Berättelsen om Narnia: Prins Caspian (2008)

Pubertala posörer i post-pastoral provins

1 russin

Tiden väntar som bekant på ingen men den kan bevisligen gå olika snabbt. Inte bara så att tiden flyger när man har roligt och sakta medan man väntar på något. I fantasyvärldar kan det gå 1300 år medan det bara går ett ynka år i den verkliga verkligheten. Det är vad som händer Peter, Susan, Edmund och Lucy Pevensie; kungar och drottningar av Narnia, söner av Adam och döttrar av Eva, skolbarn i blitzens London. Utvecklingen har dock gått framåt och denna gång kan de ta tunnelbanan till Narnia istället för att gå in i garderoben. Men det är ett förändrat Narnia de möter vid slutstationen.

Telmariner, med tydliga drag av spanska conquistadorer, har sedan länge ockuperat Narnia och mer eller mindre utrotat den lokala fantasybefolkningen. Det är även något ruttet i staten Telmar, där den tillfälligt tillsatte tyrannen söker ta makten från den tilltänkte tronarvingen; titelns prins Caspian. Denne tvingas fly för att kunna fäkta illa en annan dag. Under flykten får han såklart såväl bekantskap med som blir behjälpt av våra fantasyvänner och de fyra forntida fjortisregenterna. Och så var den storyn igång.

Som i den första filmen, denna filmatiseringsomgång vill säga, är specialeffekterna helt acceptabla. Med fantasyglasögonen på nästippen är det inga problem att tro på vare sig talande bävrar, kentaurer eller rytande lejon. Värre är det då att tro på de mänskliga skådespelarna.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i barnskådespelare. Av naturliga skäl har de inte hunnit med så mycket övning i tiljans konster och talang utan träning är få förunnat. Men jag har ändå blivit glatt överraskad vid flera tillfällen de senaste åren. Jag menar, till och med Daniel Radcliffe i Harry Potter har ju blivit nästan trovärdig till slut. Men inte så i "Prins Caspian". Kort in i filmen går det kalla kårar längs min ryggrad och jag får flashbacks till en oupplyst tid då vilka kvalitetsbrister som helst accepterades under täckmanteln "barnfilm". Skådespelarinsatserna är jämndåliga laget runt bland huvudrollerna i "Prins Caspian", som snarare poserar i sin präktighet än förmedlar någon form av karaktärsdjup. Mest av allt lider filmen av en oturlig fokusering på den minsta tjejen, Lucy, spelad av trettonåriga Georgie Henley. För att uttrycka det snällt, så är det väl knappast en stjärna vi ser födas.

Felet är naturligtvis Shrek-regissören Andrew Adamsons som ger nytt bränsle till det slitna citatet att det svåraste man kan regissera är djur och barn. Han valde i "Prins Caspian" att datoranimera djuren, men barnen gick det uppenbarligen sämre med.

Nå, nog gnällt från min sida om skådespelarinsatserna. Dock inte nog med gnäll, eftersom historien i sig också är rätt platt och oengagerande i denna tappning. Det enda som egentligen fungerar tillfredställande är de redan nämnda specialeffekterna, men det allena duger dåligt för att skapa en godkänd film. Ett enda russin blir det och efter all denna vitriol vill jag bara något friskriva mig, om jag skulle ha helt fel, genom att tillägga att jag såg filmen på ett sätt som bevisar att film inte alltid är bäst på bio. På en barnvänlig tid.

© Andreas Hallgren
2008-08-11

© Disney Enterprises, Inc. and Walden Media LLC.
William Moseley och Ben Barnes i full stridsmundering i "Prins Caspian".

Originaltitel: The Chronicles of Narnia: Prince Caspian
Storbritannien / USA, 2008
Regi: Andrew Adamson
Med: Ben Barnes, Georgie Henley, Skandar Keynes, William Moseley, Anna Popplewell

Genre: Action, Barnfilm, Fantasy, Äventyr
Svensk biopremiär: 2008-07-02

Relaterat: Berättelsen om Narnia: Häxan och Lejonet (2005)

Relaterat ur russinbloggen
2008-11-16: Jobbiga djur i Narnia







     

Dela |