russin.nu - vi tycker om film
Hazzans Hollywood: Montgomery Clift

Han blev Hollywoods förste särling och mentor mot sin vilja åt både Brando och Dean

"OM EN MAN INTE GÅR SIN EGEN VÄG, är han ingenting." En replik från filmen "Härifrån till evigheten" (1953), fälld av menige Prewitt, spelad av Montgomery Clift. Förmodligen hade han själv lagt in den repliken. Clift var nämligen en särling, som redan från början gick sin egen väg. Han lär t ex från ett mycket tidigt stadium i sin karriär alltid ha haft en särskild klausul i sitt kontrakt, som gav honom rätt att ändra i både handling och dialog.


EDWARD MONTGOMERY CLIFT föddes i en amerikansk medelklassfamilj den 17 oktober 1927. Medan fadern satsade helt på försörjningen som resande, siktade modern högre för sina barn. Hon såg till att "Monty" och hans tvillingsyster Roberta fick sin tidiga utbildning i England, varifrån de återvände till USA först då de närmade sig tonåren. Vi det laget hade Montys intresse för teater vaknat. Tre år senare, 1935, hade han fått huvudrollen i komedin "Fly Away Home" på Broadway. Den stilige och talangfulle unge mannen fick snabbt roller i ytterligare Broadwayuppsättningar. 1938 hamnade han bara 17 år gammal överst i rollistan.

Hans uppenbara talang och hans attraktiva utseende gjorde Monty snabbt populär hos både teaterkritiker och kvinnor, inte minst de i branschen som gärna såg honom som sin motspelare. I början av fyrtiotalet tog dessutom den medelålders förmögna Broadway-stjärnan Libby Holman honom under sina vingars skugga. Hon blev såväl hans mentor som hans älskarinna under en period. Hon finansierade experimentteaterstycket "Mexican Mural" åt honom, vilket hon för övrigt själv också och medverkade i. Bland andra skådespelare Clift fick som kolleger i de olika uppsättningarna under sina första teaterår lägger vi märke till Thomas Mitchell, Sydney Greenstreet, Tallulah Bankhead och Fredrich March, Alfred Hesse samt Kevin McCarthy. Samtliga skulle han komma att spela emot på film och den senare skulle bli en av hans närmaste vänner livet ut.

När Hollywood kallade utövade Libby ett starkt inflytande på Montys tidiga filmkarriär. För att börja bakifrån: Libby avrådde honom till exempel från att acceptera huvudrollen i "Sunset Boulevard" (1950). Förmodligen ansåg hon att det vore som att kasta sten i glashus om Monty tog rollen som den unge manusförfattaren som blir älskare till en avdankad stumfilmsstjärna, spelad av en åldrande Gloria Swanson. Den gick nu i stället till William Holden, trots att rollkaraktären dessutom var skriven speciellt för Clift.

LIBBY HOLMAN FICK även Clift att tacka nej en roll i Fred Zinnemanns westernfilm "Sheriffen" (High Noon, 1952). Jag har inte lyckats klura ut om det gällde rollen som sheriffen själv (den gick som bekant till Gary Cooper) eller hans ”deputy” (spelad av Lloyd Bridges). Zinnemann hade arbetat med Monty tidigare. Redan 1948 hade han placerat honom i filmen "Det dagas" (The Search) som den amerikanske soldaten i efterkrigs-Berlin som hjälper en tjeckisk liten grabb att finna sin mamma. Även om det är westerndramat "Red River" som brukar anges som Montgomery Clifts debutfilm, var det "The Search" som först hade premiär hemma i USA, närmare bestämt den 24 mars 1948.

