Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2018)

Tydligen ett mästerverk som jag underskattar

3 russin

Förväntningar är viktiga. Om jag påminner om att Martin McDonagh, vars namn kanske känns bekant men inte riktigt klickar, gjorde ”In Bruges”, så säger det kanske mer än alla mina följande försök att beskriva ”Three Billboards”. Det är alltså något slags svart dramakomedi som tar ut svängarna ordentligt, inte det tunga, trovärdiga drama som miljö och handling på papperet låter antyda.

När Mildred Hayes (McDormand) bestämmer sig för att motivera polisen i Ebbing att lösa fallet med mordet på hennes dotter medelst tre gigantiska affischtavlor längs en småväg drar hon igång en händelsekedja som leder till drama, våld, hyllade skådespelarprestationer och en del manusfrågetecken.

Den lokala polisen är en brokig liten skara. Och bråkig, i vissa fall. Jason Dixon (Rockwell) är av allt att döma en rasistisk suput och världens minst lämpliga polis. Polischefen Willoughby (Harrelson) är däremot en hedersman, men dessvärre döende. Just det sistnämnda är inte nog för att hindra Mildred från att hålla honom personligen ansvarig. Hon är en enveten, strulig, arg och helt orädd kvinna - men kanske inte en ren hjältefigur. I en flashback till kvällen för mordet och i mötena med exmaken, numera tillsammans med en 19-årig tjej, är det en ’jobbig’ människa vi ser. Hennes kampanj underlättar knappast skolgången för sonen. Detta komplicerar sorgen och dramat men utforskas egentligen inte på djupet i en film som mest handlar om hur dramatiska handlingar föder nya och kanske nästan slumpmässigt leder till något slags försoning.

Hela staden har en åsikt om Mildreds tilltag, och hon är inte sen att replikera. Prästen som försöker få henne att tänka om möts bara av hårda ord men tandläkaren drabbas hårdare (vilket eventuellt är rent självförsvar, i och för sig). De flesta tar polischefens parti, förutom kanske han själv. Han hör till de som driver handlingen genom hela filmen, under ganska intressanta omständigheter. Den tredje cylindern i storymotorn är Dixon, lika drastisk i handling som Mildred.

Det låter ju riktigt intressant det här. Människor på kollisionskurs. Mörk humor. Dysfunktionella familjer. Drama som drivs av obändig, orädd vilja. Filmen är frispråkig, rent grovkornig, mänsklig och ibland överraskande rolig. Och, mindre överraskande, sorglig. Men jag köper det inte riktigt. Martin McDonagh är mer intresserad av att hålla intresset uppe än att följa upp allt det han introducerar. Det är rent ut sagt mer ytligt än jag väntat mig. Att säga att han jobbar med stereotyper är en underdrift, vare sig det gäller Dixon och hans mamma eller den coola snut som introduceras halvvägs men inte får så mycket vettigt att göra. Dixon och ett par unga tjejer levererar något slags återkommande comic relief i form av enfaldiga repliker vars syfte känns oklart.

Men visst händer det grejer. Det är en film där folk istället för att bära saker inom sig agerar resolut, ofta helt galet, och styr filmen i nya riktningar. McDonagh tar ut svängarna och förlitar sig på sina skådisar (som även inkluderar John Hawkes och Peter Dinklage i ganska viktiga roller) för att förankra det och tysta ens inre röst när den förbryllat säger saker som 'blir det ingen mer uppföljning på det där ...?'. Carter Burwell-musiken gör inte mycket för att minska Coen-vibbarna men den här är provocerande och kantig på ett lite mer publikfriande sätt än deras bästa verk. Den slinker ut ur skuggan av sina djärvare tilltag med ett avväpnande smågarv och är svår att helt ta på allvar.

Jag är inte helsåld, som synes, trots att flera av mina favoritskådespelare får tillfälle att briljera. Men respekten mellan Willoughby och Mildred, även när de provocerar varandra, hör till höjdpunkterna. Likaså en scen där Mildred pratar med en hjort och blir trasigt mänsklig på ett sätt som går genom rutan/duken.

Slutet är öppet och på sitt sätt sympatiskt, på andra vis inte alls sympatiskt. Försoning och provokation. Som kanske har framgått: jag vet knappt vad jag tycker ...

© Anders Lindahl
2018-07-29



Originaltitel: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
USA, 2018
Regi: Martin McDonagh
Med: Frances McDormand, Woody Harrelson, Sam Rockwell, Peter Dinklage, Caleb Landry Jones

Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2018-01-12
Hemmabio: 2018-06-25

Relaterat: In Bruges (2008)







     

Dela |