russin.nu - vi tycker om film
Det är blodigare nu, men gör det så himla mycket?

Några funderingar kring våld på film

Bruce Campbell försöker desperat värja sig när hans besatta och upproriska hand sliter tallrikar från köksbänken och slår dem i sin före detta arbetsgivares huvud. Han segnar ner till det skärv-beströdda golvet och handen sträcker sig efter ännu en tallrik. Den stannar dock upp när den blir varse ett bättre verktyg. En bit bort ligger en köttyxa, förföriskt glimmande. Yxan ligger en bit bort, så handen börjar metodiskt ta sig ditåt, genom att släpa sin medvetslösa ägare över golvet. Väl framme hejdas handen dock i sitt uppsåt när Bruce naglar fast den i golvet med en kökskniv. Triumferande och vansinnigt skrattande sågar Bruce av den svekfulla kroppsdelen med en behändigt närbelägen motorsåg.

Senare: Bruce ställer en hink över sin numera fristående hand, med den leende upplysningen "here's your new home". Som extra säkerhetsåtgärd ställer han en några böcker ovanpå hinken. Överst ligger Hemingways A farewell to arms.

Roligt!

(Sam Raimi, "The Evil Dead 2")

Chow Yun Fat, tuggande på sin tandpetare så som bara Chow kan, går raskt genom ett demolerat och likfyllt rum, avfyrande sina båda automatpistoler fler gånger än vad en vapenokunnig som jag trodde var möjligt. Hans tilltänkta måltavla, en samvetslös gangster från Hongkongs undre värld, undviker kanonaden genom en serie volter, undanrullningar och ren tur. Rök, gnistor, splitter och en och annan förbiflaxande fågel fyller luften. Bilderna växlar mellan realtid och slowmotion på ett osannolikt naturligt och mycket effektfullt sätt, och klippningen skulle göra Oliver Stone grön av avund. Chow kastar sig genom bovens kontrande kulregn, rullar över ett bakbord och landar med perfekt precision, vit av mjöl, med pistolen mot skurkens tinning. En stunds eftertanke - sedan spottar Chow ut sin tandpetare och trycker av vapnet.

Vackert!

(John Woo, "Hardboiled")

Så är det. Våld, när det är på låtsas, kan vara båd vackert och skojigt, och skapare av filmer och datorspel arbetar hårt på att överträffa sig själva och varandra med blodiga scener, behjälpta av allt mer avancerad teknik.

Förmodligen ligger häri något etiskt dilemma inbakat, men så länge det känns självklart att dessa händelser, sedda i verkligheten, skulle locka fram helt andra reaktioner hos en, är detta dilemma föga mer än stoff för intressanta funderingar. Om det finns en skriande inkonsekvens i att vara en vapenvägrare som gillar John Woo och betraktar Quake Team Fortress (krig på Internet, typ) som höjden av dataspelsnöje, så må så vara.

En bit av förklaringen, i mitt fall, är väl att i filmvåldets fall är det inte så mycket lidande och död man uppskattar att se som ett gott hantverk. Både Raimi och Woo är mästare på det de gör, vad gäller filmning, klippning och koreografi. Ordet balett hörs nästan tröttsamt ofta i samband med Woos filmer. Steven Segals filmer är ju, hur våldsamma de än är, generande tråkiga (utom när han försöker säga något allvarligt). Skillnaden är den mellan en fullärd konstnär som strävar efter att överträffa sig själv och en fantasilös tonåring som hittat en sprejburk.

Och det är ju, som de plägar säga på TV-shop, mer! Det finns något paradoxalt sympatiskt med figurerna i de våldsammaste av Hongkong-filmer, en nästan oskuldsfull ton i humorn och deras inbördes relationer. Sam Raimi är å sin sida lika mycket en slapstick-underhållare som en våldskoreograf.

Men, protesterar någon slugt, om det blott är hantverket - tjusningen i en rörlig kamera, en dramatiskt ljussättning och en elegant klippning - som är poängen, varför då inte ägna samma energi och möda åt att skildra, säg, ett dansande par. Och visst, dansscenerna i Baz Luhrmans "Strictly Ballroom" äger delvis samma charm som en välregisserad kampscen i en hongkong-film.

Men varför, kontrar jag å min sida, undvika att visa våld? (ah, fröjderna i att mäta sin retorik mot en inbillad kontrahent)

Våld på låtsas är helt okej, om man vet varför man visar det.

Peter Jackson är en filmskapare som skildrat våld på vitt skilda sätt, med vitt skilda avsikter, och klarar balansgången utan synbara svårigheter. Hans tidiga filmer ("Bad Taste", "Meet the Feebles", "Braindead") var hysteriskt roliga orgier i äckel och blodsutgjutelse. Hans "Svarta änglar" (Heavenly Creatures) har egentligen bara en våldsscen, och den är nästan outhärdlig att se. Skillnaden är att här drabbas en "riktig" människa. Hon är inte bara "riktig" för att historien är baserad på verkliga händelser, utan för att regissören arbetat på att göra henne så.

Medan Jacksons första filmer är sanslös underhållning är "Svarta Änglar" tankeväckande och gripande. Och filmer ska i mitt tycke bedömas just utifrån vad de försöker åstadkomma. En våldsam film kan vara underhållande, utan att propagera för slikt beteende i verkliga livet. Den kan också, genom att visa våld, propagera just för motsatsen. John Woos "Bullet in the Head" skiljer sig exempelvis från flera av hans andra filmer genom att våldet och dess konsekvenser mot slutet antar ett allvar som gör ordet "underhållning" helt irrelevant i sammanhanget.

Det är när avsikten och effekten är två helt olika saker som man kan börja ifrågasätta filmens nyttighet, åtminstone för de mer lätttpåverkade. Oliver Stone, som gärna ställer sig på talarpodiet, försöker exempelvis i "Natural Born Killers" kritisera samhällets förhärligande av våld, och gör det på ett så snyggt och underhållande sätt att han - för att finurla till det - skjuter sig själv i huvudet. Ironiskt nog har även Stone försökt filma en historia om en upprorisk hand, och tagit sig själv på så stort allvar att filmen blev ett fiasko.

Och vad vill jag säga med det här? Inte ett jota, förmodligen. Utom möjligen följande: det faktum att vi i konst och underhållning konfronteras med alltmer raffinerade sätt att lämna det jordiska, behöver inte vara ett pedagogiskt tydligt tecken på hur samhället - eller, som det egentligen heter, vi - blir allt ondare. Snarare tyder det på den kluvenhet som präglar oss Civiliserade Människor. Den kluvenheten är väl i och för sig inget nytt - människor har väl alltid haft en tendens att intuitivt se våld som en snabb och fiffig lösning på konflikter. Men gränserna känns allt tydligare; det har väl aldrig varit så politiskt korrekt att fördöma våld, och samtidigt är de fiktiva dödsfallen fler än någonsin.

Förmodligen är det hela ett test. Gud har väl givit oss en impuls att bruka våld och en insikt om hur fel det är. Ganska kul egentligen. Huruvida det är en snygg lösning att bruka våld på låtsas kan man ju diskutera. Och det är ju också en kul konflikt. Att diskutera.

(Ursprungligen publicerad i Johan Lindahls fanzine "Folket Jublar", nov 1998.)


© Anders Lindahl
2000-06-12

   

Chow Yun Fat i "Replacement Killers"



Dela |

Relaterade filmer
Bad taste (1987)
Bullet in the Head (1990)
Hard-boiled (1992)
The Killer (1989)
Once a Thief (1990)