Game of Thrones - säsong 8 (2019)

Kontroversiellt slut, utmanande helhet

4 russin

- Människan är ett känsligt instrument. Sade någon bekant med ett ledaruppdrag en gång. I sammanhanget handlade det väl om just ledarfunktioner och riskerna med att ha för mycket makt. Han är förmodligen inte ensam om den insikten, ofta vunnen genom bister erfarenhet.

Maslows behovstrappa: Att vilja bli älskad, beundrad, alternativt fruktad eller hatad. Bara inte ignorerad. Typ. Mönstret går igen i många människoliv, inte minst hos mäktiga människor genom historien.

Hur de än hade gjort, hade knappast alla varit nöjda. Och om det är någonting den här närmast överhettat emotsedda sista säsongen lyckats med, så är det att dela publiken i olika läger. Eller snarare splittra och söndra en skara bestående av miljoner människor. En balansgång för egen del har bestått i att försöka hålla sig åtminstone någotsånär à jour med den pågående debatten och realtidsanalysen - och samtidigt inte drunkna i den. Hälften av alla som gjort sig hörda anser i princip att de själva hade kunnat skriva ett alternativt manus mer i George R. R, Martins anda och sänt skutan i hamn på ett mer, ja, martinskt manér. Eller bara mer personligt tillfredsställande? ”Game of Thrones” har blivit en kulturell juggernaut som väcker ohjälpligt starka reaktioner för och emot, eller utbredd förvirring kombinerad med separationsångest när allt faktiskt är slut. Historiker - som ofta visar sig gilla serien - har bidragit med perspektiv från det som brukar kallas… historien, vilket jag själv kan finna väldigt intressant. Militära analytiker har kallats in av tidningsredaktioner för att reda ut strategierna i slaget mot zombiearmén (vilket kanske inte är lika oumbärligt). En eller annan skådespelare har gjort en Anders Limpar à la VM 1994; ’jag har fått för lite speltid och dessutom på fel position’. Det är mycket som ska få plats, många teorier som ska luftas och miljoner fans som omedelbart velat se sin vision av slutet på ett snart decennielångt epos förverkligas framför en global publik, vilket gett upphov till oräkneligt antal terapeutiska efterdyningsbearbetningar. Att skriva en recension helt utan några spoilertendenser har blivit i princip omöjligt, men jag tänker i alla fall försöka begränsa de mest explicita avslöjandena kring de avslutande avsnitten. Det vill säga, det där som alla pratar om…

Allt har blivit större. Har det blivit bättre? Därom har podcastare, twitterstormare och väderbitna vinterväntare världen över tvistat om under de sista åren. Man kan frestas tro att alla, absolut alla människor som överhuvudtaget existerar, har investerat emotionellt i vad som skulle hända under den sista säsongen av Tronspelet. Så är det inte riktigt. Jag känner förvånande många människor som inte alls bryr sig. Men, men. Den här sista vändan, den oåterkalleliga slutsträckan inleds intensivare än många förväntat sig. Första avsnittet radar upp återseenden med gamla bekantskaper, som om serieskaparna förutsätter att vi efter ett längre uppehåll än vanligt vill veta så snabbt som möjligt var alla de viktigaste karaktärerna håller hus, vilka som träffas för första gången på länge och återetablera var konfliktlinjerna går. Första avsnittet ger nästan en övermängd information. Några ärenden avhandlas snabbt och styvmoderligt men ändå kärnfullt. Mer i norr än i söder, men nu är ju de flesta av betydelse i norr - de villigas koalition i kampen mot de dödas armé. I princip är det bara de ondskefulla opportunisterna som huserar i huvudstaden. De facto-drottningen i huvudstaden, den Cersei vi alla känner och fruktar, odlar sin egen bekvämlighetsallians med snabbsnackande psykopaten Euron Greyjoy och en legion legoknektar från andra sidan sjön.

Väntan. Uppladdning. Om första avsnittet är en rundtur så fokuserar det andra fullt ut på Winterfell. Där de döda eller odöda, hur vi nu ska definiera dem, ska slå till. Stämningen tätnar och fraser om möjligheten att ’det här är våra sista timmar i livet’ florerar flitigt. Jaime Lannister och hans ankomst i fiendeland. Insikten att Arya Stark inte längre är en liten flicka utan någonstans i övre tonåren, har överlevt en hel del och börjar få vuxnare tankar i vissa avseenden. Spänningarna mellan mäktiga kvinnor som inte ser allt på samma sätt. Viktiga allianser har uppnåtts, men samtidigt komplikationer. Rebelldrottning Daenerys ankomst till Winterfell är uppenbart inte automatiskt en välsignelse för alla däromkring, kanske mest uppenbart inte för regionala regenten Sansa Stark. Hemligheter som kan förändra alla förutsättningar när de kommer ut i ljuset och där tajming är av nöden. Hur bra tajming alla har kan diskuteras. Här förs flera viktiga samtal som nästan konsekvent blir avbrutna just när något avgörande, något verkligt viktigt är på väg att yppas eller beslutas. Alla är på samma sida i den strid som ska ta plats, men det betyder inte att alla andra konflikter är lösta. Vi får inblickar i olika personers motivationer, vad som binder dem samman och vad som eventuellt kan komma att splittra dem. Om de överlever det som nu väntar.

