russin.nu - vi tycker om film
Inte bara blod på duken

Stephen King på film

Jo, jag vet. Såna här artiklar finns det i överflöd... Men jag vill också göra en, fan av författaren som jag är sedan bortåt 20 år tillbaka. Bakgrunden är väl främst att jag från att förr ofta ha önskat att King aldrig lät sin böcker filmas under senare år allt oftare blivit glad över att de faktiskt förflyttats till duken. Det händer också att han skriver direkt för film och tv, med skiftande resultat. Han har dessutom uppburit ett antal pytteroller i King-relaterade filmer och faktiskt också regisserat. Så trots att han definitivt är bäst som författare av romaner och noveller (och då menar jag verkligen bäst) finns det en hel del Kingigt i filmens värld, och det är förstås inte alls bara skräck. Här följer en liten text om 24 filmer och några tv-serier.


DE BÄSTASTE

Stand By Me, 1986. Rob Reiner
Utifrån långnovellen Vårbedrift gjorde Rob Reiner en egen bedrift i form av ett bevis för att King på film inte behövde vara synonymt med, eller ens innehålla egentlig "skräck". 50-tal, barndom och drama-spänning som fortfarande håller och engagerar. En fin film! Det var här som filmbolaget Castle Rock startade, namngivet efter den stad där handlingen utspelar sig. Berättelsen är från en samling kallad Different Seasons, som på svenska förvirrande nog gavs ut i två delar, kallade Sommardåd och Vinterverk.

Nyckeln till frihet (The Shawshank Redemption), 1994. Frank Darabont
Baserad på långnovellen Rita Hayworth and the Shawshank Redemption (även denna från Different Seasons) och kanske den Kingfilm som framtidens arkeologer kommer bli mest imponerade av när de hittar den om tusen år. Stämning, spänning och klokhet i drivor, med fem russin som följd.

The Green Mile, 1999. Frank Darabont
Frank Darabont gjorde det igen, nästan, när han tog Kings övernaturliga dödscellsdrama och gjorde tre timmars rörande kvalitetsfilm av det. Fick fyra russin.

The Dead Zone, 1983. David Cronenberg
En av David Cronenbergs mest normala filmer, och en av Christopher Walkens mest normala roller. Den är faktiskt inte dum alls. Att många nyanser och klokheter försvinner när man filmar en lång roman är väl tyvärr oundvikligt och det som finns kvar är ändå den spännande och engagerande kärnan i berättelsen. John Smith vaknar efter några år i koma och kan se framtiden. Han gillar inte vad han ser och försöker ändra på det.


DE BRAIGA

Dolores Claiborne, 1995. Taylor Hackford
Taylor Hackford (mest känd för En Officer och en Gentleman) har stuvat om och förenklat ganska mycket i Kings märkliga roman, som är skriven i första person på dialekt, men med Kathy Bates som modern som är beredd att gå väldigt långt för att skydda sin dotter, och Jennifer Jason Leigh som dottern kan man knappast misslyckas. Grymt välspelad alltså och med en läcker solförmörkelse mot slutet.

Sommardåd (Apt pupil), 1998. Bryan Singer
Duktige Bryan Singer gav sig i kast med en av Kings allra styggaste berättelser, en långnovell om en trevlig amerikansk helyllegrabb som lär känna en gammal nazist och upptäcker en ny sida hos sig själv. Ian McKellen är mycket bra, och det är svårt att sätta fingret på vad som skulle vara felet, men på något sätt tar den inte riktigt. Det här borde ha blivit ännu starkare, inte bara otäckt och välgjort. I och med denna film har alla berättelser utom en från Different Seasons filmats.

The Running Man, 1987. Paul Michael Glaser
King gav ut sex romaner under namnet Richard Bachman. Den här filmen är också officiellt baserad på en roman av denne fiktive figur, så man kan inte beskylla dem för att försöka tjäna pengar på Kings namn. En underhållande och actionfylld rulle, hur som helst, med Arnie i huvudrollen och endast ytliga likheter med originalberättelsen.

The Dark Half, 1993. George A. Romero
George A. Romero och King är polare sedan gammalt. Romeros version av romanen med svenska titeln Stark är mer återhållsam än exempelvis hans Living Dead-filmer men långt ifrån tam. Timothy Hutton porträtterar skickligt två sidor av samma person som är två personer, så att säga. Välgjord med flera coola scener, tycker jag.

