Anyone But You (2023)
Gammaldags men godmodig i sin genre
En reservation omgående: det händer. Inte så ofta, men vid några tillfällen har jag gjort det. Recenserat filmer jag sett på flygplan. Det är inte idealiskt för att bilda sig en helt rättvisande uppfattning, men beroende på vilken genre det gäller och vilka visuella ambitioner som kan skönjas kan det ibland vara OK. Eller? Bland utbudet på just den här aktuella flighten fanns ”Dune Part 2”, en hett emotsedd film som jag i skrivande stund fortfarande inte sett – men planerar att göra. Dock… Kanske inte på flyget?
En roande gladlynt men lagom komplicerad
romcom med hyggligt karismatiska unga protagonister, en film som främst utspelar sig i ett somrigt ljust landskap nära vatten, där dialogerna och de intima personliga relationerna är huvudsaken. ”Anyone But You” är en sådan film som på många sätt uppfyller behoven för vad som kan fungera för att döda ett par timmar även på en liten skärm framför sätet i en trång turistklass.
Vi förstår ju redan från början hur det kommer att sluta. Eller? Möjligen inte, de kanske kommer att överraska oss. Det handlar om en film som drivs av två kommande (eller kanske redan nuvarande) stjärnskådespelare som har den intuitiva kvaliteten, något slags naturlig stjärnstatus. Åtminstone är det intrycket jag har fått av den flitiga publiciteten kring Glenn Powell och Sydney Sweeney. Hittills har jag sett betydligt mer av den sistnämnda än den förstnämnde, men det är ingen dålig idé att tussa ihop dem i en modern uppdaterad screwballkomedi om två personer med uppenbar attraktion till varandra men som genom en serie missförstånd eller bristande självkännedom lyckas undvika att få till det under så lång tid som krävs för just en romantisk komedi.
Duon träffas på ett café och en kännbar kemi uppstår omedelbart. Något finns där. Men de skiljs åt och har antingen missförstått varandras intentioner komplett, eller vet inte riktigt hur de ska hantera situationen eller sig själva och alla sina personliga dilemman. Genom omständigheternas försorg, släkt och gemensamma bekanta måste de ändå sammanföras igen och tvingas konfrontera sitt hatkärleksförhållande. Närmare bestämt i Australien under några omtumlande dagar som ska leda fram till ett bröllop, i det här fallet mellan två kvinnor. Men vad dramatiken handlar om är alltså vad som ska hända med de två som säger sig hata varandra och gör allt för att visa det, samtidigt som de
skulle kunna tjäna på att fejka ett förhållande för att komma ifrån andra pressande frågeställningar från sina respektive anhöriga. Verbala slagväxlingar och fysisk slapstick med ett antal olustiga men filmiskt tacksamma situationer uppstår.
Ingenstans är det påtagligt originellt. Men det är ganska drivet och lagom dumdristigt i sin färd mot vad som kan tyckas vara ett givet mål. Huvudsaken är väl att kemin mellan huvudrollsinnehavarna faktiskt fungerar för ändamålet. Och det tycker jag att det gör. Som bonus, visst har vi sett alldeles för lite av gamle åttiotalshjärtekrossaren Bryan Brown från bland annat miniserien ”Törnfåglarna” som Richard Chamberlains rival om Rachel Wards gunst? Han har väl egentligen hållit igång en karriär mer eller mindre konstant, men kanske inte i de allra mest prestigefyllda produktionerna. Här är han stadig avspänningskomiker med nästan parodisk australiskhet och rättframhet som kontrast till de andra blivande svärföräldrarna i sammanhanget.
© Johan Lindahl2024-08-16