Motorsågsmassakern (1974)
Usch!
Stilsäker inledning, med tämligen groteska bilder som blixtrar förbi som om något smällt av en blixt i ett annars kompakt mörker. Och så det där gnisslande ljudet som man så starkt förknippar med filmen - som knarrandet från rostiga gångjärn uppspelat baklänges... Klipp, morgon, och en radioröst som förklarar det ohyggliga spektakel vi ser på kyrkogården i det gassande dagsljuset. Gravplundrare har varit i farten och som tittare får man känslan av att man hamnat på en ganska sjuk plats. Och det är ju inte första eller sista gången den amerikanska södern hamnar i dålig dager.
Bland de som kommer till kyrkogården för att se om deras nära och kära undgått illdåden finns Sally och hennes rullstolsburne bror, samt några kompisar. "Grandpa" verkar ha klara sig bra, och gänget bilar vidare. Snart nog plockar de upp världens otäckaste liftare. Nog för att Rutger Hauer var osympatisk och farlig, men den här killen gör en riktigt illamående. Med smärre våldsdåd, blodsmärkning av deras bil och repliker som "my family has always been in meat" är det inte svårt att se honom som ett förebud om värre ting som komma skall.
Nästa mack saknar bensin och ägaren avråder dem mystiskt nog från att ge sig ut till "the old Franklin Place", ett numera öde hus där de båda syskonen bodde som barn, men av nostalgiska skäl styr de ändå kosan och bilen dit. En bit därifrån ligger en annan gård, som två av dem upptäcker när de ska ta ett dopp i en närbelägen damm. Kanske en chans att fixa lite bensin? Kanske inte...
Nu åker sågen fram, trodde man första gången man såg filmen. Nu kommer en galen skogshuggare eller liknande rusande och huvuden och armar kommer flyga, och den här smutsiga, obehagliga stämningen som känns så tryckande kommer ersättas av blodsyra. Men så mycket sågande i bild blir det nu inte. Visst blir man chockad ibland, men till skillnad från vad de flesta tycks tro behövdes det ingen mästare på make-upeffekter för "massakern". Kirks och Pams respektive möte med Leatherface är fruktansvärt obehagliga, men det är ljud snarare än bilder som får det att vända sig i magen. Det platta, nästan konstaterande ljudet av en kodräparslägga mot människohuvud kan få en att tro att man sett bra mycket mer än vad som är fallet. Och Leatherface är ju inte den enda osympatiske figuren de träffar på. Bleke gammelfar på vinden i all ära, men allra mest i behov av den sortens hämnarvåld som jag egentligen ser mig för vuxen för att propagera för är nog Drayton Sawyer, familjens överhuvud, som "inte finner något nöje i att döda" utan hellre överlåter det åt andra, och som skiftar mellan nästan vänliga tonfall och sadistiska handlingar ackompanjerade av ett lika sadistiskt fnitter.
Som ni märker snackar vi otrevlig film - om nu någon svävade i ovisshet om den saken. Det finns scener med en nästan Hanekesk grad av snöplig ondska, med möjlig räddning som tvärt rycks undan, scener som fungerar nästan för bra i sin strävan att väcka obehag. Tillsammans med det ofta överraskande naturliga skådespeleriet, från mestadels okänt folk, gör det att filmen inte blir roande på alls samma vis som mycken annan skräck. Den blir mest jobbig. Det här skulle kunna hända, känns det som. Några unga människor har oturen att snubbla på en familj som sedan länge byggt upp en helt egen syn på rätt och fel, inredningsdesign och människors värde. Väldans oturligt och tragiskt alltsammans. Precis som i "Blair Witch Project" (vars skapare säkerligen sett "Motorsågsmassakern" ett par gånger) hoppas jag naivt att de ska klara sig.
Att åtminstone inledningen av filmen utspelar sig mitt på dagen, med stekande sol utanför det ensliga hus dit alltför många unga, oskyldiga människor beger sig denna dag, ökar faktiskt på effekten.
Att sedan tjejer skriker anses väl knappast oväntat i en skräckfilm, men här når tjejskrikandet dimensioner som ligger långt bortom det förskräckta pip den sedvanliga bimbon plägar få ur sig när hon öppnar en garderob och ser sina vänner i bitar, eller liknande slasher-fundament. När Sally flyr genom skogen, in i helt fel hus, och så ut i skogen igen, och sedan in i helt fel mack och oavbrutet ventilerar sin oro vokalt så finns det skäl att frukta för Marilyn Burns röst.
