russin.nu - vi tycker om film
Skräckfilmens tidiga dagar

(för dig som inte vill bli så rädd...)

När höstmörkret fallit och regnskurarna trummar ihärdigt mot fönsterrutorna är det ingen idé att ge sig ut. Då är det bättre att tända lite levande ljus, krypa upp i soffan och njuta, alternativt skratta gott, åt några svartvita skräckfilmsklassiker. Andreas har kollat närmare på skräckgenrens begynnelse, med fokus på Universals monsterhits från 1930-talet.


Filmkonsten har länge använts för att skrämmas. Skräckfilmer har funnits nästan lika länge som filmen i stort. George Méliès, ni vet han med "Resan till månen", skapade inte bara den första science fiction-filmen utan, såvitt jag känner till, även den första film som behandlade ett skräckfilmstema. Tvåminutersfilmen "Le Manoir du Diable" ("Djävulens herrgård", 1896) visar hur en fladdermus flyger in i ett urgammalt slott, förvandlar sig till Mefistofeles och därpå frambringar en rad övernaturliga varelser. En av dessa försöker värja sig mot Hin Håle med ett kors och plötsligt har vi två vampyrfilmsrekvisita, fladdermöss och krucifix, på plats. Flera av Méliès andra filmer har skräckfilmsanknytning, som till exempel "La Caverne maudite" ("Demongrottan", 1898) och "Le Monstre" ("Monstret", 1903). Den innovative filmskaparen, som för övrigt också var magiker även utanför silverduken, såg det unga mediet som en möjlighet att berätta fantastiska historier och denna anti-realism har kanske levt vidare starkast just inom skräckfilmen.

På 1920-talet var Tyskland ledande inom filmskapandet och här föddes en filmstil som mer än någon annan kommit att prägla den tidiga skräckfilmen, nämligen den tyska Expressionismen. Filmstilen lade mycket vikt vid bildens yta och det som mest kännetecknar den är förvridna och märkliga scenografier och oväntade kameravinklar. Skådespelarna är även de till stor grad en del av dekoren och är följaktligen även de ofta förvridna och extrema i sina uttryck. Kontrasten mellan ljus och skugga spelar en stor roll och denna används för att ytterligare förvrida verkligheten. De expressionistiska filmerna utspelade sig ofta i förfluten tid och kunde därigenom tillåta sig mer fantasirika berättelser än vad en samtida berättelse kunde.

Den film som startade den expressionistiska vågen var "Der Kabinett des Dr. Caligari" (Dr. Caligaris kabinett, 1920) av Robert Wiene. Filmen blev en stor succé även internationellt och kom därigenom att få stor påverkan på senare filmer, både inom filmstilen och för den senare skräckfilmen. Andra viktiga expressionistiska filmer, inte minst för denna texts fokus är Paul Lenis "Das Wachsfigurenkabinett" (1924), Paul Wegener och Carl Boeses "Der Golem" (1920) och F.W. Murnaus "Nosferatu, ein Symphonie des Grauens" (1922).

"Der Golem" bygger på en judisk legend om Rabbi Loew som i 1500-talets Prag bygger en man av lera för att beskydda judarna från stadens hårda härskare. Loews assistent sätter dock käppar i hjulet och låter Golem utföra diverse kriminella handlingar istället, varpå Golem blir förvirrad och går bärsärkagång på stadens gator. Som synes har filmen "Der Golem", kanske nästan lika mycket som Mary Shelleys roman, kommit att påverka en framgångsrik franchise kring ett monster skapat av en viss Dr. Frankenstein.

Murnaus "Nosferatu" är den första filmatiseringen av Bram Stokers "Dracula", på sätt och vis... Filmbolaget Prana-Film hade inte rättigheterna till Stokers roman och bytte sålunda namn på vampyren till Greve Orlok och stökade om lite i historien. Detta hindrade dock inte änkan Stoker att stämma filmbolaget på deras sista slantar. Bolaget försvann men skådespelaren Max Schreks anemiska greve har etsat sig fast på filmhistoriens näthinna för evigt. Utseendemässigt har han inte mycket gemensamt med senare tiders galaklädde gentleman, men filmens popularitet visade inte minst att det fanns ett stort publikintresse för skräckfilm.

