Kocken (2005)
Fåfäng och farlig förplägnadschef förpestar färden
En farlig skeppskock som verkar bestämma över hela skeppet! Det är väl en lite ovanlig sorts karaktär? Nu är filmen om en sådan typ i alla fall klar, efter att manuset hunnit mogna och omarbetas otaliga gånger i 25 år i väntan på finansiering.
Det är lätt att dra paralleller till "Ondskan" där författarens och/eller regissörens ungdomliga erfarenheter av översitteri ett antal år senare får sitt utlopp i en film. I båda berättelserna är resultatet påfallande dramaturgiskt korrekt, oavsett verklighetsbakgrunden. Hur stora avsteg Mats Arehn, med hjälp av manusförfattare Rolf Börjlind, har valt att ta från det faktiskt skedda vet jag förstås inte - men hans egna kommentarer i festivaltidningen Draken om hur ointressanta sådana jämförelser är säger kanske en del.
Martin mönstrar 1970 på ett skepp som ska till Kapstaden. Tillsammans med sin kompis "Sundsvall" ska han jobba i byssan; de sparar ihop till en bil som de sedan tänker åka till Grekland i. Ett par unga killar på gott humör, som snart ska surna till, inte minst på varandra.
Chefskocken visar sig vara en auktoritär, besynnerlig, farlig och lite löjeväckande figur. Vid första mötet visar han en del av sin rätta natur genom att tukta sin nye underlydande medelst cigarettbränning, men hinner under filmens gång visa flera sidor - inte minst i sin strävan att vara antingen fadersfigur, kompis eller kompanjon till Martin. Han har många goda råd om livet till Martin, som dock inte är alltför snar att köpa dem. Martins första reaktion är faktiskt att lämna skeppet omedelbart, något som dock inte sker - vilket förstås är bra för filmen.
Klasskampen, ett starkt inslag i nämnda "Ondskan" löper också här som en röd tråd. Jag skulle nästan vilja säga att den största kampen utspelas inom Martin om huruvida han ska ta sina möjligheter att själv bli högborgerlig översittare eller snarare bejaka den delen av honom som helst vill att "von:et" i hans namn ska glömmas bort. Han slits mellan lojalitet mot sin bäste vän - kockens favorithackkyckling - och en önskan att åtminstone inte provocera den labile chefskocken. Hans lösning är ett försök till balansgång. Det funkar inte, får han både höra och erfara. Dags att välja sida.
Brottslig verksamhet på båten är en extra krydda, som inte tar så jättestor plats i handlingen men är viktig för dramats upplösning. I övrigt är det en ganska avskalad historia utan alltför mycket krusiduller.
Henrik Lundström, som ju likt Bergqvist var med i "Ondskan", känns stabil i sin roll och skriker "fan!" på ett väldigt övertygande sätt vid två tillfällen. Missförstå mig rätt, de mer diskreta nyanserna finns också där. Bergqvist passar förstås på att ta ut svängarna och spela lite på sitt nästan-spanska utseende. Kocken Stein månar om sin hälsa och hoppar dagligen rep på skeppsdäcket i tajta vita byxor, och är inte sen att straffa dem som vågar göra sig lustiga över honom. Han är en välansad, brunbränd livsnjutare som förpestar livet för andra och ser sig själv som oändligt mycket bättre än de flesta - som en man med snille och smak, som får göra som han vill. Hotet om plötsligt våld följt av ett inövat tal om det rätta och rimliga i hans handlingar svävar som ett moln runt honom. Att kalla hans rolltolkning en bragd är väl att ta i, men han klarar av den extrema karaktären på ett sätt som få svenska skådisar skulle kunna.
Det här funkar. Det är faktiskt riktigt spännande ibland. Som en psykologisk studie har den kanske sina begränsningar - Stein blir lite väl mycket en figur som definieras genom en barndomstragedi - men som betraktelse i det jobbiga i att vilja göra det rätta i en miljö där man är mer eller mindre maktlös är den bitvis utmärkt.
FOTNOT
Petitesser: jag kan köpa voice-overn i början av filmen, men när den dyker upp igen framåt slutet känns det totalt onödigt och sabbar känslan en del.
© Anders Lindahl2005-02-24