Doom (2005)
Bra spel blir dålig film. Igen. Suck...
Jag tillbringade för många år sedan oräkneliga timmar smygandes runt i utomjordiska korridorer med en kulspruta eller ett hagelgevär i högsta hugg, livrädd för att ett pixligt monster skulle kasta sig fram runt hörnet med ett skräckinjagande väsande eller rytande. "Doom" var ett jäkligt häftigt spel för sin tid. Därmed inte sagt att jag någonsin trodde att det skulle kunna bli en bra film av samma stoff. I de gamla spelen (har bara kikat lite på relativa nykomlingen "Doom 3") var man till att börja med mol alena. Det fanns ingen att prata med, och den enda hjälp man kunde få var att försöka få monstrena att attackera varandra. Ensamt, otäckt. Dessutom var handlingen inte särskilt raffinerad. Den var liksom god nog för sitt syfte, att skapa stämning och förutsättningar för action, inte mer.
Andrzej Bartkowiak har nu ändå försökt, och lyckats få med åtminstone följande byggbitar:
1) Monster på mars.
2) En (underutnyttjad) BFG (Big Fucking Gun).
3) En motorsåg, lika malplacerad och användbar som i spelet.
4) En scen ur subjektivt perspektiv med ett frenetiskt skjutande mot monster och mutanter som anfaller från alla håll, filmad ungefär som spelet upplevdes av spelaren men med betydligt mer rörelsefrihet i "nacken" än man hade vid datorn - åtminstone i de gamla spelen. Det hade väl varit fantastiskt kul om kameran bara hade kunnat panorera, inte tilta?
5) Slutligen, lite långsökt, en avslutande låt av Trent Reznor / NiN, som ju skrev musiken till ID:s Doom-uppföljare Quake.
Räcker detta?
Näe. Det räcker ingenstans.
Filmen har en överraskning, och det är att The Rock inte är the good guy. Detta drag måste ha sugit all kreativitet ur författarna, för utöver detta ser vi bara lån från "Aliens" och i viss mån Romeros zombierullar.
En portal hittad i öknen leder till Mars. Forskningsstationer har etablerats där. Något blir knas. Ett gäng tuffa killar skickas dit. Där finns monster, eller är det i själva verket människor som förvandlats till monster? Ja, det är det. Där har du handlingen. Utförandet är exakt lika imponerande.
"Doom" har kanske tre scener som fungerar dugligt i den genre där Paul Anderson brukar trivas bäst. Bartkowiak är ju mer hemtam i vanlig action, gärna med tuffa slagsmål, vilket ska visa sig tydligt mot slutet. "Doom" har också som utfyllnad en massa platta dialoger, springande fram och tillbaka, skjutande mot skuggor, irrande i cirklar, fram till den stora payoffen, som är den tidigare nämnda subjektiva-perspektiv-scenen. Maken till dåligt tidsfördriv fram till tam payoff får man leta efter.
(Kanske ska envigen nyblivna supermän emellan på slutet ses som den riktiga payoffen, men den har ju ännu mindre med spelet att göra)
En av anledningarna till att det känns så otroligt menlöst och meningslöst att titta på "Doom" är nog att ingen ens funderat på hur man får filmen att kännas som en film. Det tas ett par trevande steg mot drama (barndomstrauma, syskon som återförenas), lite pseudoflummigt prat om genpar och "vetenskap", allt känns som oengagerad utfyllnad i en film som egentligen bara vill vara cool. Den är inte heller cool, men det kanske har framgått. Skrämmande är det inte heller. Visst blir det slabbigt ibland, och visst finns det digitala kreatur delvis baserade på spelets, men rädsla är inte en känsla som ens funderade på att infinna sig hos i alla fall mig.
Lika mycket huvudroll som Rock har väl Karl Urban (Eomer i Sagan om Ringen-filmerna) respektive Rosamund Pike (lömsk fäkterska i "Die Another Day"). Det är inte så mycket de kan göra för att rädda denna film, som faktiskt inte verkar veta att den behöver räddas. Den tror nog att det räcker med regelbundna skottlossningar för att det ska bli spännnande. Det räckte förvisso i spelet, men vem har påstått att spel och film är samma sak. Någon som har fel, hur som helst...
© Anders Lindahl
2005-11-03
Originaltitel: Doom
USA, 2005
Regi: Andrzej Bartkowiak
Med: Karl Urban , Rosamund Pike, The Rock m fl
Genre: Action
Svensk biopremiär: 2005-11-04
Teman: Baserad på ett spel
Ingår i följande teman
