russin.nu - vi tycker om film
Flickan ovan regnbågen

Mikaela Kindblom om Judy Garland

"Somewhere over the rainbow"


Visst räcker det med att höra den allra första tonen i denna sång för att hjärtat ska hoppa över ett slag och man får syn på en bit av paradiset? Men det händer bara när Judy Garland sjunger, flickan som blev en världsstjärna när hon spelade Dorothy i "Trollkarlen från Oz", filmklassikern från 1939. Egentligen var Judy för gammal för att spela Dorothy, den lilla flickan som förs bort av en tromb till ett land ovan regnbågen. Rollen var ursprungligen tänkt för barnstjärnan Shirley Temple, den äpplekäcka guldlockiga lilla flickan som blivit en världsstjärna redan i treårsåldern. Men Shirley Temple arbetade för Twentieth Century Fox, ett rivaliserande bolag till MGM, Metro Goldwyn Mayer, som bestämde sig för att se sig om i sitt eget stall efter en flicka som kunde spela Dorothy.

Judy Garland (1922-1969) var 16 år när "Trollkarlen från Oz" spelades in. Hon var född i Grand Rapids, Minnesota, i en familj där alla barnen tidigt drillades för ett liv på scenen. Själv hade Judy, eller Frances, som hon egentligen hette, stått på scen sedan treårsåldern tillsammans med sina systrar i en musikalisk trio som hette The Gumm Sisters. Starkt pådrivna av mamma Ethel Gumm hade systrarna väckt ett visst intresse hos en talangscout från MGM. Men det var bara Judy som fick ett kontrakt med filmbolaget i drömfabriken.

Under sina första år på MGM ­ eller Metro som bolaget kallades - fick Judy inte särskilt mycket att göra. Det var först när hon sjöng "Dear Mr Gable ­ You Made Me Love You" som en särskild hyllning till filmstjärnan Clark Gable på en fest till hans ära, som Metro äntligen insåg hur man kunde använda den runda lilla tonåringen med den fantastiska rösten. Nu fick hon spela den fula ankungen, flicksnärtan som drömmer om att växa upp och bli en Hollywoods glamourflickor. I samma veva parades hon ihop med Mickey Rooney som hon under osannolikt kort tid gjorde tio hysteriskt energiska musikaler med. Och sjöng sånger som "But not for me", "I’m nobody’s baby", "I cried for you" och "Zing! Went the Strings of My heart"...

Men det var rollen som Dorothy som gjorde henne till en stjärna. Sången "Over the Rainbow", som skrevs för filmen av Harold Arlen och EY Harburg och som Dorothy sjunger för sin lilla hund Toto i det gråa Kansas, kom att bli Judys signatur. Under senare delen av sitt liv avslutade hon alltid sina konserter med den sången och de som var med kan vittna om den häpnadsväckande magi som omslöt dem alla. Den magin är lika stark idag som någonsin förr. Lyssna bara på hur hon sjunger de allra två första tonerna, de som bildar ett ganska oväntat intervall, som för att tydligt annonsera att något märkvärdigt håller på att hända En dörr öppnas mot det okända, en fördämning har släppt och alla känslor som legat trångt packade längst bak i minnets garderob, får plötsligt chansen att fladdra fritt för vinden. Vad Judy/Dorothy sjunger om är en liten flickas längtan, men det är lika mycket allas vår dröm om att växa upp, förändras, bli någon annan.

Hollywood var Judys mål. Det var hennes regnbågsland, men till skillnad från Dorothy stannade hon kvar. Judy kallade en gång sin egen mamma för Den Onda Häxan Västan, men det fanns naturligtvis gott om andra faror på lur i en stad som Hollywood på 1930-talet ­ en stad som gjorde allt för att hålla depressionen stången. Det är inte så svårt att tänka sig hur mycket ett arbete, en försörjning, en karriär kan ha betytt för alla de människor som kom till Hollywood med svält och misär flåsande i hasorna.

Judy fick sitt första filmkontrakt när hon var 15 år. Hon växte upp på Metro och hon kände sig ful och missanpassad bredvid alla de skönheter som bolaget saluförde. Saken blev inte bättre av att studiobossen Louis B Mayer kallade henne för "min lilla puckelrygg". En av Judys tidigaste filmer hette till och med "Den fula ankungen" tills någon förbarmade sig och lät den heta "Listen Darling". Judys ideal var den kurviga blondinen Lana Turner som vid ett tillfälle norpade en av de män som Judy var hemligt förälskad i, klarinettisten och kvinnotjusaren Artie Shaw. Men även om Judy själv kunde inse att hon var långt mer begåvad än de flesta av Hollywoods alla glamourgirls, hade hon svårt att värja sig mot propagandan. Livet på Metro tog henne hårt.

