The Manchurian Candidate (2004)

Svart komedi eller politisk thriller?

3 russin

Gulf-syndrom är allvarliga saker. En nations rädsla för terrorism och hur denna kan bli ett cyniskt utnyttjat huvudtema i ett presidentval är också allvarliga och högljutt skriande aktuella grejer. Jag är däremot inte säker på att Jonathan Demmes remake på "The Manchurian Candidate" är en allvarlig film.

Nej, den här uppdateringen känns för mig i sin grund nästan mörkt komisk (sällan har en käftsmäll varit mer överraskande kul än ungefär mitt i den här filmen), bitvis smått chockerande på ett ganska fysiskt vis (som när Denzel biter Schreiber i axeln) och ibland patetiskt sorglig, som när en förvirrad och nerdekad Denzel tappar alla sina viktiga bevispapper mitt på en gata och luffargalet skrikande åt de omgivande människorna fumligt samlar ihop dem.

Det är osannolikt och hårt skruvat, men jag erkänner villigt att jag också ofta tycker att det är rätt spännande. Oavsett de glasklara parallellerna till det nyliga presidentvalet (jag såg filmen några timmar efter att Kerry officiellt gett upp kampen och Bush-anhängarnas mässande om "four more years" visade sig profetiskt sant) så är det en film som tjänar på att ses som underhållning. En thriller runt en komplex och galen komplott. Även om man tycker sig ana en demokrat bakom kameran och ser Al Franken (en vass och rolig kritiker av republikanerna) i en liten roll har filmen ingen vidare tyngd som politisk statement och strävar kanske inte heller efter det.

En samling soldater delar ett minne från Gulf-kriget. Ett bakhåll, ett heroiskt stordåd, en tystlåten man som blev hjälte. Långt senare, när det drar ihop sig för att välja den fria världens galjonsfigur, eller hur nu amerikanerna föredrar att se på saken, övertalas hjälten (Schreiber), som har mäktiga vänner och en mäktig mamma, till att ta rollen som vicepresidentkandidat. Samtidigt börjar en av hans vapenbröder (Denzel) misstänka att allt inte står rätt till med minnena om vad som hände. Som så många huvudrollsinnehavare före honom börjar han forska och luska och kommer en otrolig konspiration på spåren. Här finns allt: hjärntvätt, mordplaner, jättesmå chips och mitt i alltihopa ett globalt företag av varianten inofficiell supermakt och till synes modellerat efter The Carlyle Group.

Jag har inte sett originalet (förlåt!), och det är kanske för att jag inte har en enligt ryktena mycket bättre företrädare i minnet som jag utan större invändningar köper Demmes intensiva nyversion. Dessutom känns det så rätt med en riktig, klassisk konspirationsthriller just nu, när det mesta av det som sker i maktens rum åter ifrågasätts på mer eller mindre goda grunder. På samma sätt som 70-talsklassikern "Capricorn One" resulterar cynisk manipulation och lurendrejeri i något genuint underhållande med en skön svärta.

Förutom den där övergripande känslan av att det här är skamlöst kul att se på drar jag gärna ett par vidriga biroller till minnes när jag portionerar ut tre starka russin. Meryl Streeps läskiga, manipulativa modersroll (hennes argumentation för att hennes son bör bli vicepresident är en otäck fröjd att se) och Simon McBurney som en stillsamt, iskallt djävulsk vetenskapman.

Det finns en väldigt skön fras som jag tror myntats av Stephen King:
"Check your brains at the door and let's boogie". Goda råd vad gäller många filmer, och så även här.

© Anders Lindahl
2004-11-09

(c) UIP

Originaltitel: The Manchurian Candidate
USA, 2004
Regi: Jonathan Demme
Med: Denzel Washington, Meryl Streep, Liev Schreiber m fl

Genre: Politik, Thriller
Svensk biopremiär: 2004-11-05

Visas i TV4 2017-05-24, 0.15







     

Dela |