Den expressionistiska filmvågen tog slut i och med Fritz Langs fantastiska framtidsskildring "Metropolis" (1927). Bidragande orsaker till detta var att de expressionistiska filmerna blivit allt mer budgetkrävande och det tyska filmbolaget UFA hade fått ordentlig brist i kassan, men framförallt för att de ledande filmskaparna och skådespelarna inom filmstilen gav sig iväg till Hollywood för att göra film där. Runt 1927 var Fritz Lang den enda betydande expressionistiska filmregissören som var kvar i Tyskland och 1933, vid Hitlers maktövertagande, lämnade även han hemlandet. Alla dessa tyska filmregissörer och skådespelare kom att påverka filmproduktionen i USA.

Den amerikanska filmindustrin växte fram under första världskriget. För att ett filmbolag skulle kunna växa sig riktigt stort upptäckte de att man måste kontrollera alla led i filmkedjan; produktion, distribution och filmvisning. Detta kallades för "vertikal integration" och i början av 1930-talet hade en bolagsstruktur byggs upp i den amerikanska filmindustrin, inte minst genom samgående mellan produktionsbolag och biografkedjor, som skulle komma att bestå under lång tid. De bolag som var vertikalt integrerade kallades för "The Majors" eller "The Big Five" (Paramount, Loew's/MGM, 20th Century Fox, Warner Bros. och RKO). Dessa omgärdades av "The Minors" eller "The Little Three", vilka var Columbia, United Artists och Universal, den största av "de tre små".

Universal Film Manufacturing Company grundades redan 1912 av tyskättade Carl Laemmle. Bolaget hade försökt sig på vertikal integration men hade svårt att få det att löna sig. Universal hade ofta ont om pengar och hade dessutom få betydelsefulla stjärnor kopplade till sig, vilket till stor del berodde just på pengabristen. Universal satsade därför på att upptäcka nya stjärnor och var också tidiga med att plocka upp europeiska filmskapare när dessa började lämna det allt mer fascistoida Europa.

När "Dr. Caligaris kabinett" visades i USA år 1921 växte skräckfilmen fram som ny genre. Universal specialiserade sig just på denna och producerade en rad filmer med Lon Chaney i huvudrollen, bland annat "The Hunchback of Notre Dame" (1923) och "The Phantom of the Opera" (1925). Bolaget anställde också Paul Leni, han med vaxfigurerna, som regisserade den mycket framgångsrika "The Cat and The Canary" (1927) och "The Man Who Laughs" (1928), med medemigranten Conrad Veidt (från "Dr. Caligaris kabinett") i huvudrollen som den ofrivilligt skrattande mannen.

Efter börskraschen 1929 och den därpå följande Depressionen var biopubliken väl förunnad lite eskapistiska äventyr och kanske var det detta som mer än något annat som ledde till att skräckfilmen blev en framstående genre under början av 1930-talet. Universal fortsatte det de hade påbörjat under det tidigare årtiondet och de klassiska skräckfilmer, och skräckfilmsmonster, som påverkat hela genren under väldigt lång tid tog nu form. Märkligt nog spelade en helt annan av Universals filmproduktioner en stor roll för filmernas tillkomst och utseende, nämligen den prestigefyllda och mycket kostsamma "All Quiet on the Western Front" ("På västfronten inget nytt", Lewis Milestone, 1930). Kulissbygget till den filmen var mycket gediget och dyrbart och genom att förlägga handlingen i flera av skräckfilmerna till germanska småbyar kunde Universal återanvända dessa kulisser i andra produktioner under många år framåt.

Först ut av filmmonstren var Dracula. Bakom spakarna stod en regissör med ett särskilt öga för udda teman. Tod Browning är kanske mest (ö)känd för filmen som innebar slutet för hans filmkarriär, "Freaks" från 1932, men han hade tidigare gjort en rad stumfilmer med skräcklegendaren Lon Chaney, bland annat den intressanta "The Unknown" (1927). Tanken var att de både skulle återförenas med Chaney som greve Dracula, men Chaneys död år 1930 satte stopp för en karriär som odöd, eller hade i alla fall gjort det synnerligen morbitt. Istället gick rollen till ungraren Bela Lugosi som spelat rollen på scen i flera år och som med sin stela stil och sina högst rudimentära kunskaper i engelska skapade en minnesvärd gestalt av vampyrgreven.

