Lawrence av Arabien (1962)

Storslaget nedslående

5 russin

När jag som liten parvel såg "Lawrence av Arabien" tyckte jag den var rätt spännande, men retade mig på att huvudpersonens djärva stordåd i öknen inte verkade ha de där lyckosamma konsekvenserna som han hoppats. Det blev liksom inte som han tänkt sig. Nu tycker jag förstås att detta faktum, och framför allt det medkännande cyniska tonfall det presenteras i, bara gör filmen bättre.

Hemligheten (om ett så käckt ord kan användas) till att göra en stor film kan mycket väl vara hur man hanterar dem som dör på vägen. I en vanlig film är det förvisso trist att en del annat folk går åt, men det viktiga är ändå att vår hjälte klarar sig och om hämnd slutligen kan skipas så är allting bra. I en stor film följer vi givetvis inte de döda rent konkret, av ren praktisk nödvändighet, men de följer med dem som filmen utsett till huvudpersoner. De som blir kvar i öknen under "El Awrence" historiska äventyr i brittiska kronans tjänst verkar leva kvar inuti honom som ett allt tätare mörker. Bara en så'n sak...

Första världskriget utspelade sig förstås inte bara i Europas skyttegravar. Kolonier och mer eller mindre självständiga bundsförvanter utgjorde också skådeplatser och aktörer. Turkiet versus araberna, kan man väl på ett simplistisk sätt beskriva den här delen av det hela där de allierade i första hand såg Suez-kanalen som en nyckelpunkt, medan USA fortfarande tvekade över huruvida de borde ge sig in i konflikten och i filmen endast representeras av den journalist som gjorde Lawrence berömd.

T. E. Lawrence, en ung gentleman med stora ambitioner och djärva idéer, presenteras redan från början som en masochistisk outsider, exempelvis via den klassiska "the trick is not minding that it hurts"-repliken, apropå att bränna sig på en tändsticka. Han spelas, måhända en smula teatraliskt men också gräsligt bra, av en filmdebuterande Peter O'Toole. Att ge sig ut på uppdrag i stekhet öken är för Lawrence odelat "kul". Han går utanför sina befogenheter och gör sig till en nyckelfigur i de arabiska styrkornas revolt mot turkisk överhöghet, enar de sinsemellan kivande stammarna och kombinerar en slags hänsynslös oräddhet med gerillataktik till britternas glädje och, tror han, arabernas fromma.

Men att vinna innebär inte nödvändigvis eufori. Lawrence mår helt enkelt sämre och underligare ju mer han triumferar, delvis för att han motvilligt märker att han tycker om de blodiga dåd som endast ska uppfattas som nödvändiga tråkigheter i krig. Men med en klapp på axeln och ett käckt "huzzah" förväntas han fortsätta göra saker som de flesta generalerna är oförmögna till och helst inte vill veta så mycket om.

Filmen börjar med att berätta hur Lawrence dör, på en solig väg i England, men i övrigt är det bara hans "arabiska" liv vi får ser någonting av. Han är beläst, så mycket får vi veta, och skulle kunna svepa Brandy med de andra good old boysen på officersmässen, men det ligger inte för honom. Varför får vi aldrig riktigt veta, men samtidigt finns det inget obegripligt i hans handlande. Tvärtom är det de andra man känner sig främmande inför. I Lawrence stigande främlingsskap gentemot dem som ska föreställa den civiliserade godhetens representanter, finns ekon av Marlowe i "Mörkret hjärta". Han finner sina kollegor och landsmän för lätta och respekterar istället beduinerna. Men hur mycket han än försöker är han "English".

Verklighetens Lawrence vet jag inte mycket om, men så mycket kan jag väl säga att filmen inte är ett exakt återberättande av vad som verkligen hände. Lika mycket som "Bron över floden Kwai" är istället "Lawrence av Arabien" en psykologisk studie. En studie som är tydlig, övertygande, uppslukande och samtidigt en storslagen matinéfilm. Och där ligger förstås Leans storhet, för den som letar efter denna.

