Casino Jack (2010)

"Washington is Hollywood with ugly faces."

3 russin

Jack förklarar sig direkt. Han ursäktar sig inte, förklarar bara hur han funkar och tänker. Stående framför spegeln med tandborsten i hand håller han en hetsig monolog om vad han förväntar sig av livet, för sig och sin familj. Och om "vi" (vem nu den tilltänkte lyssnaren förväntas vara) har någon kritik mot hur han ser till att skaffa det så har han svar på det. Bara så vi vet! Det är Kevin Spacey som gör det, och när Kevin Spacey är på rätt ställe så är han helrätt. Han verkar också ha en linje i vad han ger sig in på: det går klara trådar mellan den här och "Recount", om rösträkningen i Florida 2000.

Några minuter längre in i filmen sitter han i federalt häkte. "Sluta le" säger polisfotografen till mannen som inte ens märker att han automatiskt flinar upp sig när en kamera riktas mot honom. Och sedan kommer tillbakablicken som utgör själva filmen.

Det är en sån där rapp, elegant framflytande amerikansk politikerbetraktelse där stoffets eventuella brist på 'action' kompenseras med snärtigt levererade repliker (en del av dem farligt nära att vara lite för förklarande) och en musikmatta som gör en lite stressad på ett ganska njutbart sätt. Spelplanen läggs ut och reglerna förklaras på 15 minuter och tempot mattas knappast efter det.

Kommer ni ihåg Jack Abramoff, förresten? Superlobbyistens omskrivna eskapader bleknade väl lite i skuggan av finanskrisen, Bernard Madoffs miljardsvindlerier och Rod Blagojevichs försök att köpa 'något' för en senatorspost. Men det var och är verkligen en anmärkningsvärd historia om hur det kan gå till i 'systemet' när det är som värst. Eller som mest intressant .

Med frilansande kollegan Mike Scanlon (en klockrent stissig Barry Pepper) glider Jack runt på K Street (Washingtons huvudled vars namn blivit kortform för lobbyism, thinktanks och advokatbyråer), tar kongressledamöter på trivsamma 'studieresor' och trivs alldeles förträffligt. Utan lobbyister, förklarar han (för tittaren, eller för sin cellkamrat från prologen), skulle USA stanna. De stackars politikerna skulle helt enkelt inte veta vad de borde engagera sig i, underförstått. Vilket låter ganska lämpligt efter att man tillbringat lagom mycket tid med Jack. En indianstam med casinorättigheter kan få hjälp att utkonkurrera en annan - mot rätt avgift, förstås. Till hans tidigare stordåd hör, enligt honom själv och kollegorna, att han krossade John McCain och därmed placerade Bush den yngre i Vita huset, en händelse som kom på tapeten igen när samme McCain fick förtroendet att kämpa mot Obama 2008.

Visst har vi lobbying i Sverige, men den verksamhet som pågår i staterna och de pengar som byter hand för att de lagstiftandes åsikter ska formas eller styras i rätt riktning är svindlande. Och när man har sett till att placera en politiker i Washington så har man rätt att kräva en del av dem. Arbetstiteln på filmen, som syns i själva filmen, är 'Bagman' – och man undrar ibland om hans jobb består av så mycket mer än att distribuera mutor.

Visst tror han på Gud. På det där amerikanska vinnarskallesättet där ordet Gud lika gärna kunde bytas ut mot valfritt annat begrepp som motiverar eller ursäktar en att handla precis så som man själv vill. Han bär kippa under Corleone-hatten och predikar inför en selekt skara att "Gud vill att vi ska vara likvida." När hustrun påpekar vissa synbara brister i hans teologiska resonemang skämtar han bort dem. De är ganska rara tillsammans, för övrigt.

Man hatar honom faktiskt inte. Han citerar inte filmer hälften så bra som han tror, men han framstår inte heller som hälften så usel som hans affärer rimligen borde klassificera honom som. Vilket förstås ändå lämnar honom i ganska uselt skick... Men något verkar lite fel med honom, utöver den kroniska girigheten. När han får sparken från firman (av etiska skäl, minsann!) beter han sig ganska så underligt och anklagelserna om storhetsvansinne verkar grundade. Även frugan är fundersam, inte minst när han investerar miljoner i en privatskola som han tänker skapa, trots att de ligger efter med avbetalningarna på huset. Kollegan å sin sida lägger knappast miljonerna på hög han heller, utan låter dem villigt stiga honom åt huvudet.

När de blandar in en skrupelbefriad affärsbekant (en som vanligt underhållande Jon Lovitz) för att agera målvakt i en potentiellt lönsam affär så drar de i praktiken ut den sista tegelstenen i sitt bräckliga bygge. När raset väl börjar så är maffiafilmens från-uppgång-till-fall-struktur inte långt ifrån tankarna.

Filmen är 'inspirerad' av sanna händelser, bör väl tilläggas. Det här är inte exakt vad som hände. Men det är intressant, och det viktigaste i den är sant. Tom DeLay är förstås inte en fiktiv representant för Jacks samarbetspartners, för att ta ett högprofilexempel. Det är inte ett heller ett strikt objektivt inlägg i debatten. Du får ingen guldstjärna om du gissar var Spaceys politiska sympatier ligger. Men i slutändan är det inte Abramoff som sitter på de åtalades bänk i den här roande rättegången. Det är inte ens republikanerna i största allmänhet. Det är systemet.

© Anders Lindahl
2011-01-06


Tack till Atlantic Film för recensionskopia
Källa: Atlantic Film

Originaltitel: Casino Jack
USA, 2010
Regi: George Hickenlooper
Med: Kevin Spacey, Barry Pepper, Kelly Preston, Jon Lovitz, m.fl.

Genre: Drama, Historia, Komedi, Politik
Hemmabio: 2010-12-29







     

Dela |