Dialogerna är mer sparsamma i det redan sägenomsusade tredje avsnittet, där kampen till slut står mellan döda och odöda. Ibland har jag tänkt att är det bara är jag som haft svårt att urskilja allt när spännande scener utspelas nattetid i den här serien. Den sinnesvidgande sekvensen som slutade med ”Hold the door” häromåret är bara ett exempel. Nu är det flera som reagerat på bataljen vid Winterfell som i princip är en långfilm helt fokuserad på strid i nattmörker. Låt vara upplyst av allehanda ljungande eldar från drakar, diverse magi och faktiskt en del naturliga orsaker också. Mäktigt är det, med flera avgörande moment och massivt manfall. Stor dramatik i den skala som serien alltmer specialiserat sig på. Liksom det närmaste serien kommer ”Sagan om ringen”-belägringar med orcher och andra monstruösa varelser där vi slipper empatisera med båda sidor. Här handlar det också om ödesbestämdhet och utvaldhet, att inget som händer är en slump. Långvariga trotjänare i serien har ett syfte att uppnå och alla kan inte gärna överleva genomförandet.

En del befarade redan i förväg att det skulle bli ett utmattande avsnitt och att den här typen av gigantiska slag inte är det som gett serien dess status i första hand, men med jämna mellanrum är det sådant här de levererar och det har väl aldrig tidigare gjorts i denna spektakulära skala. Dunkelt och inte alltid omedelbart dechiffrerbart men massivt melodrama, ära och hjältar samt offer för tid och evighet utgör kärnan i det som i valfri annan serie skulle varit ett naturligt klimax. Men, det finns ju mer att reda ut även efter detta episka nattliga äventyr.

Omedelbart efter att vi hemmavid avslutat fjärde avsnittet, hänger sig digitalboxen och startar om systemet automatiskt från scratch. Kanske en naturlig reaktion efter den oväntat mastiga och känslomässigt påfrestande uppföljningen på ett av de största slagen i TV-historien. Vad som först ser ut som efterdyningar och ett antal relationsetableringar följs av några dramatiska sekvenser som återigen ritar om kartan. Inte helt oväntat ger de inbördes intrigerna mellan de levande mer utrymme för mellanmänsklig dynamik och isande osäkerhet. Vi ser återigen prov på dialoger i linje med hur det var way back when, inte minst mellan filosoferna Varys och Tyrion som kontemplerar komplikationer och existentiella frågor kring vad riket egentligen kräver av dem och av den som ska regera. Dramat är återigen laddat av ovisshet om vad viktiga personer egentligen vill innerst inne, vilka deras drivkrafter är och vem som egentligen är bäst skickad att ha mest makt.

Tillbaka till essensen av vad showen var från början? Mörkare, mer komplex och med ett underliggande budskap om att allting är invecklat här i världen. Att ingen enskild person kan sägas ha lösningen på alla problem. Så även i den här världen med sina inslag av magisk metodik. Alla som varit intresserade har ganska enkelt kunna frossa i förklarade förbindelser mellan serien och verkliga förebilder de senaste åren. Och de naturliga associationerna blir verkligen inte färre nu, trots drakar och döingar med attitydproblem.

När vi avslutat strömningen av det näst sista avsnittet, råkar SVT vara i färd med att visa en dokumentär om följderna av ett vulkanutbrott på Hawaii. Av någon anledning verkar det passande. Alla som har sett samma sak vet vad jag menar. Är det för mycket? Är detta den häftigaste och mest påkostade destruktion som någonsin producerats för TV? Symboliken ligger tung över ”The Bells”, som inte bara följer traditionen att just näst sista avsnittet i en säsong ska vara det mest effektspäckade och dramatiska, utan överträffar allt hittills. På ett ganska påfrestande och som det visar sig, synnerligen polariserande sätt. Det kan inte falla alla i smaken och gör bevisligen inte det heller. Samtidigt manifesteras en helhetssyn, en underliggande tråd som binder ihop allt. Shock and awe. Sade jag något om historiska referenser? Här kan man dra paralleller till allt från antikens bataljer, uppgörelser mellan romare och deras omgivande fiender, över medeltidens belägringar till andra världskriget och, säg Irak 2003. När serien är som bäst har den lyckats med att flytta om och få oss att tveka över var sympatierna ska ligga, att ändra perspektiven och betona att alla är människor med både brister och förtjänster. Även de till synes mest svartnade själarna har något mänskligt kvar inom sig och de till synes största förebilderna kan tappa greppet.