Hooper har, eller hade i alla fall då, bildsinne. Vinklar och kompositioner skvallrar om en hel del talang, och ökar inte minst på stämningen. Vanen rullar långt ner i bild under en himmel som ser både statiskt fridfull och olycksbådande ut. Landsbygden ser nästan perverst ödslig ut och alla människor de möter inger en svårgripbar känsla av hot. Det är gott om snygga åkningar och bildlösningar. Det är värt att notera, för den övergripande känslan i "Motorsågsmassakern" är en av rå, opolerad, rubbad ondska, som om den inte bara handlar om galningar utan också skapats av sådana. Daniel Pearl, som fotade det hela, var också fotograf på re-maken från 2003, för övrigt.
Filmen saknar inte helt försök att bredda perspektivet, men hur allvarligt menade de är törs jag inte svara på. En av tjejerna i bilen föreläser lite om hur astrologins tecken tyder på att det är ondska å färde. När de passerar ett gammalt slakteri ser vi klippbilder på kor som väntar på att "avrättas", och på ett hyfsat mångbottnat vis föreskuggar vad som väntar våra vänner i vanen.
Därmed inte sagt att filmen försöker "ta upp några teman" eller debattera någonting. Den vill bara en sak; få dig att må dåligt. Och den lyckas. Usch vad den lyckas.
FOTNOT:
Berättarrösten (John Larroquette) i början och en del andra element låter antyda att detta är baserat på verkliga händelser. Tja, verklighetens Ed Gein sägs stå som inspiration för handlingen, men han inspirerade också till romanerna "Psycho" och "När lammen tystnar" - ganska annorlunda historier, om än med gemensamma beröringspunkter - så man ska nog inte se det hela som någon dramadokumentär direkt.
© Anders Lindahl
2004-02-06
DVD / Blu-ray
Uppdatering, mars 2008:En fin metallbox med dubbla diskar och ett litet häfte nådde i mars 2008 Sverige via Atlantic Film. I häftet reds kortfattat ut det här med att det skulle vara en "sann historia", följt av femtio fotnoter - saker du kanske inte visste om filmen.
Filmen har scannats om och det ser onekligen bra ut - även om den tidigare utgåva jag har inte ser lika illa ut som kvalitetsjämförelsen i extramaterialet låter påskina.
Och apropå extramaterial:
Själva filmen ligger inne med tvenne kommentarsspår (eller "kommentatorspår" som det väl officiellt heter, av någon lingvistiskt dunkel anledning). På skiva två finns förstås blooper-klippen från den tidigare utgåvan och några klippta scener, men framförallt två långfilmslånga dokumentärer om filmen.
I den första, från 2002, blickar de huvudansvariga tillbaka på tillkomsten och det är förstås jätteintressant. Från Tobe Hooper till Marilyn Burns, via scenografen (som bibehåller en nästan nedlåtande distans till filmen trots dess framgångar) och Gunnar "Leatherface" Hansen (som i verkligheten ser ut ungefär som George Lucas). Apropå Hansen, bara att se den enfaldige släggmördaren rationellt och revisoraktigt förklara den lite snöpliga vinstfördelningen är ju nästan värt priset. Inblickarna i varför uppföljarna blev som de blev är också roande och intressanta.
(Men var det så vidare genomtänkt av dokumentärmakarna att visa klipp från nazistisk propaganda (bland annat bokbål) när de redogör för filmens brittiska bannlysning? Sånt slarvigt effektsökeri ger lite minuspoäng.)
I dokumentär två ("Flesh Wounds: Seven Stories of the Saw" från 2006) träffar vi ytterligare folk med direkt eller indirekt koppling till massakern, bland annat fotografen Daniel Pearl och geeks som anordnar chainsaw-events. Själv har jag begränsat tålamod med folk som definierar sig som personer genom att hylla något kultigt, men säkert roar det nån.
Plus lite trailers och ett besök av Gunnar Hansen i huset, som verkar filmat med en digitalkamera vars material inget bemödat sig med att konvertera om till vettigt PAL-format. Man får lite ont i huvudet av osynkartefakterna. Turligt nog är det inte så enormt intressant att se, så man kan låta bli.
Men notera: Svenskt text saknas såvitt jag märkte till allt extramaterialet, för den som önskar eller kräver slikt.
Sammanfattningsvis, trots ett par små invändningar, en finfin utgåva. Om man nu inte föredrar att betrakta Motorsågsmassakern som en galning frisläppt ur en filmisk garderob snarare än en cinematisk milstolpe, förstås...
Originaltitel: The Texas Chainsaw Massacre
USA, 1974
Regi: Tobe Hooper
Med: Marilyn Burns,Allen Danziger, Paul A. Partain, William Vail, Teri McMinn, Edwin Neal, Jim Siedow, Gunnar Hansen, John Dugan
Genre: Skräck
Hemmabio: 2008-03-05
Teman: Kannibalism
Relaterat ur russinbloggen
2004-02-07: Motorsågsmassakrer, shoot-outs och sprängda huvuden hyllas
Ingår i följande teman
