Traffic (2000)

Vågar och lyckas

4 russin

"Traffic" tilldelades fyra Oscar, men kunde ha fått en till. 2000 års bästa film? Kanske inte, men av de fem nominerade skulle jag nog ha lagt min röst här om jag haft medlemskort i akademin, även om både "Gladiator" och "Crouching tiger, hidden dragon" är sevärda spektakel. "Informationsfilm” sammanfattar en mig närstående person. Ja ja, om alla undervisningsfilmer man matades med genom det svenska skolsystemet var av den här kalibern skulle det uppväxande släktet lättare genomskåda självgodheten och bristen på snille och smak hos våra mediala moraldemagoger med sina Sverkrar, Siewertar och Söderstenar i spetsen.

”No one gets away clean” slår filmen fast redan på affischen. "Traffic" tecknar en bild av främst Förenta Staterna, men indirekt även världen, som är oroande men inte hopplös. Filmen väcker efter två och en halv tung timme trots allt mer energi än apati. Då tillåts ändå langare i filmen häva ur sig drapor i stil med "Ni inser hur meningslöst ert jobb är och ändå fortsätter ni" till de envisa poliser som oftast bara fångar småhajar på kroken medan heroinhavets härskare klarar sig undan. Chansen att skaffa snabba pengar och konsekvenserna av de allt öppnare gränserna understryks också. Det finns en tillgång, det finns en efterfrågan och det finns en uppsjö transportvägar, för att inte tala om villiga kurirer. Det tar aldrig slut, men några vägrar ge upp och acceptera nederlaget.

Fyra parallella historier är kärnan i "Traffic". I Mexiko försöker de två underbetalda civilklädda snutarna Sanchez och Rodriguez följa lagen och slå till när de får tips om olagliga transaktioner. Men de utsätts för frestelser från mäktiga män med oklar agenda och vet snart inte vems ärenden de går. Benicio Del Toro fick birolls-Oscar för sin insats som Rodriguez och jag ser ingen anledning att protestera.

Michael Douglas spelar domare Wakefield, den nyutnämnde drug czar som ska leda USA:s "krig mot knarket" men tvivlar på alla politikers idiotsäkra recept (som varierar) och vill se "fronten" där det verkligen är allvar. Men han behöver inte leta så långt bort. Det finns en hemmafront där giftet redan trängt in.

Helena Ayala (Catherine Zeta Jones) bor i ett fashionabelt kaliforniskt villaområde, är medlem i skolstyrelsen och höggravid när blixten slår ner. Hennes make arresteras, huset rannsakas och hans affärskontakter hör av sig med hotelser. Den respektabla fasaden rämnar och hustrun tvingas inse sanningen bakom välståndet. Men hur tacklar hon problemet? Se filmen och fundera på vad Du skulle ha gjort i samma situation.

Montel Gordon och Ray Castro (Cheadle och Guzman) är två DEA-agenter(från federala drogbekämpningsbyrån i USA), Del Toros nordamerikanska syskonsjälar i filmen. De sätter fast en typisk middle man, en medelstor mellanhand som övertalas att vittna mot sin boss, som råkar vara Helenas make, Carlos Ayala(Bauer).

Filmen landar i närheten av både "Gudfadern" och "En enkel plan" i sin skildring av skyddade vittnen, mäktiga fiender med långa tentakler som slingrar sig in överallt, liksom girighetens gift och vilka val "vanliga" medborgare gör i pressade situationer. Scenariot med den arresterade mellanhanden är filmens utdragna cliffhanger. Ska han klara sig fram till rättegången eller inte?

Delarna blir allt mer sammanlänkade, även om flera av karaktärerna aldrig träffas ansikte mot ansikte. Att bolla flera berättelser och gradvis låta dem studsa in i samma hage är inget nytt, men Steven Soderbergh gör det bra. Det här känns betydligt mer genuint soderberghskt än "Erin Brockovich" och har mer gemensamt med "Out of sight" även om realismen är starkare här. Lägg märke till skillnaden i färgskala. Miljöerna i Mexiko är indränkta i ett skarpt gulaktigt ljus, kombinerat med skarpa skuggor som ofta döljer anletsdragen. Luften känns torr och tärande och på samma sätt som i "Three kings". Detta medan USA ofta är blågrått kyligt, obestämbart ihåligt och impregnerat med en känsla av främlingskap mellan människor. Men allt eftersom trådarna löper samman tycks färgerna glida närmare varann också. Det kanske är en synvilla, men i "Traffic" hänger allt ihop och trafikanterna styr från alla håll mot samma gatukorsning utan att se sig för och sänka hastigheten.

