russin.nu - vi tycker om film
Du ska vara mecenat!

Lösningen på nedladdningsproblemet

Klart du också vill bli mecenat! Jag menar, den varma känslan i magen som infinner sig vid tanken på att man finansierar fin konst måste ju vara guld värd. Nu är ju fenomenet inte så utbrett som på den tiden när en konstnär kunde arbeta på sina odödliga verk i förvissningen om att hans levebröd var säkrat - tack vare någon förmögen köp- eller adelsman med god smak. Men i den synnerligen bisarra situation som enkel digital kopiering och allt bredare bredband resulterat i borde konceptet få ett uppsving igen.


Frågan som ställs allt oftare (och ofta på ett löjligt hårddraget vis) är ju: vem ska vilja skapa konst och kultur (specifikt film och musik) om det inte finns pengar i det? Och pengar kommer det sluta finnas eftersom ALLA laddar hem musiken och filmerna istället för att betala för dem.

Det är tråkigt att något som är så bra har blivit ett Problem. För det lustiga är ju att bakgrunden till alla djupa ångestsuckar från distributörerna är något odelat bra: möjligheten att kostnadsfritt, enkelt och utan råvaruåtgång kunna duplicera någonting i oändlighet (utan generationsförsämring) och distribuera det över hela världen.

För vem som helst ska ju inte kunna göra detta! Det ska krävas investeringar i maskinvara och inte minst enorma reklamkampanjer. Så har det ju alltid varit...

Men ponera att man fullt ut bejakar den trend som redan börjat och med desperata åtgärder från makthavarna nu ska bekämpas. Tänk er att det är OKEJ att kopiera och ladda upp och ner filmer till höger och vänster. Den som skrivit musik och gjort film får gratishjälp av miljontals människor med vad som förhoppningsvis är den viktigaste målsättningen; att så många som möjligt ska se eller höra vad han eller hon skapat.

Nu tänker du: ja, men mat på bordet för konstnären då? Och moroten, i form av potentiell förmögenhet? Hur får konstnären detta?

Genom att vi alla blir mecenater. Vi stödjer ekonomiskt de kreativa människor som vi vill ska fortsätta att vara kreativa. Online-betalningar är vardagsmat. Människor som utvecklar saker gratis och som tack får pengar från otaliga frivilliga donatorer är en gammal Internet-tradition, med allt ifrån Shareware till Pintware (eller det ambitiösa open source-projektet som 3D-programmet Blender har utvecklats till, för att ta ett exempel som ligger mig varmt om hjärtat).

I praktiken betalar vi alltså inte för filmen vi laddar hem. Vi betalar för nästa. Vi gillade ettan, och för att förvissa oss om att det blir en tvåa så lägger vi en slant - förslagsvis vad vi tyckte att ettan var värd. Vill vi att tvåan ska ha högre budget så lägger vi mer, och arbetar förstås för att alla andra fans också gör det.

När tvåan kommer ut, hur mysigt kommer det inte då kännas om den är briljant? Glatt kommer du kontakta alla dina vänner och be dem veva igång bredbandet, för du vill skicka en långfilm till dem - en film som du delfinansierat! (På samma sätt som jag glatt uppmuntrar alla jag känner - och Dig med, bäste läsare - att testa programmet Blender, stolt över att ha donerat 50 dollar ur egen ficka för dess fortlevnad.)

Om nu regissören istället gör en usel tvåa har han eller hon så att säga inte förtjänat fortsatt förtroende. Vi betalar inte ett nickel för att hjälpa till med nästa film (men i ren nyfikenhet kanske vi ändå laddar hem den, med gott samvete). Om denna i sin tur mot förmodan är bra, ligger det ju nära till hands att donera pengar till fyran (eller den nya och helt annorlunda trilogi som filmskaparen säger sig vilja skapa härnäst).

Om filmskaparen känner sig så nöjd med sitt första verk att det inte känns meningsfullt att göra några fler, och istället festar upp pengarna, så må det väl vara hänt. Då kan man resonera som så att man betalade retroaktivt för den där enda, fantastiska filmen och unna konstnären en decennielång fest i solen.

Faktum är att du kanske redan gjort det här. Någon annan (inte du, förstås) laddade hem en film du gillade starkt. När du såg filmen i en butik köpte du den, kanske i tanken att se om den, men än så länge står den bara i hyllan. Men du har gjort ditt, visat respekt, adderat dina siffror till statistiken som visar ifall filmen var lönsam nog för att de som skapat den ska få eller vilja göra fler. Du inser att dina 150 spänn är en droppe i oceanen, men det kändes ändå schysst att betala för sig. Efteråt...

Filmbolagen kommer ungefärligen behålla sin nuvarande roll och likt nu hjälpa till med finansieringen för att sedan få en del av intäkterna - med den skillnaden att de blir mer måna om att tittarna ska gilla deras filmer. De betalar ju inte längre för osynad gris. Bolagens viktigaste uppgift blir att hjälpa fram de okända förmågor de tror på - de som ännu inte lyckats göra sig ett namn. Distributörerna, däremot, kommer nog få se om sin verksamhet ganska rejält om de inte vill se sig varvade av ett gäng konsumenter med vanliga hemdatorer. Även i framtiden kommer det utan tvekan finnas ett intresse för snyggt paketerade filmer brända på kvalitetsmedia - en produkt man förstås är i sin fulla rätt att ta så mycket betalt för som folk är villiga att betala. Jämför med dem som tjänar pengar på att paketera och distribuera Linux, ett helt gratis operativsystem.

De surrealistiskt rika med dålig smak kommer säkert få för sig att investera i skräpfilmer. Tänk er en Bill Gates som istället för välgörenhet satsar några miljarder för att se till att nästa Bruckheimer-film blir verklighet. Låt dem hållas. En sällsamt okritisk dag kanske du själv vill se eländet, och kan då göra det gratis. Själv lägger du 50 kronor i månaden till en polsk regissör som kan bli nästa Kieslowski. Du kanske till och med ställer dig utanför den lokale miljardärens hem med en skylt där du nogsamt nedpräntat; "Skicka pengar till Ipfr Krscofésàcs nästa film!".

Jag tror på det här. Jag är förvissad om att alla logistiska problem som skapas lätt kan lösas - förmodligen av något slags nördar iklädda t-shirts prydda av måsvingar och komiska if-rader. Jag tänker dock inte själv verka för att det här ska bli verklighet. Istället tänker jag belåtet säga "vad var det jag sa" om tio år, när vi alla är mecenater.

© Anders Lindahl
2005-05-30

   
Dela |



Relaterat ur russinbloggen
2009-04-17: Filpiraterna fett fällda - Moneybrother skriver ironipoesi
2010-04-01: Fritt fram för nerladdning - med ny Mecenat-lag i Monaco
2010-09-14: Några noteringar från det lagliga filmtittandets värld