Carrie, 1976. Brian De Palma
Mycket är ändrat, men jag tycker ändå att De Palma gjort en ganska lyckad rysare av Kings första publicerade roman, som är en mörk och övernaturlig Askungen-berättelse i high school-miljö. Med bland andra en ung John Travolta och en duktig Sissy Spacek. Blod-från-taket-scenen är ett typexempel på De Palmas förmåga att göra väldigt stiliserade och samtidigt spännande sekvenser. Musiken är överraskande finstämd. Sevärd.

Creepshow, 1982. George A. Romero
Jag gillar den här skruvade hyllningen till gamla skräckserietidningar som E. C. Comics. Efteråt kom ett flertal liknande episodfilmer i samma anda, och en ganska lam "Creepshow 2", men här har George A. Romero och King gjort en konsekvent lekfull, äcklig och elak samling småberättelser som roar och underhåller om man inte letar efter subtilare nyanser. Gott om kändisar (Leslie Nielsen och Ed Harris bland andra) och King spelar en av sina största och fånigaste roller som dumbommen Jordy Verrill. Finns också som seriealbum.

Lida (Misery), 1990. Rob Reiner.
Rob Reiners version av Kings komplexa och starka roman om en författare som blir fånge hos sin största beundrare är avsevärt enklare än originalet. Kvar blir en smart men relativt konventionell thriller, med duktiga skådespelare (Kathy Bates och James Caan). Jag saknar nyanserna och det intressanta utforskandet av författarskapet som lika mycket är bokens kärna som rysarsituationen, men det finns inte mycket att klaga på i utförandet.

Hjärtan i Atlantis (Hearts in Atlantis), 1991. Scott Hicks
Scott Hicks, som gjorde "Shine", har gjort ett typiskt fint drama av den här långnovellen, kanske med Stand By Me som förebild.


DE SÅDÄRNA

Jurtjyrkogården (Pet Sematary), 1989. Mary Lambert
King skrev efter viss tvekan ett filmmanus efter sin kanske allra obehagligaste roman. Vare sig det berodde på om King själv gjorde en ytligare variant eller om regissören Mary Lambert gjorde ändringar senare så blev detta en halvmesyr. Det finns flera väldigt otäcka scener, en hel del stämning och bra skådespelarinsatser, men i slutändan reduceras det hela till standardsplatter. King gör en cameo som präst på begravning.

Thinner, 1996. Tom Holland
Tja, inte så värst bra, men inte heller helt utan poänger. Tjocke advokaten Billy Halleck blir allt smalare efter att en gammal zigenare - med goda skäl - lagt en förbannelse på honom, baserat på den sista roman som King gav ut under pseudonymen Richard Bachman (om man inte räknar The Regulators, som gavs ut som en Bachman-bok långt efter att pseudonymen officiellt bekräftats vara King). Hyfsade makeupeffekter, mörk och elak, men föga minnesvärd.

The Mangler, 1995. Tobe Hooper
Splatter med glimten i ögat, med allt vad det innebär i befintliga och saknade element. Lite kul, ganska äcklig, ofta dålig, om hemsökt industrimangel. Robert Englund och Ted Levine är med.

Sometimes They Come Back, 1991. Tom McLoughlin
TV-film efter en novell ur Dödsbädden (Night Shift). Om en stackars lärare som får problem med bråkiga elever som dessutom visar sig vara döda, och om den uppoffring som krävs för att få bukt med dem. Lite snällare skräck med klara brister. Med Brooke Adams som för övrigt också var med i The Dead Zone.

Christine, 1983. John Carpenter
John Carpenter tog sig an en av Kings mer lättlästa och konventionella romaner, och gjorde en hyfsad skräckis i high school-miljö, om losern som köper en gammal bil och förändras på alla sätt. Tjänlig rysarkost i den enklare skolan, utan alltför mycket inälvor och blod.

The Shining, 1980. Stanley Kubrick
Det finns en tendens att försöka se den här skräckisen för mer än vad den är, vilket är begripligt mot bakgrund av Stanley Kubricks tidigare mästerverk och sköna kompromisslöshet. Jag kan dock inte med bästa välvilja försvara vad Kubrick gjort med denna gripande rysare. Han har inte ens försökt göra människor av Jack Torrance och hans lilla familj, och inte heller lyckats foga ihop bitarna i sin film på ett intressant sätt. Fragmentarisk och ihålig. Många tecken tyder dock på att filmen är gravt förkortad jämfört med hans ursprungliga vision. Kvar finns iallafall härliga interiörer, ursnygga åkningar och otäcka scener till otäck musik. Är man på rätt humör blir det rätt läskigt, men det kan lika gärna bli ofrivilligt komiskt med Nicholsons skruvade överspel. Kubrick kunde ha gjort något mycket bättre!