Megaspaltkilometervis har sagts och skrivits. Kan seriens finish bedömas rättvist i det korta perspektivet? Så många omedelbara reaktioner och ibland rena drev har släppts lösa nästan i samma andetag som de sista eftertexterna rullat. Att följa slutet har - i alla fall för oss med civila jobb dagtid - ofta inneburit att försöka undvika spoilers på nätet under måndagen, innan man själv hunnit ta del av den senaste utvecklingen. Det här är serien som definierat ett decennium och som var dömd att drabbas av backlash av ett eller annat slag när allt skulle knytas ihop. Men själv har jag framförallt sett en ambitiös berättelse om människan och det samhälle hon försöker bygga, med referenser som ständigt löper tillbaka till verkliga historiska händelser. Om kraftfull offensiv kontra kompromissvilja. Om att förändra världen och förändras av den. Om utvaldhet, övertygelsen att allt man gör har ett syfte som helst inte ska ifrågasättas. ”Game of Thrones” har hela tiden ställt stora och svåra frågor, särskilt i början och, hävdar jag, mer markerat nu i slutet än i de närmast föregående säsongerna.

Vi fick tillbaka det dova, eskalerande obehaget över vart allt är på väg och vem som egentligen är att lita på. Vad som samtidigt släppts in i serien mer än tidigare är sådant som försoning och förlåtelse – trots allt. Luckor har uppstått, slarvfel har noterats och alla tänkbara svar har inte levererats. Kontroversiella beslut har fattats men är det inte vad ett drama värt namnet ska göra? Helt utsökta avslut av hyllade serier är extremt sällsynta – spontant upplevde jag att ”Breaking Bad” och ”The Shield” kom så nära perfektion det är möjligt. Men ingen av dem hade lika många rörliga delar i omlopp som ”Thrones”. Det här kunde ha slutat på flera möjliga sätt. Seriemakarna valde inte den enklaste vägen och gjorde en del felbedömningar i processen, men vad de till slut berättade och implikationerna av det, är något som kan fortsätta analyseras och nagelfaras för en längre tid framöver. Helheten är historisk. TV-historisk i första hand, men även som ett närapå unikt kulturellt fenomen överhuvudtaget. Frågan är om vi kommer att eller ens vill uppleva något liknande igen.

© Johan Lindahl
2019-05-23


Det finns fler recensioner på den här. Läs mer >>
Photo Credit: Helen Sloan/HBO
Allierade mot levande och odöda fiender - till dess döden skiljer dem åt. Eller kan det bli mer komplicerat mellan Jon Snow och Daenerys Targaryen?

Photo Credit: Helen Sloan/HBO
Lugnet före stormen, eller efter, eller mellan stormarna för trotjänarna Grey Worm och Missandei.

Photo Credit: Helen Sloan/HBO
Blod och eld blir det en hel del av i den dramatiska finalsäsongen.

Photo Credit: Helen Sloan/HBO
Sansa Stark. Sansad, stark och en smula skeptisk mot nykomlingar i norr.

Originaltitel: Game of Thrones - Season 8
USA, 2019
Regi: David Nutter Miguel Sapochnik
Skapare/show runner: David Benioff D.B. Weiss
Med: Peter Dinklage, Emilia Clarke, Kit Harington, Nikolaj Coster-Waldau, Lena Headey, Sophie Turner, Maisie Williams, Liam Cunningham, Nathalie Emmanuel, John Bradley, Alfie Allen, Isaac Hempstead Wright, Gwendoline Christie, Conleth Hill, Rory McCann, Kristofer Hivju, Joe Dempsie, Jacob Anderson, Iain Glen, Pilou Asbæk, Hannah Murray, Richard Dormer, Carice van Houten

Genre: Äventyr, Drama, Fantasy, TV-serie
Teman: Game of Thrones Originalproduktion från HBO

Det finns 2 recensioner. Läs mer >>


Ingår i följande teman


Game of Thrones

Originalproduktion från HBO





     

Dela |