"Red River" premiärvisades först den 30 september samma år. Men trots att "The Search" är en helt betagande film, är det "Red River" som har blivit en klassiker, i varje fall i sin genre. Här spelar Clift mot John Wayne. I filmen "adopterar" den hårdföre boskapsuppfödaren Dunson (Wayne) den föräldralöse pojken Matt (Clift), men då denne blivit vuxen går deras åsikter ordentligt isär under en strapatsfylld boskapsdrift. Så illa till och med att de blir bittra fiender. "Red River" är en av fyrtiotalets absolut finaste westernfilmer och John Wayne är superb i denna sin verkligt osympatiska roll. Howard Hawks regisserade och i andra roller ser vi bland annat Walter Brennan och John Ireland samt Harry Carey Senior. såväl som Junior. "Red River" (som för övrigt börjat visas i hyggligt computer-colorerad version i våra tevekanaler) innebar däremot Montgomery Clifts genombrott. Stjärna över en natt, kan man gott säga.

DEN UNGE TJECKISKE pojken i "The Search" spelades av 11-årige tjecken Ivan Jandl, som förtjänar några extra rader i sammanhanget. Ivan var smått känd som barnstjärna i sitt hemlands radio när han handplockades av Fred Zinnemann. Filmen fick strålande recensioner i alla länder där den visades och plockade hem både nomineringar och priser, bl a en Oscar för bästa manus. Såväl Clift som lille Ivan berömdes och Ivan belönades tillika med en Oscar som "outstandning child actor".

Ivan praktiskt taget överöstes nu med filmerbjudanden från Väst, men den tjeckiska regeringen bestämde att pojken skulle förbehållas den inhemska filmindustrin, skriver IMBD och fortsätter: Ironiskt nog blev det bara tre filmer för Ivans del under åren 1949 och 1950. Och när han efter avslutade studier sökte till Teaterakademin i Prag nekades han inträde med motivering att han aldrig skulle ha accepterat något pris från den amerikanska filmindustrin. Ivan återvände till radion 1965 och blev under en kort period i början av 70-talet inspicient vid en mindre teater på den tjeckiska landsorten. Han avled i Prag 1987 till följd av diabetesbesvär, 50 år gammal.

Anmärkningsvärt är också att redan under inspelningen av "The Search" kvirrade Monty över manuset. Dels då den i hans tycke alltför sockersöta bilden av sin egen rollkaraktär och även över dialogen. Hans ständiga ifrågasättande irriterade naturligtvis Zinnemann, men resultatet blev att Clift faktiskt fick igenom en hel del förändringar och själv skrev om bitar av dialogen. (Så blev det även i fortsättningen, oavsett vilken regissör han arbetade med – nästan i alla fall. Mot John Huston skulle Clift dra det kortaste strået. Och Monty fick nu etiketten "besvärlig" men var en alldeles för stor och förnämlig aktör för att de flesta skulle våga ignorera honom.) Och Zinneman skulle engagera honom ytterligare en gång, då till storfilmen "Härifrån till evigheten" (From Here to Eternity, 1953).

EFTER "RED RIVER" accepterade Clift rollen som den unge lycksökaren och förföraren i "Arvtagerskan" (The Heiress, 1949), William Wylers fascinerande filmatisering av Henry James roman "Washington Square". Monty blev under inspelningens gång missnöjd med det mesta och de flesta medaktörerna. Han hade redan från början misstrott Wyler och ansett att denne favoriserade hans båda kvinnliga motspelerskor Olivia De Havilland (arvtagerskan) och Miriam Hopkins samt att De Havilland enligt honom inte agerade själv utan helt formades av Wyler.

Han gillade inte heller Sir Ralph Richardson (arvtagerskan far), som han fann "stram", och ansåg över huvud taget sig själv göra en ytterst medioker insats. Men Olivia De Havilland fick en Oscar för bästa kvinnliga huvudroll och Richardson likaså en statyett för bästa manliga biroll. "The Search" erövrade ytterligare två Oscars och nominerades dessutom till "Bästa film" och Wyler till "Bästa regi". Missmodige Clift blev för all del också nominerad, men själv ansåg han att hans spelstil var alltför modern att ställas mot De Havillands och Richardsons "teatraliska".