Needful Things, 1993. Fraser Clarke Heston
En sådan där film man blir lite ledsen av, för här finns en lovande inledning och schysst stämning när Max von Sydow illvilligt och påhittigt vänder upp och ner på en liten småstad, men när slutet kommer försvinner omdömet och det blir tamt och dumt.

Maximum Overdrive, 1986. Stephen King
Den enda film Stephen King regisserat, vilket många tycker är bra. Jag har inget emot den här enkla rock'n'roll-versionen av hans novell Trucks, men kan knappast påstå att den är särskilt tankeväckande eller tekniskt imponerande. Bilar och maskiner gör uppror mot människorna och en lågbudgetapokalyps tar sin början. Yeardley Smith (Lisa Simpsons röst) är med. En drive-in-film, no pun intended, med gott om sköna AC/DC-låtar.


DE GANSKA DÅLIGA ELLER RENTAV USCHLA

Graveyard Shift, 1990. Ralph S. Singleton
En film utan andra ambitioner än att skrämma, men som inte lyckas med det ens. En mycket dum, mycket liten film, som väl endast kan rekommenderas för dem som är sugna på att se en jättelik råtta mosas sönder. Vagt baserad på novell ur Dödsbädden.

The Lawnmower Man, 1992. Brett Leonard
Mest med i listan som ett exempel på den desperation med vilken man kan vilja sälja en film genom att surfa på andras berömmelse. När Virtual Reality började bli ett begrepp som folk hört talas om gjordes denna klyschiga effektsorgie, som har tre rader dialog gemensamt med den konstiga novellen.

Sleepwalkers, 1992. Mick Garris
Kings första originalmanus för film resulterade knappast i någon framtida klassiker. Mor och son ur ett märkligt släkte av vampyrliknande varelser slår sig ner i en liten stad och sonen börjar dejta Mädchen Amick (känd från Twin Peaks). Några bra scener, bland annat en med en massa katter som springer genom staden, och förbiblixtrande kändisar som John Landis och Clive Barker i cameos gör ingen film. Klart missbar.

Children of the Corn, 1984. Fritz Kiersch
Verkligen inte bra, men har lustigt nog gett upphov till fler uppföljare än någon annan King-film. Grälande par på bilresa blir fast i liten stad befolkad endast av barn och ungdomar som hyllar en gud i majsfälten och med förkärlek offrar till densamma. Ibland lite stämning, oftast löjligt. Linda Hamilton spelar en av huvudrollerna. Efter novell ur Dödsbädden.


KORT OM KING PÅ TV

Mini-serier signerade King finns det gott om, och överraskande många är överraskande ok.

Det (IT) startar inte så dumt, men blir allt enklare, dummare och löjligare och slutar med ofrivilligt garv. Den borde helt enkelt aldrig ha gjorts, i och med att den endast lyckas göra något närmast trivialt av den episkt ambitiösa och inte sällan provokativa romanen.

The Shining tyckte jag faktiskt blev riktigt intressant, trots onödig smörighet och övertydlighet mot slutet, mycket tack vare före detta Wings-stjärnan Steven Weber som gör vad Nicholson aldrig vågade, fick eller kunde, det vill säga en människa av Jack Torrance.

Den andra Wings-killen, Timothy Daly, fick huvudrollen i Storm of the Century, skriven direkt för TV. En bra historia och tämligen kuslig, om än med lite billiga effekter. Colm Feore är mycket cool som den mystiske Andre Linoge.

Pesten Tid (The Stand) är ambitiös och godkänd, fast med miniseriernas vanliga brist på övertygande effekter och riktig djärvhet.

Langoljärerna är ganska spännande, men med ännu större problem i effektavdelningen.

Golden Years är inte riktigt en minisere, men lades vad jag förstår ner tidigare än planerat. Ändå en ganska mysig historia om en äldre man som börjar blir yngre igen, och visuellt ganska ambitiös för att vara tv.

© Anders Lindahl
2002-04-08

   

Sissy Spacek och Piper Laurie i "Carrie" - en braig film.


"Hjärtan i Atlantis", ett finstämt King-drama av Scott Hicks i "Stand by me":s fotspår.


"The Green Mile": Frank Darabonts andra Kingfilm som utspelar sig i fängelse.

Kort om King:
Född 1947 i Maine, USA.

Första publicerade roman: Carrie (1974).

Första filmatiserade roman: Carrie (1976, Brian DePalma).

Har hittills gett ut runt trettio romaner samt ett antal novellsamlingar och flerboksprojekt som Den Gröna Milen.

6 romaner publicerade under pseudonymen Richard Bachman.

Dela |

Teman: Stephen King på vita duken