ER - The Complete Thirteenth Season (2006)

Having an old friend for dinner...

3 russin

- Barack. Barack Obama. Put him on!
Arg kvinnlig patient vill ha hjälp och telefonterroriserar någon i andra änden. Obama bör för övrigt ha varit senator för Illinois vid den här tidpunkten och hade väl tillfälle att vänja sig vid vreda väljare, såsom plägar drabba de flesta på valda positioner med jämna mellanrum.

Omgången med otursnumret tar annars vid mitt i den cliffhanger som (den av mig än så länge orecenserade) tolvan lämnade oss i. Kidnappningsdrama på akuten och rånarna tar med sig gisslan, vilket i sig adderar ett familjedrama till konflikten. Det här är också första säsongen med en ny vinjett, där den traditionella signaturmelodin är utbytt mot en kortare och långtifrån lika signifikativ variant. Säsongen som föregick var riktigt på hugget efter den ojämna ”elvan”, delvis med hjälp av ett inspirerande inhopp från John Leguizamo som omväxlande genialisk och psykiskt labil överläkare med alldeles för mycket personligt bagage att hantera mellan konsultationerna. Det här är aningen mer ordinärt.

- Vad skulle Jesus ha gjort om sjuksköterskorna hatade honom?
Dr Morris (Scott Grimes) har alltjämt svårt att bli tagen på allvar och dessutom ansvar för en läkarpraktikant med liknande problem. Morris börjar dock alltmer anta konturerna av... folk. Och kanske till och med en professionell praktiserande av läkaryrket även i dess handgripliga och mest förskräckande former. Dr Gates (John Stamos) är en ny läkarpraktikant från gatan (det vill säga ambulansförarskrået) insusande i korridorerna kaxig som få och följaktligen ständigt uppläxad av dem som tidigare varit i hans nykomlingskläder. Samtidigt har brittisk-indiska Neela gått över till kirurgi och börjar också om med en hård mentor.

- Så du stöder en nationell hälsoplan?
- Om vi hade haft en sådan, skulle den här grabben varit hemma och lekt med sina barn i stället för att kämpa för sitt liv.
Dr Weavers oanade fallenhet för snabba snärtiga svar i hetluften ger oanade konsekvenser för hennes karriär, som antar nya dimensioner och kräver nya prioriteringar. Hon får en större roll i serien igen efter att varit i marginalen som en symbolisk stöttepelare ett par säsonger. Men ska massmedia bli hennes nya kallelse?

Smakprov ur menyn: Patient med möjlig personlighetsuppdelning är svårbehandlad - brukar de inte alltid vara det? Och ännu en av dessa praktikanter får smeknamnet McCreamy på grund av ett så kallat ”självstimulationsproblem”. Hmmm... vilken annan serie kan det vara en pik till?
- Inget säger ”jag älskar dig” som en påse med urin, konstaterar en patient efter njurtransplantation.
Sådana kan förresten orsaka dilemman med implikationer på global nivå.
- You sound like the love child of David Koresh and Al Sharpton.
Ingen god gärning går ostraffad i en otacksam värld, kan ensamvargen Dr Pratt tycka efter ett projekt i slummen, där han dock lär sig betydelsen av solidaritet och vunna vänner på sin sida.

Avsnittet ”Parenthood” skildrar föräldraskap ur olika vinklar, parat med multitasking i högt tempo inte minst för just Dr Pratt vars simultankapacitet prövas till bristningsgränsen. Obligatoriskt thanksgiving-avsnitt är en regel för varje säsong tror jag, nu i ”Scoop and Run” med ett spektakulärt räddningsdrama vid en kraschad buss och Abby i huvudrollen. Jul - ja, det är också obligatoriskt. Och tro det eller ej, Aasif Mandvi tittar in i läkarrock, liksom han gjort ganska ofta på senare år - antingen som läkare eller tandläkare (”Oz”, ”Jericho”, komedin ”Livet från andra sidan”). Verklighetsreferenser: Condoleezza Rice syns i ett klipp och är uppenbart inte självklar som god förebild för arbetande kvinnor. Stormen som drog in över New Orleans 2005 noteras också.

Sally Field återkommer i gästspel som Dr Abby Lockharts manodepressiva moder, i en kritisk period av dotterns liv. John Mahoney, för många känd som ”Frasiers” farsa, hälsar på - som en drag queen på ålderns höst! Stacy Keach och Fred Ward är också i grannskapet, liksom Sean Young med ett leversammanbrott som tarvar en förklaring. Och Annabella Sciorra som fotograf med erfarenhet från slagfält såväl som cancer. Föredettingarnas parad? Tja, särskilt Sciorra är så remarkabelt närvarande att jag helst inte vill sätta den stämpeln på gästlistan. Men framförallt gör Forest Whitaker ett besök som sent ska glömmas. Han är en tidigare patient som stämmer Dr Kovac för felbehandling och går långt för att få uppmärksamhet i ett par engagerande episoder med inneboende resonemang kring det hälsovårdssystem i USA som en viss tidigare nämnd politiker, numera president, försöker reformera. Klimax uppnås i ”Murmurs of the Heart” som är så klaustrofobiskt rafflande att jag påminns om varför jag verkligen började gilla serien en gång under det glada 90-talet.

Helheten säger mig att det här är ett sällskap jag fortsätter trivas med, även när den ultimata udden någonstans slipats av och brygden inte ger samma intestinala kick. Spännande intriger, men det känns som om producenterna ofta medvetet dragit ner på de mest explosiva kännetecknen och markörerna. Förlåtligt, men resultatet är inte lika förföriskt som förr.

© Johan Lindahl
2010-01-22






     

Dela |