Hursomhelst var Clift nu den hetaste manliga skådespelaren i Hollywood, efter bara två filmer. Avgudad av kvinnorna och avundad av männen, som det heter…

FEMTIOTALET SKULLE BLI Montgomery Clifts mest framgångsrika period. Det var nu han hade huvudrollen i tre dramatiska filmer, som samtliga snabbt blev klassiker; "En plats i solen" (A Place in the Sun, 1951), "Härifrån till evigheten" (From Here to Eternity, 1953) och "De unga lejonen" (The Young Lions, 1958). Dessutom återvände han till sönderbombade efterkrigs-Tyskland i "En Yankee i Berlin" (The Big Lift, 1950), filmade för Alfred Hitchcock i "Jag bekänner" (I Confess, 1953) och spelade mot Liz Taylor igen i det psykologiska dramat "Plötsligt i somras, 1959" (Suddenly Last Summer, 1959).

George Stevens kärleksdrama "En plats i solen" innebar ett ännu tydligare genombrott för den unge, stilige skådespelaren, som här förvred huvudet på en blott sjuttonårig Elizabeth Taylor. En uppkomling som slits mellan sin vardagsträff (Shelley Winters) och den gudomligt vackra societetsflickan (Taylor) och till sist anklagas för mord och avrättas. Elizabeth Taylor var ung men rutinerad. Hon hade redan femton filmer bakom sig och hennes skönhet var vida känd. Hon fick till och med den bisexuelle Clift att tända som ingen kvinna före henne och Liz blev själv dödsförälskad i honom.

De utgjorde dessutom ett synnerligen vackert och klädsamt par. De älskade varandra högt och påstås till och med ha resonerat om äktenskap. Men Monty sade till sist nej, väl medveten som han var om sin självdestruktiva läggning. Med "En plats i solen" inleddes i varje fall en nära vänskap som skulle hålla i sig till den dag då Clift dog. En vänskap som inte heller sprack då Liz till sist kom underfund med Montys homosexualitet, hans alkohol- och drogmissbruk, hans ständiga ångest. De älskade varann innerligt men frågan är om de någonsin delade säng. Därom tvistar levnadstecknarna än i dag. Helt klart är dock att Taylor ville göra Monty "straight" men misslyckades.

1956 STOD MONTY CLIFT på toppen av sin karriär. Han hade just påbörjat inspelningen av en film som MGM hoppades skulle bli en ny Borta med vinden-succé, Edward Dmytryks "Regnträdets land" (Raintree County, 1957), återigen mot Elizabeth Taylor, när han råkade ut för en tragisk händelse som helt skulle förändra hans karriär och hans liv. Efter en middag hemma hos makarna Liz Taylor-Michael Wilding, som hyrt en villa uppe i bergiga Beverly Hills med alla sina små vindelvägar, körde han berusad men också uttröttad av vägen och rätt in i en kraftledningsstolpe. Han fick ansiktet totalt demolerat. Kraniet spräcktes, näsan knäcktes, överläppen klövs helt och framtänderna slogs ut. Liz Taylor var först på olycksplatsen och räddade förmodligen hans liv genom att frigöra hans tunga och ge honom konstgjord andning.

Skickliga plastkirurger lappade ihop hans ansikte. Han opererades inte mindre än åtta gånger och filminspelningen sköts upp tolv veckor. Han hade fruktansvärda smärtor och fick morfin för att kunna sova. När han kom tillbaka för att fortsätta filma förföljdes han dessutom av otur – föll och knäckte ett revben samt klämde stortån, där benen knäcktes på fyra ställen. Men Monty kämpade tappert på, trots att man hade nästan halva filmen kvar att spela in.