"Dracula" (1931) blev en formidabel succé och Universal grävde upp en annan skräckfigur ur de litterära gömmorna, nämligen Mary Shelleys Frankenstein. Av naturliga skäl var det tänkt att Lugosi även här skulle spela huvudrollen som Monstret, men han avböjde eftersom han inte skulle få några repliker. Lugosi skulle dock återkomma i senare filmer som sidekicken Ygor. Som regissör till "Frankenstein" anlitades den engelske teatermannen James Whale och det sägs ha varit han som, i Universals matsal, stötte på sin landsman Boris Karloff och därigenom skapade både filmhistoria och det mest ikoniska filmmonstret någonsin, inte minst med hjälp av Jack Pierce slående makeup-effekter.

Biopubliken verkade omättlig på den nya skräckfilmsgenren och även "Frankenstein" slog oväntade intäktsrekord och drog in tio gånger vad den hade kostat att producera. Universal ville så snart som möjligt göra en uppföljare. "Monstret" hade visserligen dött i den brinnande väderkvarnen i slutet av filmen, men visst fanns det en möjlighet för fiffiga manusförfattare att återuppväcka honom igen. Författarna skulle framöver tvingas till allt mer krumeluriga logiska kullerbyttor för att rädda monstret ju fler filmer som skapades, så det var ändå lika bra att de började fundera i dessa banor redan nu. Regissören James Whale var dock inte det minsta intresserad av att upprepa sig i en ny Frankensteinfilm.

Istället gjorde han "The Old Dark House" (1932) med Boris Karloff, där ett antal personer ofrivilligt blir fast i ett ruskigt gammalt hus och där de efter ett tag önskar att de stannat i ovädret utanför istället för att sällskapa med husets minst sagt udda invånare. År 1933 regisserade Whale även science fiction-skräckfilmen "The Invisible Man" ("Den osynlige mannen"), som gjorde en stjärna av Claude Rains ("Notorius", "Casablanca" m.fl.) trots att han inte syntes på en enda filmruta. Hur framgångsrika dessa filmer än var kunde ingen av dem leda till några uppföljare och Universal fortsatte att ligga på Whale om en fortsättning på "Frankenstein".

Medan påtryckningarna på honom fortsatte skapade Universal en ny figur i sitt skräckfilmskabinett; Mumien. Tio år före denna film skapades hade Tutanchamons grav upptäckts i Egypten. Detta, och kanske ännu mer den moderna legenden om den förbannelse som följde i gravöppnandets spår, ledde till ett förnyat intresse för mumier. "The Mummy" från 1932, som innebar regidebut för mästerfotografen Karl Freund, har ett rätt lugnt tempo och skulle väl idag kategoriseras som mysig snarare än skrämmande. Filmen blev ingen kassako, vilket i och för sig inte hindrade att en hel rad mumiefilmer av långt sämre kvalitet framöver lämnade Universalstudion.

År 1935 gav slutligen Whale vika, mot att han skulle få stor kontroll över filmen och att han dessutom skulle få göra vad som måste ses som dessa raka motsats, musikalen "Show Boat" (1936). I "The Bride of Frankenstein" får Henry Frankenstein besök av den skelettlike Dr. Pretorius som återuppväcker hans intresse för att skapa monster, närmare bestämt en kvinnlig kompanjon till Monstret. Mer än i den första filmen sätts här ribban för hur en forskares laboratorium ska se ut på film, med sprakande, lysande och skönt designade mojänger. Filmens välförtjänta framgång skulle, precis som för de andra spökena i Universals filmgarderob, leda till en rad sämre uppföljare. Frankensteins monster, som hos Whale var en ambivalent skapelse, mer av ett barn än en ondsint varelse, skulle allt mer förvandlas till en stor och dum vandrande fara.

