Tenebre (1982)
Både typisk och extrem Argento
Amerikanske thrillerförfattaren Peter Neal reser till Rom för att marknadsföra sin nya bok i sällskap av sin "nya" kärlek och sin agent (spelad av B-kändisen John Saxon). Redan på flygplatsen händer något konstigt, men i Rom går det från konstigt till hemskt när en serie mord och brev gör honom till huvudpersonen i en intrig inte olik den i hans böcker. Intresserad av ämnet som han är, är han förstås inte sen att försöka luska i fallet själv, trots att han personligen löper risk att bli nästa offer. Många mord och snygga heminredningar blir det...
I "Tenebre" (a.k.a. "Tenebrae") återvänder Argento till den mer "realistiska" sorts thriller han slog igenom med. Hunden som blir en oskyldig människas död hetsas inte på övernaturligt vis till att anfalla, som i "Suspiria", utan ger sig på den ensamma brunetten på eget bevåg. Resultatet är förstås lika hemskt för flickan i fråga - maken till ettrig, hoppig, envetet jävlig hund har jag aldrig sett, och när hon väl flytt undan den så kan man lugnt prata om ur askan i elden.
"Tenebre" är en bra utgångspunkt för att diskutera Argentos storhet eller brist på densamma. Handlingen och twistarna är ganska oförutsägbara, men beror det på att Argento är fantasifull eller på att han är lite konstig i huvudet? Positivt eller negativt, meningarna går isär.
Vad han är odiskutabelt bra på är att skapa obehag och rentav chockera. Det finns helt klart drag av sensationalism i de även med regissörens mått mätt sällsamt brutala morden, och nästan komiskt generösa doser av narrativt omotiverad halvnakenhet (till skillnad från i de tidigare, "prydare" verken), men här finns också drag av Argentos särpräglade konstnärlighet. Han kan skapa stämning som få andra. Uppladdningen inför ett mitt-på-ljusa-dagen-mord är oslagbar och väldigt karaktäristisk. Den där sekvensen med hunden är mardrömslikt, utdraget jobbig på ett sätt som få andra skräckregissörer har tålamod till.
Om man inte försöker intala sig att det är konst, om man inte känner något pretentiöst behov av att upphöja Argentos filmer till mer än vad de är, då finns det också rum och reson i att se vad som ändå höjer dem över andra slabbiga b-thrillers. Detta något finns också i "Tenebre". Goblins musik är som vanligt coolt stämningsfull och har här en extra mysig klang av 80-tal. Fotot är som vanligt stabilt och läckert, med en serie tjusiga stämningsskapande närbilder. Dialogen är som vanligt lite stel ibland, men dubbningen ovanligt lite problematisk eftersom så många av skådisarna är amrisar.
Karaktärerna, slutligen, beter sig som vanligt lite konstigt ibland. Bra eller dåligt, döm själv... Jag har i alla fall sedan länge bestämt mig för att inte kritisera Argentos filmer utifrån brist på realism eller logik. Om man släpper sådana krav har man helt enkelt roligare när man ser filmerna. Eller hemskare...
© Anders Lindahl
2006-01-23
Tack till Atlantic Film för recensionskopia
DVD / Blu-ray
Versionen i Atlantics Argento-box är en återställd, de-censurerad, upputsad utgåva som ser utmärkt ut. Och det är väl inget att hymla om, en Argentofilm som censuren kladdat på är bara en halv Argentofilm - bara bra, alltså, att styggelserna är helt intakta.
Originaltitel: Tenebre
Italien, 1982
Regi: Dario Argento
Med: Anthony Franciosa, Ania Pieroni, John Saxon, Christian Borromeo
Genre: Mystery, Skräck, Thriller