"Regnträdets land" blev till en början en publiksuccé hemma i USA. Inte för att det var en bra film, tvärtom, utan främst därför att folk rusade till biograferna som hyenor för att försöka upptäcka var någonstans i filmen Clift återvänt till inspelningen efter olyckan. Nu är det emellertid så att scenerna i en film sällan eller aldrig spelas in i kronologisk ordning. Man hoppar hit och dit bland de olika scenerna, ofta beroende på väder eller skådespelarnas tillgänglighet, detta alltså inte bara av praktiska utan också av ekonomiska skäl. Om ni ser "Regnträdets land" (den visas då och då på filmkanalen TCM), ska ni också upptäcka att Monty ofta "byter ansikte" i en och samma sekvens.

EFTER "REGNTRÄDETS LAND" gjorde Clift och Taylor sin sista film tillsammans, Joseph L Mankiewicz "Plötligt i somras" (Suddenly Last Summer, 1959) efter Tennessee Williams drama om en dominerande sydstatskvinna (spelad av Katharine Hepburn) och hennes unga och sinnesförvirrade släkting (Taylor) som behandlas av hjärnkirurgen Clift. Det var egentligen inte meningen att detta skulle bli deras sista jobb tillsammans. De hade bland annat många gånger resonerat om att göra en komedi tillsammans.

Clift gjorde ytterligare ett par fina rollprestationer efter "Regnträdets land", trots att han ständigt var plågad såväl fysiskt som psykiskt. Främst tänker jag då på hans roll som juden Noah Ackerman i Dmytryks krigsdrama "De unga lejonen" (The Young Lions, 1958) efter Irwin Shaws bästsäljande roman. Som motspelare hade han inga mindre än Marlon Brando (tysk ärlig officer), Dean Martin (amerikansk menig liksom Ackerman) och Maximilian Schell (tysk stram officer). Till och med vår egen May Britt Wilkens (som fnaskig tysk officersfru).

Montys härjade ansikte – han hade inte längre några verkande muskler i vänstra kinden och kunde knappt röra på överläppen – gav extra känslighet åt hans rollfigur. Utseendemässigt fast psykist ännu mer plågad kom i stort sett samma jude fram i hans korta men intensiva gästroll i Stanley Kramers uppmärksammade "Dom i Nürnberg" (Judgement at Nuremberg, 1961) mot stjärnnamn som Spencer Tracy, Burt Lancaster och Richard Widmark. Men också med en nära nog lika plågad Judy Garland i en likaså kort gästroll.

SAMMA ÅR SOM "Dom i Nürnberg" gjorde trion Clark Gable, Marilyn Monroe och Montgomery Clift ett intressant drama tillsammans: John Hustons "De missanpassade" (The Misfits, 1961). Och med strålande Thelma Ritter och Eli Wallach i starka biroller. Det var väl ingen upphetsande historia precis, omständigheterna kring huvudrollsinnehavarna vid denna tid var desto märkligare. Och för två av dem blev "De missanpassade" sista filmen: Marilyn och Gable. Denne var i bättre form än på länge när han inställde sig till inspelningarna i Nevada-öknen alldeles vid foten av Sierra Nevada-bergsmassivet i juli 1960. Manuskriptet hade ju författats av ingen mindre än USA:s just då ledande dramatiker, Arthur Miller. Den kvinnliga huvudrollen skulle spelas av författarens hustru, Marilyn Monroe, och en annan motspelare var talangfyllde Monty Clift. Gable såg fram emot inspelningen. Han hade bantat av sig hela 16 kilo och skurit ner rejält på whiskykonsumtionen.

