The Singing Detective (2003)

Samma, och ändå inte

Enkelt uttryckt är detta samma historia som den hyllade och av mig djupt vördade TV-serie som Jon Amiel regisserade för BBC på 80-talet utifrån Dennis Potters kanske allra bästa manus. Det är samma komplexa narrativ om en författare av deckarromaner som ligger på sjukhus i ett synnerligen elakt fall av psoriasis. Han tampas med sig själv, med sin sjukdom, med paranoia och hallucinationer och kommer gradvis till förståelse om varför han är en bitter, kvinnofientlig man. Tja, han är inte bara kvinnofientlig - vår hjälte har ett elakt och oftast plumpt ord till övers för de flesta. Inbakad i handlingen är hans mest framgångsrika roman, om just en sjungande detektiv av den cyniska noir-modellen, en roman som tjänar som tillflykt, omedveten terapi och självgranskning.

Fast nu är det i USA, och en smula enklare. Genom att placera Dan Dark (som han heter här, istället för Phillip Marlow) i ett eget rum sparar man också tid som i serien användes till roande och sevärda sidohistorier om mer eller mindre sympatiska olycksbröder på sjukhuset.

Keith Gordon försöker ändå i princip berätta en sextimmarsberättelse på knappt två timmar, komplett med Potters patenterade (och ofta efterapade) subjektiva sång- och dansnummer. Och det är ju inte det enklaste. Om det finns ett huvudskäl till att filmen inte knäcker mig på samma nedslående, upplyftande sätt som TV-serien (frånsett Michael Gambons oslagbarhet) är det nog tempot. Personlighetsutveckling, avslöjanden, uppenbarelser passerar förbi i en hast som gör att det stundtals känns som ett referat snarare en resa.

Det är sexuellt frispråkigt i ord och bild i kanske ännu högre grad än förlagan. Ja, Downey sammanfattar det hela med en självanalys som Freud skulle ha dansat av glädje över. Det är ganska sparsmakat rent visuellt. Det känns indie, trots mångfalden av ganska kända skådisar. Inte någon typisk blockbuster, med andra ord.

Downeys Dan Dark fungerar fint, med god hjälp av duktiga makeup-artister. Han har lånat Michael Gambons sammanbitna agg och krampaktigt sammanknutna händer (i sin tur lånade från Potter själv, som också led av psoriasis), och lagt till det en allmän air av att vara "problematisk" som väl ligger nära till hands för en person med hans kaotiska karriär. I Joanne Whalleys roll som Snällaste Sjuksköterskan på Sjukhuset (och därmed i den kanske roligaste scenen) ser vi Katie Holmes, och det var väl en bra idé. Mel Gibson som psykolog verkar ha kul i rollen, med utseendeförändringar som tyder på en klar självdistans.

Ja, samma historia, höll jag på att kalla det fast det stämmer mer in på början än slutet. Filmen är faktiskt som bäst när den närmast ordagrant följer serien. Ihopknytandet av teman och trådar, där lusten att göra något eget plötsligt blir mer märkbar, sker på ett vis som inte riktigt övertygar. Bitarna trycks på plats väl hårdhänt och det pussel som Gordon anser sig ha lagt ser lite halvdant ut i skarvarna, samtidigt som motivet inte är direkt superoriginellt. Det, och lite onödig strävan efter comic relief, lämnar en med en slutlig känsla av att sett något av Charlie Kaufmans mer mellanbra verk, snarare än en fullmogen filmversion av en av världens bästa miniserier.

Analyser och jämförelser åsido är "The Singing Detective" hur som helst ett ganska udda kreatur på biorepertoaren, för den som söker ett sådant. Ett välspelat sådant, med en hel del ilsket snitsig dialog. Tre russin.

(Men glöm inte att skriva till SVT och insistera på att de visar TV-serien igen. Det är faktiskt på tiden!).

© Anders Lindahl
2004-02-25

Originaltitel: The Singing Detective
USA, 2003
Regi: Keith Gordon
Med: Robert Downey Jr, Robin Wright Penn, Mel Gibson, Adrien Brody, Jeremy Northam, Katie Holmes

Genre: Drama
Svensk biopremiär: 2004-02-27

Relaterat: Den sjungande detektiven (1986)

Sök