För en skräckfilmsfigur återstod fortfarande nypremiären på vita duken, nämligen varulven. Först år 1941 kom George Waggners "The Wolf Man". Förutom Jack Pierce återigen utsökta makeup kunde rollistan även presentera Claude Rains, Bela Lugosi och Lon Chaney Jr., son till den Lon Chaney som nämnts tidigare. Varulven återkom senare i "Frankenstein Meets the Wolf Man" (1943) samt i "House of Frankenstein" (1944) och "House of Dracula" (1945) som både två samlade ihop alla monstren i en och samma film. Stephens Sommers "Van Helsing" från i år fortsätter alltså i tidigare spår, men visade återigen att kvaliteten på filmen inte beror på antalet monster i den. "The Wolf Man" följdes också av den helt fristående "She-Wolf of London", men ledde annars inte till någon egen filmserie.

Åren 1930-1935 var de "gyllene åren" för Universals skräckfilmsfigurer. Uppföljarna i de respektive filmserierna blev gradvis allt sämre, så som det oftast brukar bli, och den ursprungliga eran kan definitivt sägas vara slut i och med komikerna Bud Abbott och Lou Costello och deras "Abbott and Costello Meet..."-parodier på de ursprungliga figurerna ("...Frankenstein" (1948), "... The Invisible Man" (1951) och "... The Mummy" (1955)).

Filmgenrer har en tendens att gå i en cirkel. Först kommer en eller flera nyskapande filmer och möjligtvis några uppföljare, när genren så börjar tappa fart kommer parodier på desamma och först några år därpå kan nya filmer komma med pånyttfödd allvarlighet. Under 1950-talet var det ett helt annat bolag från ett helt annat land som skulle komma att gjuta nytt blod, både i dessa skräckfigurer och på vita duken i allmänhet, nämligen brittiska Hammer. Men det är en helt annan historia...

UNIVERSALS SKRÄCKFILMER I ALL ENKELHET

Dracula (1931)
Regi: Tod Browning
Med: Bela Lugosi, Edward Van Sloan, Dwight Frye.

Frankenstein (1931)
Regi: James Whale
Med: Boris Karloff, Colin Clive, Edward Van Sloan, Dwight Frye

The Old Dark House (1932)
Regi: James Whale
Med: Boris Karloff, Charles Laughton, Ernest Thesiger

The Mummy (1932)
Regi: Karl Freund
Med: Boris Karloff, Edward Van Sloan

The Invisible Man (1933)
Regi: James Whale
Med: Claude Rains, Gloria Stuart

The Bride of Frankenstein (1935)
Regi: James Whale
Med: Boris Karloff, Colin Clive, Dwight Frye, Ernest Thesiger, Elsa Lanchester

Dracula's Daughter (1936)
Regi: Lambert Hillyer
Med: Gloria Holden, Otto Kruger, Edward Van Sloan

Son of Frankenstein (1939)
Regi: Rowland V. Lee
Med: Boris Karloff, Bela Lugosi, Basil Rathbone

The Mummy's Hand (1940)
Regi: Christy Cabanne
Med: Tom Tyler, George Zucco

The Wolf Man (1941)
Regi: George Waggner
Med: Lon Chaney Jr., Claude Rains, Bela Lugosi

Ghost of Frankenstein (1942)
Regi: Erle C. Kenton
Med: Lon Chaney Jr, Bela Lugosi, Lionel Atwill

The Mummy's Tomb (1942)
Regi: Harold Young
Med: Lon Chaney Jr

Frankenstein Meets the Wolf Man (1943)
Regi: Roy William Neill
Med: Bela Lugosi, Lionel Atwill, Dwight Frye, Lon Chaney Jr

Son of Dracula (1943)
Regi: Robert Siodmak
Med: Lon Chaney Jr, J. Edward Bromberg

The Mummy's Ghost (1944)
Regi: Reginald LeBorg
Med: Lon Chaney Jr

The Mummy's Curse (1944)
Regi: Leslie Goodwins
Med: Lon Chaney Jr

House of Frankenstein (1944)
Regi: Erle C. Kenton
Med: John Carradine, Boris Karloff, Lon Chaney Jr.

House of Dracula (1945)
Regi: Erle C. Kenton
Med: John Carradine, Onslow Stevens

She-Wolf of London (1946)
Regi: Jean Yarbrough
Med: June Lockhart

© Andreas Hallgren
2004-11-01

   








Dela |

Teman: Vampyrer

Relaterade filmer
Frankensteins brud (1935)
Dracula (1931)
Frankensteins monster (1931)
Freaks (1932)
Nosferatu (1922)
Son of Frankenstein (1939)
The Unknown (1927)