Och i det rent tekniska förstås. Vid flera tillfällen utbrister jag som relativt vuxen tittare: "vilket klipp!". Långa tagningar där öknen är lika ogästvänlig som bildfager skapar en hypnotisk stämning, förutsatt att man inte har någon tid att passa, och stridsscenerna är givetvis storslagna, som när beduinerna rider in som en dödlig flod i en för filmen uppbyggd kuststad. Men allt det filmberättarmässigt vidunderliga som Lean uppvisar bleknar vid den komplexa snårskog av känslor som filmen vill och lyckas uppbringa. Det är absolut ingen hyllningsfilm till imperiet vi får se, kritiken mot stormakternas handlande känns uppenbar. Den är inte heller något hjälteporträtt av Lawrence. De karaktärer som lämnar duken med mest heder i behåll är lämpligt nog araber. Omar Sharif (vars karaktär åtminstone så småningom blir förnuftets röst) och den oundviklige Alec Guinness som prins Feisal gör något betydligt bättre än Stjäl Showen, de förstärker filmen. Nämnas bör också Anthony Quinn, sminkad nästan till oigenkännlighet, och Claude Rains i en cyniskt sammansatt roll som grå eminens med avmätt sammanfattande repliker som "On the whole, I wish I'd stayed in Tunbridge Wells".

Vem är "Awrence", och varför gör han som han gör? Under filmens osedvanligt långa speltid tycker man sig veta svaren hela tiden, trots att svaren ständigt skiftar och trots att han inte är "en vanlig människa". Så mycket medger han till och med själv, mot slutet, och om det faktum att han lämnar den plats där han blivit legendar och hjälte kan ses som en flykt så är det också helt och hållet förståeligt.

Kanske pratar jag ändå för mycket om filmens psykologiska aspekter. Det som gör den odödlig är väl i första hand scener som den där Lawrence och hans tjänare mitt i öknen, uppgivna och trötta, plötsligt hör ett osannolikt tutande, går upp till krönet av nästa sanddyn och ser ett stort fartyg stäva längs Suezkanalen.

© Anders Lindahl
2004-04-27


DVD / Blu-ray

De två diskarna som utgör Columbia Tristars flaggskeppsutgåva används väl. Dels genom att filmen faktiskt får breda ut sig på en och en halv skiva, vilket är närmast nödvändigt för bildkvalitetens skull när vi snackar bortåt fyra timmars speltid. Det rör sig alltså om den restaurerade versionen där entusiaster som Spielberg varit inblandade i räddningsarbetet. Filmen hann klippas ner två gånger efter premiären, och när initiativet togs till en återställning saknades ljudinspelningarna, så det är faktiskt mer än tjugo är äldre skådespelare vi hör i dessa scener vilket verkligen inte märks. Coolt, minst sagt.

Spielberg yttrar sig dessutom i de mest positiva ordalag på extramaterialet, där huvudnumret annars är en timslång dokumentär om filmen. Filminspelningen var väldokumenterad, så det finns gott om bildmaterial att komplettera de inblandades intressanta minnen med. I myshörnan hittar vi fyra featurettes från filmens tillkomst, sköna tidsdokument i form av delvis svartvita episoder om bland annat valet av kameler. Nämnas kan också att en serie foton tagna av Lawrence själv utgör stommen i ett litet pedagogiskt kapitel om verklighetsbakgrunden.


Originaltitel: Lawrence of Arabia
Storbritannien, 1962
Regi: David Lean
Med: Peter O'Toole, Alec Guinness, Anthony Quinn, Jack Hawkins, Omar Sharif, José Ferrer, Anthony Quayle

Genre: Drama, Historia, Krig
Teman: Första världskriget Oscar för bästa film

Relaterat ur russinbloggen
2009-03-30: Filmkompositören Maurice Jarre död


Ingår i följande teman


Första världskriget

Oscar för bästa film





     

Dela |