The Coca-Cola Kid (1985)

Dryckenskapsreklam Down Under

Nej, det världsomspännande dryckesföretaget har inte på något sätt varit involverade i tillkomsten av denna lilla rulle. Detta faktum poängteras eftertryckligt i förtexterna. Frågan är vad de tyckte om resultatet när det begav sig.

Regissören, med hemvist på Balkan, hade tidigare bland annat åstadkommit den synnerligen absurda tragikomedin ”Montenegro” på svensk mark. Det här är också aningen absurt, men åtminstone jämförelsevis mer städat och lågmält. En ung wunderkind på Det Stora Företaget skickas ner Down Under för att se över operationen där - och inte minst vinstmarginalerna. Bossarna på plats tycks inkapabla att identifiera några större problem, men jänkaren är inte riktigt med på de noterna. Med dåtidens mest avancerade grafiska metoder till hjälp hittar han en vit fläck på kartan. Ett samhälle där ingen ser ut att konsumera just Coca-Cola. Förklaringen? Platsen i fråga stoltserar med en lokal fabrikör som föresatt sig att förse sina fränder med lokalt producerad läskeblask.

Uppenbarligen en utmaning svår att motstå för underbarnet från USA. Han bara måste dit och ändra på sakernas tillstånd. Men så enkelt ska det inte gå. I denna lilla syskonfilm till ”Local Hero” handlar det återigen om utbölingen som kommer till en okänd plats, ett ointagligt territorium, som representant för den korporativa makten och stångar pannan blodig mot egensinnet hos lokalbefolkningen. Han måste rent narrativt helt enkelt avväpnas av de här excentriska existenserna.

Vissa former av aggressioner möter han, liksom den för honom ovälkomna uppvaktningen från en entusiastisk sekreterare. Entusiastisk, temperamentsfull och en smula förslagen. Allt är lite lagom oförutsägbart i den här åttiotalskomedin. Här finns brådmogna barn som lättar på förlåten till dolda sanningar. Ett jingelproducerande band med den inte bara i Oceanien med omnejd bekante Tim Finn (Split Enz, Crowded House) som ledargestalt medverkar. Liksom en hotellservitör som helt fixerat sig vid tanken på att besökaren måste ha något med CIA att göra, vilket i sig skapar mer spänning i livet.

Eric Roberts är för många kanske mest känd som Julias brorsa numera. Men han har arbetat ganska stadigt under ett par decenniers tid och det fanns väl här i början av karriären hopp om att bli en mer återkommande Leading Man. Som sådan matchas han här mot den under perioden ganska flitigt anlitade Greta Scacchi (”Misstänkt för mord”, ”Spelaren” med mera) i en av hennes mer förföriska rollgestaltningar. Totalt sett blir det också en rätt avväpnande charmoffensiv. Med sina ojämnheter och skavanker, ett berättartempo som med yngre ögon kunde uppfattas som obsolet och mer travare än galopperande fullblod. Vilket det också kanske förhållandevis är. Men det är ändå en liten pärla att bli på bättre humör av. Svår att få tag i dock - det måste kanske påpekas, men det går…

Den version jag sett har ingen svensk textning och de mestadels australiska accenterna kan stöta på vissa patruller i tolkningsprocessen. Jag har inget minne av att ha sett hela filmen när den var aktuell, mer än några glimtar i dåtidens filmkrönika på SVT. Men eftersom jag uppfattat att den uppnått något slags kultstatus, var det ändå lite roande att försöka få tag i den. Var det värt det? Ja, den har som sagt sitt lätt excentriska, framförallt finurliga tonläge och underhållningsvärde. Botten upp!

© Johan Lindahl
2017-01-20

---

DVD / Blu-ray

Den australiska DVD-upplagan bjuder på intervjuer gjorda till synes ett tjugotal år senare. Sådana kan ofta vara mer intressanta och upplysande än kommentarer inspelade under själva marknadsföringsprocessen. Medverkar gör en av producenterna. Idén var tydligen inte att göra något direkt antiamerikanskt, men producenten David Roe drogs i alla fall till kombinationen av anarkistiska och libertarianska inslag i berättelserna som filmen bygger på. Regissören Makavejev hade tydligen gjort sig omöjlig i hemlandet Jugoslavien genom sina provokativa filmer och fick söka lyckan på annat håll, som i Australien. Greta Scacchi ser med glimten i ögat tillbaka på den här tiden när hon kom direkt från en elegant Ivory/Merchant-produktion till detta. Hon såg Makavejev som en auteur i klass med franska och italienska legender. Men hon hade inte riktigt insett hur dennes anarkistiska läggning skulle påverka processen på jobbet.

Dennis Quaid var påtänkt för huvudrollen men hade inte tid. Eric Roberts var på väg upp i smöret och sågs som en tillgång. Scacchi minns att hon sett honom i filmen ”Star 80” där han spelade en svarsjuk och alltmer sinnesrubbad ung man. Enligt henne var han fortfarande inne i den rollen när de träffades första gången. Producent Roe kommenterar att kemin med Roberts kanske inte var hundraprocentig eftersom denne framstod som lite för allvarligt sinnad medan Scacchi var mer ’good fun’. De spänningarna bekräftas av Scacchi. Nej, de hade inte direkt spontant roligt ihop. Hon är överhuvudtaget ganska frispråkig kring skillnaderna i spelstil och attityd till jobbet, samt hur olika systemen och därmed arbetsplatsmiljön kan se ut i Australien respektive USA vid filminspelningar. Som sagt, sådana här intervjuer är ofta mer ärliga och avslöjande flera år efteråt än de som krystas fram under den aktuella produktionen.

---

Originaltitel: The Coca-Cola Kid
Australien, 1985
Regi: Dusan Makavejev
Med: Eric Roberts, Greta Scacchi, Bill Kerr, Chris Haywood, Kris McQuade, Max Gillies, Tony Barry, Paul Chubb, David Slingsby, Tim Finn, Colleen Clifford

Genre: Drama, Komedi

Sök