Då var både Marilyn Monroe och Montgomery Clift i betydligt bedrövligare kondition. Det började med att Marilyn blev kraftigt försenad och när hon väl kom visade det sig att hon var ordentligt nedgången och missbrukade både alkohol och droger mot sina depressioner och en svår sömnlöshet. Dessutom var hennes äktenskap med Arthur Miller inne i en sista mycket plågsam fas. Regissören John Huston i sin tur var känd för att alltid utse någon i ensemblen till sin hackkyckling. Det blev Marilyn, och Miller fick ta smällarna. Därtill var Huston missbelåten med manuset och krävde omskrivningar vareviga dag – för att till sist själv skriva om omskrivningarna. Monty visade sig vara rena skuggan av den stilige stjärna Huston hade tänkt sig möta. Liksom Marilyn led han av svåra depressioner och sömnlöshet, som också han försökte kurera med hjälp av alkohol och droger. En del av inspelningsdagarna var Huston därtill indisponerad på grund av sin enorma tobakskonsumtion.

"De missanpassade" handlar om två avdankade rodeostjärnor (Gable och Clift) som jagar vildhästar, vilka sedan ska säljas och slaktas för att bli hundmat. Det är ingen dålig story och filmen blev också ganska bra just tack vare att åskådaren inser att alla tre här i stort spelar sig själva. Gable dog, 59 år gammal, någon vecka efter inspelningarnas slut, bara fyra månader innan hans enda barn, en son, föddes. Marilyn tog mycket illa vid sig av anklagelserna som Gables hustru Kay senare riktade mot henne – att det var just Marilyn som, om än ovetande, genom sina olater skulle ha bidragit till Gables död. "De missanpassade" blev också Marilyn Monroes sista film. Hon dog visserligen först 1962, trettiosex år gammal.

MONTY HANN MED ytterligare ett par filmer men hade svårt att fullfölja dem, kraftigt nedgången som han var. I dramat "Det fördolda" (Freud, 1961) spelade han Sigmund Freud, psykoanalysens grundare – handplockad av John Huston. Men samarbetet mellan de två fungerade inte alls den här gången. Nu blev Clift hackkycklingen, inte minst därför attt en ständig ström av unga, homosexuella tyskar höll till kring inspelningslägret. Gestaltandet av Freud fick ses som en bragd av Clift, som bland annat fått allt svårare att minnas sina repliker.

Han hade nu drabbats också av grön starr och hade dessutom fått svårare att röra sig normalt och valde därför att uttrycka känslor med hjälp av fingrar och händer. Filminspelningen blev kraftig försenad och detta skylldes främst på Monty. Vilket fick som följd att ingen producent sade sig våga satsa mera på honom. Till sist fick han emellertid göra spionthrillern "Gatlopp/Avhopparen" (The Defector, 1966), en ganska svag spionfilm. Men den visade i varje fall att han fortfarande både ville och kunde agera. Både hans motspelare och journalister som bevakade inspelningarna i ett kallt och regnigt München menade på att alla inklusive Monty visste mycket väl att "The Defector" långtifrån kunde blir världens bästa film. "Ändå gav han allt, nästan så att han gick i bitar", anmärkte någon under inspelningen.

Innan filmen ens hunnit ha premiär avled Montgomery Clift i en hjärtattack, 45 år gammal. Han hade kort innan fått veta att han äntligen skulle få en stor roll igen, mot Liz Taylor i "Reflexer i ett gyllene öga" (Reflections in a Golden Eye, 1967 – i regi av John Huston!). Efter hans död gick rollen som homosexuell arméofficer till en annan talangfull skådespelare, som länge ansett Clift som sin mentor – Marlon Brando. Även James Dean angav Monty som sin mentor. Tydligen båda mot Clifts vilja.

Vi får inte glömma bort att Montgomery Clift var den förste rebellen i Hollywood, den förste att framstå som helt besatt, smått galen. Något som filmbranschen försökte tämja under framför allt 50-talet, men helt misslyckades med vad gäller Monty och senare Brando och James Dean, den förste tonårsrebellen. Och efter dem Paul Newman och Steve McQueen.




Källa (bl a): "Montgomery Clift" (Bantam Books, 1978) by Patricia Bosworth.



© hazzan lindström


2007-09-27

   


Dela |

Teman: Hazzans Hollywood