Älskade spion (1977)

"Detante, indeed"

En fråga till vår frågelåda "tvingade" redaktionen att ta ställning till den svåra och kontroversiella frågan om vilken som är favoritfilmen om agent 007:s äventyr. Spontant fann jag mig svarandes "Älskade spion". Vadan detta?

Ja, den är ju väldigt kul! Den har allt en Bond-film ska ha (om man inte ser Connery som ett absolut krav, vilket jag alltså inte gör). Skidåkning (till en extremt funkig variant på Bond-temat), en skurk med hemska och ambitiösa planer och ett übercoolt näste (designat av knasiga snillet Ken Adam), charmig humor och klassiska stunts.

Skurkarna i Bonds värld slår inte sällan till mot både Öst och Väst. Det är förstås inte bara en känsla av rättvisa som föranleder detta - det Kalla Kriget kan nyttjas på rent själviska vis. "Älskade spion" är ett bra exempel.

När ubåtar från både England och Sovjet försvinner i det ekonomiskt berättade introt skickar vardera sidan förstås ut "den bästa" för att lösa mysteriet. Den brittiske bäste kan ni gissa er till. I Anya Amasova (Bach) hittar Bond sin inverterade motsvarighet. Babe-agentskan från Sovjet ska sedermera visa sig besitta den kyliga farlighet som yrket kräver men hittas vid första scenen i sänghalmen och sedermera inte sällan i skräddarsydda och lågt skurna kreationer. Hennes agentnamn är för övrigt XXX, om ni nu trodde att Vin Diesel var först.

Misstänksamhet övergår i samarbete och intimitet, även om det finns jobbrelaterade hemligheter som hotar att förvandla dem till dödsfiender igen om de kommer upp i ljuset.

Roger Moore, som tog rollen i äldre dar än sin föregångare men här ännu inte ser alltför skröplig ut, spelar med gott humör och god humor. Moore kanske inte lyckades få till sina slagsmålsscener lika bra som Dalton eller Brosnan (eller ens Lazenby), men humorn hanterar han härligt och lyckas yttra sina fraser med finess, både ekivoka rader som "When one is in Egypt, one should delve deeply into its treasures" eller den riktigt fyndiga "Egyptian builders" (yttrat i ett kritiskt tonfall när en byggplats rasat under en strid). Trots sin morbida humor (han placerar i förbigående en "out of order"-skylt på en stackars död man, till exempel) är också Moore en sympatisk 007-inkarnation, även om han inte visar den minsta nåd mot hejdukar och banditer.

Barbara Bach är lite stel i sin roll och känns knappast trovärdig som hemlig agent, men det gör inte så mycket. Delvis är det väl också den "ryska" brytningen som får henne att framstå som lite obekväm.

Curt Jurgens skurk Stromberg är av den gamla, härligt överdrivna skolan med uppblåsta planer och snillet och förmögenheten som krävs för att förverkliga dem - samt det sardoniska tonfallet som krävs för att behålla den relativa trovärdigheten. Han sätter sig i respekt hos ett par inhyrda forskare genom att offra sin svekfulla sekreterare till hajarna till stillsam Bach-musik i en vrickat klassisk scen. Hans näste kan mäta sig med de mäktigaste i hela franchisen och hans härligt inredda rum med havsutsikt (under eller över vattnet efter behag) skulle säkerligen de flesta av hans skurkkollegor i serien döda för (inte för att mord skulle vara dem så främmande, men...).

I hans tjänst hittar vi den långe, ståltandade Jaws (Kiel) som kom att bli ett av de mest kända inslagen i serien, med återbesök (halvt som comic relief) i uppföljaren "Moonraker" (vars handling bitvis är en ren kopia, med havet utbytt mot rymden). Här är han ofta mer hotfull, särskilt när han traskar runt bland pyramiderna.

Om filmen är enkel så är den det på ett trevligt sätt och antalet roliga Bond-grejer är högt. Bland 007:s gadgets är en klocka som matar ut information i Dymo-remsor den kanske allra festligaste. Till miniprylarna hör också hans portabla och ihopfällbara mikrofilmstittare - en något tristare motsvarighet till dagens video-iPods. Mer flärd finns det förstås i hans Lotus Espri som vid behov kan bli en undervattensbåt.

Temat "Nobody does it better" (Carly Simon) är tidstypiskt och rätt smörigt men det har sin charm och sin givna plats bland klassiska bondballader. Den korta slutversionen med käck manskör är för övrigt väldigt kul.

Sista stuntet innan förtexterna är också en klassiker, som inte ens lite föregående uppenbar back projection kan ta imponatorgraden ifrån.

"Älskade spion" är mysig och underhållande med besök i massvis med mysiga miljöer - både fantasifulla skapelser och verkliga platser. Egyptens klassiska byggnadsverk dyker upp titt som tätt under första hälften men det man minns bäst är kanske Ken Adams två chromade jättekomplex, det ena komplett med ett slags minimonorail.

Fyra russin blir det och hedersbetyget "min personliga favorit".


FOTNOT
Här finns ett av de få tillfällen då Bonds tragiskt korta äktenskap omnämns.

Kanske var det repliken "The microfilm! Give it to me!" som stod modell för den underbart tama "Give me the floppy disc!" i en Mats Helge-film.

© Anders Lindahl
2006-02-22

Originaltitel: The Spy Who Loved Me
Storbritannien / USA, 1977
Regi: Lewis Gilbert
Med: Roger Moore, Barbara Bach, Curt Jurgens, Richard Kiel, Bernard Lee, Walter Gotell

Genre: Action, Äventyr
Teman: James Bond

Ingår i följande teman

Sök