Coco (2017)

¡Bra!

4 russin

När Pixar är som bäst är de fortfarande unika. Som här, med en film nästan lika infallsrik, vacker och rörande rolig som ”Insidan ut”. Det handlar inte bara om gags och lite pliktskyldig ’värme’; man känner att filmen är personlig och betyder något för dem som har gjort den. Och just som man får för sig att de andra animationsbolagen har hunnit ifatt mästarna så är det rätt skönt att inse att Pixar även visuellt kan lägga in en växel som lämnar de flesta bakom sig, hostande i dammet.

Det handlar om en familj i Mexiko som av hävd och tradition hatar musik, men där sonen Miguel drömmer om att bli en mariachi. Samma talang som fick hans farfars farfar att lämna fru och barn för så länge sedan lyser igenom hos honom. Hans försök att anamma musikern inom sig möts dock med avsky och fördömelse.

När han anar att han är son till den hyllade stjärnan Ernesto de la Cruz faller bitarna på plats. Men när han går till dennes krypta och lånar gitarren för att kunna ställa upp i en musiktävling sker något märkligt. De levande ser honom plötsligt inte, men de döda gör det. Han måste bege sig till deras värld för att där få någon släktings välsignelse att återvända till de levandes sida. Helst utan att någon ställer kravet att han måste lägga musiken på hyllan, något som de avlidna familjemedlemmarna är lika inställda på som de ännu levande.

Dödsriket är en ganska färgstark och rolig plats, men de hädangångna som huserar där måste minnas av sina släktingar och vänner, annars bleknar de bort och ingen vet vart de slutligen försvinner. Det är lite Nangijala/Nangilima över stationerna. Här träffar han en sorglig typ vars bild ingen sätter upp i ofrendan, vilket medför att han inte får hälsa på i de levandes värld på Día de muerto. En ganska orättvis regel, kan tyckas, men så funkar det alltså. Det är som genren kräver en hel del regler man snabbt måste greppa, men de presenteras lättfattligt och ganska lustigt i en film med ett starkt inslag av mexikanska traditioner, kretsande kring De dödas dag, men med en hel del egna påhitt. Lite som hur gamla ”Ghost” blandade klassisk spöktro med specifika detaljer. Budskapet här är förstås att vi ska minnas de våra.

Héctor visar sig ha en del musikalisk talang han med, och framför allt kanske han kan hjälpa Miguel att hitta Ernesto, den ende släkting som väl kan tänka sig att hjälpa honom på rätt villkor. Men några dramatiska twistar, rent chockerande faktiskt, väntar runt hörnet …

”Coco”, betitlad efter en mycket gammal karaktär i filmen, är en film med ett starkt fokus på familjen, och som att döma av hemmajuryn också kan engagera hela familjen . Det är verkligen vintage Pixar med en sprudlande, spännande final som också blir fånigt rörande. Det går liksom inte att värja sig. Eller, det går säkert, men jag ser inget skäl att försöka för det här är inte sockersött och tillgjort, bara larger than life och samtidigt relaterbart.

Får man problematisera lite också …? Det är ett ganska tungt ansvar att dumpa på efterlevande, det här att man kan påverka sina näras och käras öde även efter döden om man inte minns dem på rätt sätt. Men det är säkert ingen som blir uppstressad över detta. Eller …?

Med det sagt känns filmen i första hand försonande och hoppfull, och Frida Kahlos verksamhet på andra sidan är väldigt rolig.

”Och alla ser ut som jag!”

© Anders Lindahl
2018-06-11


Tack till Disney för recensionsexemplar
© Disney/Pixar

© Disney/Pixar

Originaltitel: Coco
USA, 2017
Regi: Lee Unkrich

Genre: Animation, Barnfilm, Drama, Komedi, Musikfilm, Religion/filosofi
Svensk biopremiär: 2018-02-02
Hemmabio: 2018-06-18
Teman: Pixar

Relaterat ur russinbloggen
2018-03-04: Musik och mystik matchar varandra i ”Coco”


Ingår i följande teman


Pixar





     

Dela |