Spider-Man 2 (2004)
Riktigt bra, igen!
Den spindelaktige mannen, eller snarare ynglingen, är tillbaka och det mesta är sig likt. Vilket är bra! Min favoritregissör Sam Raimi regisserar igen, Bill Pope fotar igen och Tobey är tillbaka som nörden med superkrafterna och grubblerierna. Alltjämt nödgas Peter Parker hålla sin andra identitet okänd, vilket drabbar hans skolarbete, ekonomi och hans möjlighet att bejaka sin livslånga kärlek till Mary Jane.
Faktum är att väldigt stor del av "Spider-Man 2" handlar om hur eländigt det kan vara att vara superhjälte. Två år har gått sedan The Green Goblin besegrades och en oförstående Mary Jane fick nobben. Hon har i sin förvissning om att Peter aldrig kommer bli hennes hittat en ny kille och ett giftermål hotar i fjärran. Peters barndomsvän är besatt av tanken på att hämnas på Spindelmannen efter den skurkaktige faderns död. Superkrafterna verkar vara på upphällningen, eller så strular de bara tillfälligt, vilket resulterar i hårda fall ner i asfalten. Tidningen hos vilken Peter tjänar behövliga extrapengar genom att fotografera sitt alter ego skriver ner Spindelmannen och presenterar honom som ett hot mot staden, allt för att sälja lösnummer. Till och med när spindel-Peter avvärjer ett hot från stadens nya superskurk - en forskare vars mekaniska armar tagit över hans kropp och sinne under ett storslaget experiment med fusion - beskrivs han som en medbrottsling.
Föga förvånande, då, att Peter allvarligt funderar på att slänga kostymen och leva ett vanligt liv. Men är det rätt? Superkrafter, liksom intelligens, är kanske ett privilegium under ansvar. Ja, den poängen fortsätter filmen i alla fall att hamra in med eftertryck, till den grad där det känns sedelärande och uppbyggligt, utan att filmen blir särskilt mycket sämre för det.
Det som stämde i första filmen, stämmer här med. Det ÄR barnsligt roligt, härligt matinéspännande och uppriktigt rörande om vartannat. Effekterna fungerar finfint och karaktärerna beter sig mänskligt men intressant.
Alfred Molinas Dr. Octopus är en ganska knasig skapelse, där det som gör honom till en superskurk inte är hans forskning i sig, utan bara ett hemmagjort verktyg för att kunna handskas med fusionen utan personskador. Resultatet, fyra långa metallarmar med starka klor och en egen vilja, blir festligt i bild och ger fina möjligheter till destruktiva bataljer mot spindelmannen. Men även raka motsatsen, aunt May (Rosemary Harris) är en naturlig och vital del av filmen, med sin sorg och sin omsorg, inte någon obligatorisk och pliktskyldigt inslängd allvarsbit.
Exakt vad som gör att "Spider-Man"-rullarna fungerar bättre än många andra seriefilmer är svårt att säga. Kanske är det så enkelt att man lägger ner lite mer tid och energi på det mesta, inte bara effekterna. Det gammaldags allvaret, de lite långsamma partierna, den där omöjliga kärleken ... allt gör att det känns som mer än ett gäng överbetalda datorgrafiker som slåss mot varandra. Och mitt i alltihopa skapar Kirsten och Tobey en dynamik och en mänsklighet som de flesta superhjältefilmer bara kan drömma om. För en gångs skull så hoppas man på fler uppföljare, istället för att oroa sig för dem.
FOTNOT
Jodå, Bruce Campbell är med! Han står i dörren till en teater, och beter sig irriterande på ett lustigt vis.
© Anders Lindahl
2004-07-09
Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Originaltitel: Spider-Man 2
USA, 2004
Regi: Sam Raimi
Med: Tobey Maguire, Kirsten Dunst, James Franco, Alfred Molina
Genre: Action, Drama, Romantik, Äventyr
Svensk biopremiär: 2004-07-07
Teman: Superhjältar
Relaterat: Spider-Man (2002) Spider-Man 3 (2007)
Relaterade artiklar
När serietidningen får liv!
Det finns 2 recensioner. Läs mer >>
Ingår i följande teman
