Hepburn

Efter 67 år i branschen ansågs hon vara världens främsta skådespelerska

LÅT VARA ATT LÅNGFILMEN "Sommarens dårskap" (Summertime, 1955) på sin tid i första hand blev en underhållande turistpropaganda - men den amerikanska nuckan på sin första Europasemester innebar också en intressant och ovanlig roll för Katharine Hepburn, som älskade utmaningar. Det är Venedig den bleka privatsekreteraren har valt och hon "gör stan" helt på egen hand. I varje fall fram till dess hon blir bekant med en charmig, tillika medelålders, italiensk antikvitetshandlare (Rossano Brazzi).

Annars var Katharine Hepburn själv långtifrån någon blek och kärlekskrank, smått tafatt varelse. Hon var tvärtom en inbiten, aggressiv feminist. När hon var kring de 75 fick vi veta i en TV-intervju att "Kath" duschade iskallt varje morgon och gärna sprang en lång träningsrunda eller två. Och in i det sista gick hon ytterst sällan eller aldrig klädd i kjol privat utan nöjde sig med sina hemska, säckiga långbyxor som hon skrämde upp Hollywood med redan på 1930-talet.

Kath var något av en pojkflicka som ung. Hon hade fem bröder och drog inte bara på sig långbyxorna för att få vara tillsammans med dem, utan snaggklippte också sitt röda hår. Men Kath var även en intellektuell flicka från en intellektuell och radikal familj, och redan som barn fick hon lära sig att "sjunga ut". Det fortsatte hon med, allt intensivare vartefter åren led - trots att hon var väl medveten om att detta ofta förväxlades med taktlöshet och mycket annat.

KATHARINE HOUGHTON HEPBURN (född 12 maj 1907) kom till Hollywood på 1930-talet och blev något av "den nya kvinnan". Hollywood behövde något nytt och fräscht, och fulsnygga Katharine hade sannerligen en hel del att bjuda på av det slaget. Hon satte inte minst de dittills normgivande skönhetsidealen på huvudet. Och Kath var lång och skranglig hade höga kindknotor och därtill fräknig. Hon hade tillika humor men framför allt talang. Hon hade redan spelat teater under collegetiden och Shakespeare på Broadway, med den äran. Och hon visste precis vad slags roller hon ville ha: smått hysteriska, otillfredsställda kvinnotyper. Men också sofistikerade.

Första filmen "Bröllop med förhinder" (A Bill of Divorcement) kom 1932, men det var med rollen som ung, naiv aktris i "Morning Glory" året därpå som hon slog igenom på allvar och höstade in sin första Oscarsstatyett. Med "Ingen fara på taket" (1940) befäste hon sin klass som komedienne mot Cary Grant, liksom "En skön historia" (The Philadelphia Story, 1940) - den filmen kom för övrigt i en ny version 1956 - "High Society" med Bing Crosby, Frank Sinatra och Grace Kelly i Hepburns roll. En klar nedklassning. Vi minns vidare Kath särskilt från filmer som "Adams revben" (1949), "Maria Stuart", "Årets kvinna" (1942) , "Afrikas drottning" (1951), "Lång dags färd mot natt" (mot Laurence Olivier, 1962) och "Sista sommaren".

Mötet mellan Hepburn och Bogart blev något alldeles speciellt. De både kompletterade och respekterade varandra och resultatet av deras samarbete under ganska så frustrerande omständigheter redovisade hon senare i en ytterst läsvärd bok: "Hur vi gjorde Afrikas drottning" eller "Hur jag åkte till Afrika med Bogart, Bacall och Huston och höll på att bli galen". Låna den gärna på biblioteket.

KATHARINE HEPBURN HEDRADES med hela tolv Oscarsnomineringar och erövrade inte mindre än fyra statyetter, för "Morning Glory" (1933), "Gissa vem som kommer på middag" (1967), "Så tuktas ett lejon" (The Lion in Winter, 1968) och "Sista sommaren" (On Golden Pond, 1981). Men tro inte att hon hämtade någon enda av dessa personligen. Miss Hepburn framträdde offentligt enbart på sina egna villkor. Den enda gång (tror jag) hon medverkade vid en Oscarsgala som presentatör, chockade hon alla genom att stega fram i rampljuset klädd i en enkel, gråblå "Mao-byxdress", som många gissade hon hade sparat från sin roll som kinesisk bondhustru under den japanska ockupationen i filmen "Draksådd" (1944). Men visst fick Kath stående ovationer i alla fall vid sin entré.

Vid 60 års ålder tackade hon ja till titelrollen som Coco Chanel på Broadway - en musikal! Många trodde att valet skulle bli rena katastrofen. I stället visade det sig att gamla Kath kunde både sjunga och dansa som få. Under 80-talet spelade hon ofta med i TV-dramer som t ex "Glasmenageriet" och hon vann en Emmy-statyett för sin roll mot Laurence Olivier i "Love Among the Ruins". 1994 gjorde hon för övrigt sitt sista TV-framträdande mot Anthony Quinn i TV-filmen "This Can´t Be Love" (tidigare visad i TV här hemma).

