Superman Returns (2006)

En uppföljare med klass

3 russin

Ärligt talat, det går rysningar utmed ryggraden när John Williams bästa hjältetema dånar ut ur bions högtalare och nostalgin formligen väller ut ur bioduken när ett intro som andas både 70-tal och 2000-tal tar sin början, där resan från Krypton till Jorden från den första filmen upprepas, men den här gången under lite andra förutsättningar som vi snart ska få se.

Filmen tar nämligen vid fem år efter händelserna i den andra filmen (där general Zod hälsade på). Stålmannen har byggt en kristallraket och flugit till Kryptons ”ground zero” för att kolla läget och folket på jorden, och särskilt då Lois Lane, har fått klara sig utan superscouten under dessa fem år.

I en scen som känns som en tematisk återupprepning kraschar raketen återigen i närheten av Kents gård ute på vischan. Livet på Jorden kan fortsätta, men saker och ting har ändrats. Lois Lane har skaffat både barn och karl, Lex Luthor är ute ur fängelset (på grund av att Stålmannen aldrig dök upp som huvudvittne i rättegången) och har skaffat sig en ny rolig side-kick som ersättare för Otis och dessutom har någon har rånat den stora ensamhetsborgen uppe i nordpolen.

Filmen har lite problem att fokusera i handlingen. Kärlekshistorien mellan Stålmannen och Lois Lane är i centrum lite för mycket och går mycket på rutin. De mer intressanta trådarna som påbörjas – om Stålmannen som Gud och världens frälsare och tragiken i den isolering från människorna han därigenom alltid måste leva med – känns inte lika genomarbetade.

Det är inte svårt att förstå varför Brandon Routh fått titelrollen i den här filmen, han är snygg till gränsen att han nästan ser ut som en docka och hans röst låter nästan precis som Christopher Reeves. Men när det gäller att verka trovärdig i rollen som Clark Kent/Stålmannen och uppbåda någon sorts kemi mot Kate Bosworth som spelar Lois Lane misslyckas han. Han försöker liksom inte spela Stålmannen - han försöker spela Christopher Reeve. Problemet för honom är inte nödvändigtvis att han är dålig, han är bara så väldigt mycket sämre än Reeve, som i sin tur gjorde en helt otrolig insats i rollen. För Reeve blev en annan person när han var Clark Kent än när han var Stålmannen, med hjälp av kroppsspråk, röstläge och hållning. När Routh tar sig an rollen tänker man på samma sätt som när Dean Cain gjorde rollen i tv-serien ”Lois & Clark”; Hur kan folk inte fatta att Clark och Stålmannen är samma person, det är ju bara glasögonen som skiljer?

Kate Bosworth är nästan lite för snygg för sin roll men känns ändå tillräckligt tuff och gåpåig för att fungera. Och som tur är slipper vi pinsamheter som ”Can you read my mind”-monologen från första filmen.

Kevin Spacey är riktigt bra som Lex Luthor och lyckas på samma sätt som Gene Hackman vara en småskurk med stora planer snarare än tvärtom. De humoristiska inslagen som involverar Lex och hans nya side-kick är betydligt bättre skrivna än i föregångarna och de stora grandiosa ”ta över världen”-planerna är fantasifulla och helt konsekventa med karaktären.

Det bästa med ”Superman Returns” är att den är så konsekvent och tillbakablickande mot sina föregångare. I fallet med till exempel ”Batman Begins” har man velat starta om från scratch, för att överträffa originalen och bygga sin egen historia. Bryan Singer har, tack och lov, insett att han inte kommer att kunna överträffa ”Superman” från 70-talet och har hela tiden haft det som utgångspunkt. Och han slänger på rikligt med referenser som är roliga att upptäcka för oss som sett de gamla filmerna 250 gånger. John Williams mäktiga superhjältetema är intakt, flera repliker är tagna rakt av, till exempel den sköna ”Statistically speaking, it's still the safest way to travel”-repliken. Clark Kent använder också fortfarande uttrycket ”swell” som det debatterades om i den första filmen. Och Lex Luthors besatthet av att äga mark som kan bli värdefull är fortfarande hans starkaste drivkraft.

Det jag saknar i filmen är lite mer djupgående frågeställningar. I en scen flyger Stålmannen högt ovanför Jorden och hör alla böner och rop efter hjälp från hela befolkningen. En mer tydlig Gud-liknelse kan väl knappast göras. Singer är ute efter att problematisera Stålmannens identitetskris men går bara halva vägen och Brandon Routh ger med sin något endimensionella rolltolkning inte heller något kött på benen. Jag hade också gärna sett mer om varför Stålmannen åkte till Krypton i fem år, då det är något som knappt berörs.

Filmens stora plottwist som kommer i halvtid är svår att förutse men följs inte heller riktigt upp. Kanske kommer detta göras i en eventuell uppföljare.

Kort sagt, ”Superman Returns” är en given sommar-blockbuster som är både rolig, snygg och smart – men som tjänat på att vara ännu smartare och inte fått oss att sakna Cristopher Reeve så mycket.

© Johan Hultgren
2006-07-12



Originaltitel: Superman Returns
USA, 2006
Regi: Bryan Singer
Med: Brandon Routh, Kate Bosworth, Kevin Spacey, Sam Huntington, Hugh Jackman, Frank Langella, James Marsden, Parker Posey, Eva Marie Saint m fl

Genre: Action, Fantasy, Äventyr
Svensk biopremiär: 2006-07-28
Teman: Superhjältar

Relaterat: Stålmannen (1978) Stålmannen II (1980) Stålmannen IV - kampen för freden (1987)

Relaterade artiklar
När serietidningen får liv!
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>


Ingår i följande teman


Superhjältar





     

Dela |