Smultronstället (1957)

Det här är inte en recension

Jag brukar gärna lite käckt kläcka ur mig att Ingmar Bergman är en fantastisk regissör men en ganska dålig filmrecensent. Medan han kan höja i mitt enkla tycke ganska mediokra filmer till skyarna avfärdar han lika ofta sina egna mästerstycken med en sarkastisk fnysning. Å andra sidan, hur duktig recensent är jag själv? Här har vi en film jag verkligen, verkligen stormgillar, men inte kan jag på något bra sätt egentligen förklara varför. "Smultronstället" är för mig en känsla, inte en samling scener (trots att filmen mycket väl kan beskrivas just så) eller ett isärplockbart narrativ. Irriterande nog kan jag inte ens sätta ett bra namn på känslan i fråga.

Det räcker inte med att mumla någonting om Fischers fantastiska foto (hur fantastiskt, trolskt och underbart det än är), eller hur den högst egna kontrasten mellan ljus och mörker gör det till en film som sätter själen i rörelse. Här förväntas insikt, kloka ord som får även filmens redan övertygade fans att se den i en än skönare dager. Men så blir det nu inte.

Det står er alltså fritt att sluta läsa redan nu, med detta råd: se "Smultronstället" när tillfälle bjuds.

Fortfarande kvar? Visst, något mer kan jag väl få sagt ...

Victor Sjöström var inte i första hand känd som skådespelare utan främst som den regissör som tillsammans med Mauritz Stiller gjorde Sverige till ett filmarland att räkna med på stumfilmstiden. Att Ingmar Bergman valde honom till huvudrollen, professor Isak Borg, kan förstås ses som en hyllning för hans verk, men känns också nu helt självklart. Han är en oumbärlig del av filmen, med sitt milt kloka tonfall, med sin förmåga att verka både ung och gammal i sina grubblerier.

Filmen handlar om en bilresa han på ålderns höst företar sig, om människor han möter och minnen han återstiftar bekantskap med på vägen. Han är på väg till Lund för att motta en fin utmärkelse och grubblerier om de val han gjort i livet gör hans möten med både främlingar, familjemedlemmar och minnen till något av en resa genom livet. Den episod jag direkt kommer att tänka på, förutom den klassiska inledande mardrömmen, är när han plockar upp tre liftande ungdomar och med ett ålderdomens uppmuntrande men lite överseende leende får ta del av de två männens religiösa diskussioner, medans tjejen i sällskapet agerar nyter kommentator. Det är inte det att de säger så särskilt omvälvande saker, utan ... andan i scenen. Allvarsamt roande och på något sätt så oerhört sympatisk.

Trots att jag utan att blinka skulle kalla filmen just sympatisk, så är den i mångt och mycket mörk. Professor Borg verkar desillusionerad och bitter och får utstå ganska dräpande, och får vi anta motiverad, kritik. Han befinns också vara "skyldig till skuld", vilket inte kan kännas så bra. Hans gifte son (Gunnar Björnstrand, som bevisar sin mångsidighet ännu en gång) har gått ner sig i den sortens nattsvarta mörker som Bergman-karaktärer så ofta och trovärdigt drabbas av, och det är inte så att några käcka fraser eller omskakande händelser får hans humör att tvärvända. "Smultronstället" innehåller egentligen inte tydliga, citatvänliga svar på särskilt många frågor, men den ger en ett fundersamt slags hopp, kastar rentav ett nytt ljus över tillvaron om man är på rätt eller fel humör. Den är en av de bästa filmer jag sett, i ordet "bästas" bästa bemärkelse.

© Anders Lindahl
2003-07-26

Originaltitel: Smultronstället
Sverige, 1957
Regi: Ingmar Bergman
Med: Victor Sjöström, Bibi Andersson, Ingrid Thulin, Gunnar Björnstrand, Jullan Kindahl, Sif Ruud, Max von Sydow

Genre: Drama

Sök