Privat blev det aldrig några sommardårskaper för Katharine Hepburns del. Hon gifte sig 1928 med en Ludlow Odgen Smith. Men äktenskapet tog tvärt slut efter sex år, då hon beslutat sig för att satsat helt på skådespelaryrket. Ett misstag, förklarade hon, eftersom hon inte trodde på äktenskapet. Hon hade likaså ett kortare förhållande med miljonären Howard Hughes. Däremot skulle hon så småningom bli den fasta punkten i tillvaron för kollegan Spencer Tracy, hans stöd genom hans depressioner i 25 års tid.

DE HADE TRÄFFATS 1942 under inspelningen av "Årets kvinna". Hon var då 33 år gammal och han 42. Och här inleddes en bekantskap som snabbt mognade till djup vänskap, en vänskap som i sin tur kom att likna något av ett äktenskap, faktiskt. Hepburn var som sagt frånskild sedan länge och tänkte aldrig mera göra om det experimentet: "Äktenskapet är ingen naturlig institution", hävdade hon. "Om det vore så, behövdes inget kontrakt".

Från deras allra första möte har följande replikskifte bevarats:

Hepburn: "Är ni inte för kort i rocken för mig?"
Tracy: "Jag ska nog få ner er på mattan vad det lider."

De gjorde inte mindre än 25 filmer tillsammans. Den första var alltså "Årets kvinna". Och kom att betyda allt för varandra. Om hon uppträdde i älskarinne- eller modersrollen blev dock aldrig någon på det klara med. De påverkade i alla händelser varandra mer än de själva insåg och lockade fram det bästa hos varandra, såväl i privatlivet som i arbetet. Spence var visserligen gift men levde åtskild från sin familj. Eftersom han var katolik, var det otänkbart med en skilsmässa.

Det blev Kath som fick fiska upp den gravt alkoholiserade Tracy från barerna. Det var hon som uppmuntrade och hjälpte honom i filmarbetet, antingen de filmade tillsammans eller inte. Och Hollywoods skvallerkåsöser krökte inte ett hårstrå på deras huvud. Varför har ingen kunnat förklara, men romansen mellan Hepburn-Tracy var på något vis helig. Det var det enda kontroversiella förhållande som ansågs rent och vackert och äkta av hela Hollywood, så skandalpressen teg om det ända fram till Tracys död 1967.

Då, alltså 1967, accepterade de huvudrollerna som det gamla paret i komedin "Gissa vem som kommer på middag", efter att på var sitt håll ha tackat nej till den ena filmrollen efter den andras en lång tid. Detta blev också blev deras sista film tillsammans. Tracy var svårt sjuk redan under inspelningen och dog bara någon vecka efter det att den blivit klar. Och, som sagt, först då avslöjades deras långa, hemliga romans för allmänheten. Och i en av slutscenerna i filmen upplever åskådaren intensivt deras starka känslor för varandra, i synnerhet hennes.

I tidningsintervjuer 1991 avslöjade hon faktiskt också att hon ångrade att hon aldrig skaffat sig några barn och att hon aldrig gift sig med Tracy.

Och det skulle dröja ända till 1995, innan ett ännu tidigare intimt förhållande avslöjades i Barbara Leamings biografi om Hepburn. Det hade varit med regissören John Ford, som liksom Tracy inte hade kunnat lämna sitt katolska äktenskap och söp i full klass med denne.
Ford och Hepburn träffades i samband med inspelningen av "Maria Stuart" (1936). Kaths hängivenhet till dessa båda män och envishet att ta hand om dem sades bottna i det faktum att hon som tonåring en dag hittade sin blott två år äldre bror död uppe på vinden, där han hade hängt sig.

VAD DE FLESTA LÄNGE inte kände till om Katharine Hepburn, var att hon sedan många år tillbaka led av inte mindre än fyra mycket allvarliga sjukdomar - och ändå klarade av sina åtaganden med glans. Hon led av Parkinsons sjukdom, som fick hennes huvud och armar att plösligt skaka okontrollerat. Oftast lyckades hon kontrollera skakningarna så att filmpubliken tror att de är en del av hennes personlighet. Ett utmärkt exempel på detta var hennes lilla - och sista - filmroll som Warren Beattys "auntie" i nyligen TV-visade " "Love Affair" från 1994.

Kath genomgick också på äldre dar en svår höftledsoperation på grund av ledgångsreumatism, hon blev opererad för hudcancer och var in i det sista väldigt känslig för solljus. I filmen "Sommarens dårskap", som fick inleda denna artikel, föll hon (enligt manuskriptet) ner i det smutsiga vattnet i en av Venedigs smutsiga kanaler och ådrog sig en ögoninfektion, som gjorde att ögonen ständigt rann på henne livet ut.

Men trots skakande händer och darrande huvud, rinnande ögon, en konstgjord höft och ständig värk hängde Hollywoods Grand Old Lady envist med in i det sista. Så sent som 1999 blev hon korad till Världens Främsta Skådespelerska av The American Film Institute.

Katharine Houghton Hepburn avled den 29 juni 2004, 96 år gammal.

© hazzan lindström


2005-01-27

   
Källa: TCM
Källa: TCM

Källa: TCM
Källa: TCM
Katharine Hepburn i "The African Queen" (1951)


Kathrine Hepburn i "Alice Adams" från 1935.

Dela |

Teman: Hazzans Hollywood

Relaterade filmer
Afrikas drottning (1951)

Relaterade artiklar
Hanz "Hazzan" Lindström - en presentation