Monster's Ball (2002)
Krävande, obarmhärtig och oavbrutet spännande
Det är mycket vi inte får veta om Hank och Leticia, huvudpersonerna i "Monster’s Ball". Men som filmen är upplagd saknas inte den informationen särskilt mycket. Spänningen ligger i nuet och det är fullt tillräckligt.
Det viktigaste ur det förflutna lyser igenom ändå. Hank har en historia som tynger, främst personifierad av fadern, som osar av bitterhet och buttert beklagar sakernas tillstånd i allmänhet, sitt eget i synnerhet och är noga med vilka som borde veta sin plats. Det är inte som det var förr, när mörkhyade förstod att hålla sig på mattan. Amerikanska sydstater ser ofta ut så här på film och man undrar ibland vilket århundrade vi ser, och om detta verkligen är en del av världens rikaste och mäktigaste nation. Men tekniska detaljer avslöjar att det är vår tid det handlar om. Visa-kort, bensinslukande breda bilar, dödsceller, stekande sol, människor som lever på marginalen och få synliga sociala skyddsnät, allt finns här sida vid sida.
Rasismen i "Monster’s Ball" är inte lika explosiv och dramatisk som i "Mississippi brinner", eller melodramatiskt stoff för misslyckade moraliteter efter John Grishams böcker (som "Juryn" och "The Chamber"). Det är mer av ett naturligt, nedärvt tillstånd, skapelsens ordning.
Som av en händelse såg jag filmen samma dag som (generöst avrundat) fyra av fem svenskar gick och gjorde sin demokratiska plikt (inklusive poströstarna, dit jag själv räknas den här gången). Och vid närmare eftertanke, efter vad som framkommit om värderingarna i svenska valstugor bör man kanske inte slå sig för det svenska bröstet alltför öppet och håna den intellektuellt efterblivna amerikanska landsbygdsfolkningen...
Hanks son är svag - det är vad hans farfar slår fast. För oss andra verkar han främst vara på fel plats i fel tid och därför tragiskt självdestruktiv, men med ett märkbart samvete. Som arbetskamrat med fadern i fängelsets dödslänga testas han över sin förmåga. Så länge han är med i handlingen imponerar Heath Ledger i rollen, betydligt mer än som renhjärtad träbock i "Patrioten".
Genom händelseutvecklingen förs familjens öden samman med Leticia och hennes krympande skara närmaste. Hon är från den andra sidan - de föraktade - och hennes man är i dödscellen.
"Monster’s Ball" är på flera sätt en obarmhärtig film utan nåd, men ändå inte helt indränkt i hopplöshet. Människor kan förändras och välja hur de hanterar svåra situationer. Även om de är offer för omständigheterna orkar en och annan tänka om.
Det här är ingen actionfilm, den är långsam och kanske krävande, men jag frestades inte att kolla klockan. Första timmen har egentligen den mesta yttre dramatiken och de avgörande brytpunkterna. Sedan följer en fas där filmen kan ta flera vägar ut ur mörkret - eller ännu längre in i det. Där ställs regissör och aktörer på prov. Men fortsättningen lyckas hålla den anslagna tonen och upprätthålla trovärdigheten, som omsorgsfullt grundmurats genom att inget känns överarbetat eller överspänt.
Hank och Leticia dras mot varandra som magneter, genom vad som ser utsom tillfälligheter. De vet inte om varandras hemligheter men avslöjargradvis så mycket vill avslöja. Och ovissheten finns där - vad händernär de båda upptäcker länken mellan dem?
Därför blir historien oavbrutet spännande. Musiken av trion Asche and Spencer bidrar till det och ger filmen lite av "American Beautys" mystiska aura, utan den filmens glamourösa miljöer. Det är långt mellan det välbeställda villaförortsinfernot och den slitna söderns. Men livsledan och ångesten kan se lika svår ut.
"Monster’s Ball" är en film som känns väldigt verklig väldigt ofta. Den halkar inte. Halle Berrys historiska Oscar var nog välförtjänt. Kanske skulle Billy Bob Thornton också haft en. Regissör Forster, schweizare enligt uppgift, är ett nytt namn för mig. Men vid en kort faktakoll framkommer att han faktiskt hunnit med ett par tre filmer före den här. Hans genombrottsfilm är gjord utanför etablissemanget, eller i varje fall i dess periferi, men independentfilm är ett vanskligt begrepp i dessa dagar. Det känns inte speciellt viktigt heller.
Viktigast är att det här är en riktig film. Inte helt otänkbart årets starkaste när den summeringen ska göras så småningom. Det är en film där man konstant kastas mellan att vilja fylla i meningarna åt de mindre talträngda och täppa till truten på deras motsatser. Många ord hänger i luften - och lika många förflugna grodor lämnar glappande gap med samma dödliga potential som målsökande missiler. Särskilt Peter Boyle sprider svidande syra i de scener där han är med. Men det handlar inte om onda och goda. Det handlar om sorgliga, sargade och störda livsöden. Det blev inte som det var tänkt, men... om det inte framgått hittills finns det humor även på gränsen till helvetet. I de små detaljerna - det är väl där man är tvungen att leta efter dem när livet är så grymt.
Referenser? Spontant skulle jag nämna "Ulee’s Gold" med Peter Fonda som biodlare (!). Den har samma lågmälda men laddade kvalitet och dessutom övertygande barnskådespelare. Nya zeeländska familjedramat Krigarens själ känns också nära i temperament och miljöval, skilda kontinenter till trots.
Slutligen är det svårt att inte jämföra med "Dead Man Walking". Där står dödsstraffet i centrum - här är det mer en katalysator. Som film har "Dead Man Walking" växt för mig och blivit ännu bättre av att ses om. "Monster's Ball" behöver inte växa så mycket mer. Den känns omedelbart ’omsebar’ (om nu det ordet funnes i svenskan). Om den i så fall blottar ännu fler underliggande rottrådar kan det vara mödan värt att ta reda på. Även på video borde den kunna ha mycket av sin kraft kvar. Det var knappast någon i den glest besatta salongen som kastade sig ur fåtöljerna när eftertexterna började rulla i vitt på svart botten. Vi som var där hade lite att smälta.
© Johan Lindahl
2002-09-23
Originaltitel: Monster's Ball
USA, 2002
Regi: Marc Forster
Med: Billy Bob Thornton, Halle Berry, Heath Ledger, Peter Boyle, SeanCombs, Mos Def, Coronji Calhoun, Amber Rules
Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2002-08-16
Relaterade artiklar
Decenniets bästa filmer (2000-2009)
