Loving Vincent (2017)

Mer konstfilm än så här kan det nog inte bli

4 russin

Det är kul att vara ikonisk konstnär nu. Edward Hopper fick en novellsamling (”In Daylight and in Shadow”) och Vincent Van Gogh fick en oljemålad film. Japp, du läste rätt: varje bildruta (65 000, hävdar PR-texterna) i ”Loving Vincent” är en målning. En målad målning. En hel hord med konstnärer har ägnat en oerhörd massa tid åt att ge liv åt hans brev och karaktärerna i hans målningar i en animerad film som får de flesta andra animationsproduktioner att framstå som lättjefulla och oambitiösa.

För vem har då all denna möda nedlagts? Är det pretentiöst eller gör de konstnärens liv och verk lättillgängliga? Måste man känna till tavlorna och skaparens egen biografi utöver den mest basala allmänbildningen (målade expressionistiskt, gillade solrosor, skar av sig örat) för att uppskatta filmen? Jag tänkte representera den obildade pöbeln och har därmed omsorgsfullt avstått från att wikipeda eller bläddra igenom mina gamla konstböcker (för att framstå som en beläst och värdig tittare), i tanken att en av avsikterna med filmen måste vara att tilltala de någorlunda oinvigda.

Gör den det, då då?

Japp!

Det är inte en abstrakt serie halvrörliga målningar vi ser, utan en filmberättelse där bilderna råkar se ut som tavlor snarare än som rörliga foton. Engelsk dialog, stämningsfull musik (av Clint Mansell), ’kameraåkningar’ och omväxlande stilar. Väldigt mycket känns bildmässigt just som den Van Gogh de flesta känner igen, med starka färger i tjocka lager, men vissa av de svartvita tillbakablickarna i ett annat stuk är nog så snygga. Förklaringen (avslöjar bakommaterialet på BD:n) är helt enkelt att nästan varje färgscen utgår just från en eller flera tavlor, medan andra scener de ville visa inte hade någon referens från konstnärens pensel.

Tillbakablickar, ja. Ramhandlingen utspelar sig ett år efter Vincents död och cirklar kring ett brev från honom som den motvillige unge Armand Roulin förväntas leverera till konstnärens bror, Theo. Armands kloke brevbärarfar, som kände Vincent väl, övertygar honom om det viktiga i uppdraget och så bär det av: på en resa mellan personer som tillsammans skapar ett porträtt av filmens avlidne huvudperson. Armand blir förstås engagerad i fallet och människan Vincent och går från person till person i jakt på sanningen om vad som hände med Vincent. Doktorn, färghandlaren, tjejen på värdshuset där han bodde, flickan som han kanske... Det är inte så lite ”Citizen Kane” i användningen av olika perspektiv för att försöka ge en helhetsbild av en enigmatisk person men gåtan här är förstås inte ”vad eller vem är Rosebud”, utan snarare varför han tog sitt liv.

Örat, det berömda, avhandlas tidigt, liksom det faktum att händelsen gjorde Vincent ”omöjlig” och att till och med traktens barn hånade honom efter det. Tungt. Det var relativt sent i livet som Vincent hittade och vågade bejaka sitt kall, får vi också veta. Präststudierna misslyckades, så han kunde inte gå i sin besvikna fars fotspår. Som 28-åring lyfte han för första gången en pensel. I Paris, där alla de stora sammanstrålade, träffade han ikoner som Lautrec och Gaugin men dröjde inte kvar där. Psykisk ohälsa ledde till att han tillbringade sina sista veckor ute på landet i Auvers-sur-Oise, där han en dag kom hemstapplande till värdshuset med ett kulhål i magen. Självförvållat, hävdade han, och dog ett par dagar senare.

Den oinsatte får alltså detta hjälpsamt förklarat för sig och det känns alltså som en film. Förvisso ofta som filmat material som skickliga målare ”målat över”, vilket är just vad som skett, men på ett mycket lyckat sätt (till skillnad från exempelvis Ralph Bakshis gamla försök att filma ”Sagan om ringen”). Det är i alla lägen alldeles enormt imponerande och man får nästan dåligt samvete när man blinkar och missar någons möda. Men att däremot glömma allt det där arbetet och ”bara” se det just som en film, det måste väl vara helt okej? Ja, så blir det lätt i alla fall, för berättandet har flyt och elegans och man rycks med i historien om en man som aldrig blev vad hans föräldrar önskade, och knappt hann bli lycklig genom att göra det han själv önskade innan livet var över.

Bekanta skådisar känns igen bakom de breda penseldragen, även genom sina synnerligen brittiska röster (ingen fånig låtsasfranska eller holländska brytningar här, tack för det!). Kända och 'halvkända' tavlor passerar förstås revy i ett intrikat bildspel men handlingen är mänsklig och rörande och det känns mer naturligt än konstgjort. Get it, konstgjort...?

Ja, det finns liksom inte mycket att gnälla över. Det är ett tekniskt mästerstycke som blandar deckargåta med lugnt, vackert drama på ett väldigt elegant vis. Snyggt!

© Anders Lindahl
2018-03-18

© Loving Vincent

© Loving Vincent
Bron i Game of Thrones! Eller Jerome Flynn som doktor Gachet.

Originaltitel: Loving Vincent
Storbritannien / Polen, 2017
Regi: Dorota Kobiela Hugh Welchman
Med: Douglas Booth, Jerome Flynn, Saoirse Ronan, Helen McCrory, Chris O'Dowd, John Sessions, Eleanor Tomlinson, Aidan Turner

Genre: Animation, Drama, Mystery
Hemmabio: 2018-03-12
Teman: Konst på film


Ingår i följande teman


Konst på film





     

Dela |