Filmen har några svagare tillrättalagda passager, där den plötsligt blir lite fattig på nerv mitt i all sitt imponerande episka berättande. Men det är inte ofta, med tanke på längden. När filmen är som bäst visar Soderbergh framförallt två saker; dels hur man använder handkamera så att det gynnar filmen och inte bara upplevs som effektsökeri och dels hur filmstjärnor, vana vid tvåsiffriga miljondollarbelopp i lön, inlemmas som naturliga delar i en ensemble. Filmens förtexter består bara av titeln, diskret placerad i nedre vänstra hörnet. Eftertexterna inleds med skådespelarna i alfabetisk ordning utan hänsyn till status eller speltid. "Traffic" ställer de obehagliga frågorna och poängterar det personliga ansvaret. Och bara en sådan detalj som att alla mexikaner talar spanska är värd att framhålla även om andra redan gjort det. Framhållas bör även Erika Christensen som ger Douglas dotter en stark profil utan att ta till överspel. Det är överhuvudtaget ingen som spelar över i filmen. Albert Finney som var Julia Roberts motvillige arbetsgivare i "Erin Brockovich" har en liten roll som Douglas mentor medan bekantas bekanta som Salma Hayek och Benjamin Bratt skymtar förbi, knappt igenkännliga om man inte är väldigt uppmärksam (eller läser på…).

I någon av alla gratistidningar vårt land välsignas med läste jag nyligen att de bästa filmerna är de som man inte kan förklara varför man gillar. Som alla skrivofiler vet är det ofta lättare att leverera läsvärda sågningar, men en del idealistiska idioter envisas i alla fall med att försöka motivera varför vissa filmer borde ses av så många som möjligt. "Traffic" är i korta drag en film som behandlar ett viktigt ämne, vågar göra det ambitiöst och lyckas göra det med stil. Soderbergh visar återigen att han är mindre intresserad av våld som fysiskt filmspråk än kolleger som Tarantino och Scorsese för att illustrera USA:s skuggsida. Vi ser inte många blodpölar här, men hotet hänger i luften och gör oss delaktiga i en global ödesfråga. Nu börjar det snart låta som en pamflett för Kristdemokraterna eller Hem & skola, men det är smällar man får ta.

Även om "Traffic" både andas och utsöndrar en känsla av nuet, A.D. 2001, bygger manus från början på en tiotalet år gammal engelsk TV-serie, "Traffik" (ja, med K) som jag tyvärr aldrig såg. I ungefär samma veva som den producerade Michael Mann miniserien "Drug wars: The Camarena story" som har visats i svensk television. Där, liksom i Soderberghs film, skärskådades kulturkrocken mellan USA och Mexiko i sättet att bekämpa droghandeln. Tyvärr var serien infekterad av en antimexikansk atmosfär och en ensidighet som närmast kan liknas vid arrogans, något som Mann brukar hålla sig för god för när han regisserar själv. Traffic skönmålar knappast det mexikanska rättsmaskineriet, men upplevs inte alls lika närsynt utan har ett bredare perspektiv. Noterbart är dock att en handfull av skådespelarna i "Drug wars" återfinns även i "Traffic", däribland Bauer, Ferrer och Del Toro.

1991 kom sedan filmen "Rush", som var en dyster dom över USA:s drogpolitik. De poliser som gick undercover för att infiltrera marknaden drogs själva in i missbruk och tappade greppet. I det perspektivet är "Traffic" mer optimistisk. Alla faller inte för gott, det går att misslyckas och resa sig. Men idén om att man kan föra ett regelrätt krig från staten mot kartellerna och deras bulvaner skjuts närmast i sank.

Filmer som "Traffic "påminner om hur nära verkligheten film kan vara, genom att inte bara avbilda den rätt upp och ner utan i stället genom att förhöja och förtäta den och överdriva de små detaljerna som gör intryck. Det är en rejäl och kraftfull men aldrig bombastisk film om gråzoner och grå eminenser som leker Gud på andra bekostnad. Och trafiken fortsätter.

© Johan Lindahl
2001-06-03



Originaltitel: Traffic
USA, 2000
Regi: Steven Soderbergh
Med: Michael Douglas, Benicio Del Toro, Catherine Zeta Jones, Don Cheadle, Luis Guzmán, Dennis Quaid, Erika Christensen, Miguel Ferrer, Steven Bauer, Tomas Milian, Amy Irving

Genre: Drama







     

Dela |