Så när Judy steg i de röda rubinskorna för att ta sig till Smaragdstaden och träffa trollkarlen var det möjligt att mycket mer stod på spel än en huvudroll i en av Metros prestigeproduktioner. Strax efter att den goda häxan Glinda anlänt i en stor rosa boll, säger Dorothy

- Men jag trodde att alla häxor var gamla och fula!
Kommentaren får lilleputtarna att fnissa förtjust och Glinda att le änglalikt.
- Det är bara de elaka som är fula, säger hon.

Men även om det finns ett visst undertäckt hot i Glindas ord så måste de för Judy ha inneburit en stunds befrielse att få vara störst och vackrast ­ om än så bara för ett ögonblick ­ bland alla lilleputtarna i Oz. Och i det skenkommunistiska lilla samhället kallat Smaragdstaden, där alla tar det lugnt och alla "ser grönt", måste Judy ha funnit en fristad jämförd med den ständiga hetsen på Metro att vara störst, bäst och vackrast.

L Frank Baums första bok om Oz, "Trollkarlen från Oz" (det finns tio, i utsökt översättning av Sam J Lundwall), slutar med att Dorothy återvänder till Kansas med orden "Oh, tant Em, jag är så glad att vara hemma igen!". I filmen får repliken "There’s no place like home" en laddad innebörd med tanke på filmens placering i historien. Trollkarlen från Oz fick premiär den 25 augusti 1939, bara några dagar innan andra världskriget bröt ut i Europa. När världen nu började brinna var det lätt att se varför en grå och trist plast som Kansas plötsligt framstod i mer fördelaktig dager. I början av kriget höll sig USA konsekvent utanför och hävdade sin rätt till att odla sin egen trädgård. På det patriotiska MGM månade man också om traditionella värden som arbetet, familjen och nationen och även en fantasy-film som "Trollkarlen från Oz" kunde knappast värja sig. Därför kan den som vill se Dorothy som ett kugghjul i en propagandaapparat där ett isolationistiskt USA stänger dörrarna för världen utanför och lär sig leva med det.

Det var en ödets ironi att Judy, som var för gammal för rollen som Dorothy, var för ung för att dö. När hon dog 1969 var hon bara 47 år men såg ut som minst 100. Samma dag som hon dog rapporterade tidningarna om en tromb som tagit sex människors liv.

Dorothys skugga lämnade aldrig någonsin Judy. Kanske Judy verkligen kunde skilja på bilden av sig själv och den hon verkligen var. Kanske var hon ett offer för rovdjuren i showbiz. I strömmen av alla biografier över den hjälplösa, olyckliga och vilseledda stackars Judy, är det skönt att hitta en och annan motbild. En av dem som kände henne bäst var Mickey Rooney

- Hon ville bli en stjärna och hon blev en stjärna. Så enkelt är det.

I en ny dokumentär om Judy Garland gjord för BBC dras en intressant parallell mellan Judy ­ det lilla scengeniet från Grand Rapids som blev filmstjärna och utbränd innan hon hunnit fylla 50 ­ och Dorothy ­ sagofiguren som längtade så hett till landet ovan regnbågen men som ville hem igen så fort hon kommit dit. Filmen intervjuar vänner, kollegor, bland andra väninnorna Lauren Bacall och Janet Leigh, och ex-mannen Sid Luft. Här finns också några riktiga arkivfynd, som till exempel en intervju med den engelske skådespelaren Dirk Bogarde som berättar varför vännerna till slut vände henne ryggen. Judy Garland skulle ha fyllt 80 år den 10 juni i år.

"Judy Garland" en dokumentär av Elaine Donnelly, BBC Scotland.
SVT1 lördag den 24 augusti kl. 21.30 i SVT1.

Litteratur
(i urval - det finns mängder av böcker om Judy och Dorothy)

Trollkarlen från Oz (1901) av L Frank Baum, Fakta & Fantasi.
"Get Happy" (2000) av Gerald Clarke.
"Judy Garland The Golden Years" (2001) av Rita E Piro.
"Judy Garland" (2000) av Scott Schechter.
www.judygarlandmuseum.com
Judy Garland Database


© Mikaela Kindblom
Mikaela Kindblom är född samma år som "Fåglarna" och "Lolita", har varit redaktör på Chaplin och är fri filmskribent sedan James Camerons "Avgrunden".



2002-08-23

   
(c) AMPAS
(c) AMPAS
Judy Garland, här med unga Margaret O'Brien i en scen ur filmen "Meet Me in St Louis" från 1944.