No (2012)

Revolution á la reklambyrå?

3 russin

”Hey Mr Pinochet, you've sown a bitter crop. It's foreign money that supports you. One day's the money going to stop. No wages for your torturers, no budget for your guns. Can you think of your own mother, dancing with her invisible son?”
Sting i ”They Dance Alone” 1987.

Efter 15 års hårdfört styre kände sig general Augusto Pinochet nödgad av inrikes och utrikes tryck att utlysa folkomröstning om fortsättningen. Skulle han regera vidare eller lämna över till ett demokratiskt system? Frågor som ständigt är aktuella på den globala scenen. Inför Chiles för-eller-emot-fortsatt-diktatur-votering tilläts båda sidor bedriva en kvarts kampanj i statlig TV om dagen, de sista veckorna före valdagen.

Det här är alltså historien om hur reklammakaren René övertalades att leda Nej-kampanjen som (spoiler?) slutligen segrade. Och alla konflikter som uppstod under processen. Hur mycket allvar och hur mycket show skulle det vara i minuterna man hade till sitt förfogande? Humor eller inte? Viljorna var många och Renés liv kompliceras enligt filmen av ett till synes trassligt familjeliv och dessutom av att chefen på reklambyrån där han vanligtvis tjänar sitt levebröd, hjälper ja-sidan.

Filmad i dansk dogma-aktigt, naturalistiskt och nästan kvasidokumentärt bildspråk är det estetiskt inte så bländande i början åtminstone, men jag vänjer mig. Samtidigt som jag inte är säker på att strategin var den bästa för just den här filmen. Stilen har för- och nackdelar. Ibland är dessutom flera uppenbart dokumentära inslag inklippta också, vilket ger ett - medvetet eller inte - förvirrande intryck kring var illusionen börjar och slutar. Vad exakt är reella klipp från tiden det begav sig och vad är återskapat i dramatiskt syfte?

Mexikanska fixstjärnan Gael García Bernal är dock otvetydigt utmärkt som prövad professionell propagandist omgiven av inte alltid lika förstående idealister med en lång historia av revolt och lidande under diktaturen. Att René bär det stolta arvet från en upprorsmakande far som försattes i exil hjälper honom till viss del, men inte alltid för att överbrygga motsättningarna inom nej-lägrets kampanjstab.

Men filmen lyckas effektivt varva en hotfull stämning med humor, relationsproblem med radikala krockar mellan grupperingarna i ett splittrat samhälle. Den då styrande juntan hade ju också sina varma anhängare och vad jag förstår så även idag. Så hur sann är den här skildringen? Den ser ofta sannolik ut, men det begreppet kommer sedan Tage Danielssons legendariska monolog om Harrisburg alltid att framkalla syrliga småleenden när det ställs mot direkt krav på sanningshalt. Och väldigt få filmer kan göra anspråk på total sanningskärlek.

Men Chile 1988 ser i efterhand ut som ett exempel på hur en, som det framstår, lång mörk natt för många medborgare förbyts i mer hoppfullhet och ett kliv in i demokratin utan alltför mycket mer blodspillan än som redan skett - framförallt under de första åren efter militärkuppen 1973.

”No” ser inte ut som en solskenshistoria, men ändå som ett upplyftande tidsdokument.

© Johan Lindahl
2013-07-07

Källa: Atlantic Film

Källa: Atlantic Film

Originaltitel: No
Chile/USA/Frankrike/Mexiko, 2012
Regi: Pablo Larraín
Med: Gael García Bernal, Alfredo Castro, Luis Gnecco, Néstor Cantillana, Antonia Zegers, Marcial Tagle, Pascal Montero, Elsa Poblete

Genre: Drama, Historia, Politik
Hemmabio: 2013-06-26

Relaterat ur russinbloggen
2013-09-21: Filmerna Pinochet förbjöd







     

Dela |