Solaris (1972)

Människan behöver människan

Det här är mitt hetaste filmtips för de där dagarna då du känner du lugn men vaken, avslappnad men nyfiken, loj men klok.

Om jag bara hade sett brottstycken av "Solaris" och inte litade så på mig skulle jag dock känna mig hälsosamt skeptisk om jag hörde mig själv rekommendera filmen så helhjärtat. Jojo, helt rätt åsikt för en som vill tas på allvar i de politiskt korrekta kritikerkretsarna, hade jag kanske småleende tänkt. Men, jag lovar, jag gillar den här filmen som tusan. Trots att Tarkovskij här berättar ännu långsammare än vanligt och gärna i tysta, långa scener, trots att här finns ögonblick av vaga filosofiska monologer om människans lott yttrade i bekymrade ordalag på klingande ryska och trots att jag inte ens nu kan namnge en enda av skådespelarna utan att behöva checka på IMDB (i förtexterna står de med ryska bokstäver).

För ovanstående, något illavarslande beskrivning är bara halva sanningen. "Solaris" är i sin helhet inte vag och dunkel, den har en mycket bra handling. Och tempot är inte för långsamt. Det är Tarkovskij-långsamt, det vill säga precis lagom för att man ska kunna och tvingas tänka efter själv, i de tysta pauserna. Och de ”Stilla Poetiska Bilder” som jag kunnat ha svårt för att köpa i filmer av mindre begåvade regissörer än Tarkovskij är ... just det; stilla och poetiska. På riktigt. Det finns tomma, pretentiösa filmer, gjorda med avsikten att hyllas av en viss skara människor för sitt fantastiska mod att vara Icke-Hollywoodska och föga mer. Solaris är inte en av dem. Den är ett rikt verk av en regissör som såvitt jag förstår struntade massivt i vad andra tyckte. Som också bestämt försvarade sin rätt att göra scener vars narrativa funktion inte var helt uppenbar, men till skillnad från exempelvis Antonioni inte missbrukade denna rättighet in absurdum. Cool.

Det är i framtiden det händer, förstås. En framtid där bilarna ser ut som på 70-talet men styr sig själva, där bildtelefonerna slagit igenom rejält och där de bemannade rymdresorna når betydligt längre än till månen.

Kris Kelvin står i sin faders trädgård nere på jorden och ser allvarsam ut. Tång vajar i den lilla sjön, dimma ligger över ängen, vackert så man nästan baxnar. Kris ska lämna jorden och bege sig till den omdiskuterade planeten Solaris som helt består av en ocean. En ocean som uppvisar ett slags medvetande som man försökt förstå sig på i decennier. Forskningen, som tidigare var frenetisk och hoppfull och gav upphov till en hel vetenskaplig gren kallad solaristiken, har numera nästan avtagit helt eftersom ingen lyckas komma till någon klarhet om planeten. Det hela börjar bli otäckt likt ett exempel på ett fenomen kallat gränserna för mänsklig förståelse, och sådant är förstås inget man vill plåga sig med längre än nödvändigt. Kris ska bege sig till den rymdstation som finns där för att avgöra om det är dags att avsluta projektet helt.

Där, på en plats byggd för bortåt hundra människor, arbetar nu endast tre vetenskapsmän. När Kris anländer får han dessutom veta att en av dessa är död. Gibarian, den ende han kände sedan tidigare, har tagit livet av sig. De kvarvarande, Snaut och Sartorius, verkar föga angelägna att välkomna honom, upptagna som de är av problem som inte kan beskrivas, som Kris måste uppleva själv innan han kan få veta mer. De har låtit stationen förfalla till ett kaos. Mystiska ljud och glimtar antyder att det finns något mer hos dem.

Snaut säger vagt:
- Om ni får se något ovanligt, inte mig eller Sartorius, behärska er.
- Vad skulle det vara?
- Det beror i viss bemärkelse på er.

(”Vad finns därinne”, frågade Luke Yoda några år senare, ståendes vid öppningen till en grotta. ”Bara vad du tar med dig,” lyder svaret.)

På Gibarians dörr hänger en barnsligt gjord kritteckning med texten ”människa”. Ett meddelande varnar Kris för att inte tro att han är galen när det börjar hända saker.

Det dröjer inte länge innan Kris själv får känna av skälet till vännens flykt från livet. Oceanen, medvetet eller inte, i lek eller som ett experiment, tar deras tankar och minnen och bygger verkliga ting av dem. Verkliga människor, eller vad som synes vara det. Givetvis är det inte i första hand deras önskedrömmar som konkretiseras, utan snarare saker de vill glömma, saker som inte ens behöver vara sanna.

I Kris fall är det Harey, som tog sitt liv långt tidigare, som återvänder till honom. I ett rum där han nervöst barrikaderat dörren är hon plötsligt hos honom, förvirrad och rädd och rent konkret beroende av hans närvaro. Hennes kläder är sammansydda så att de måste klippas upp, som om skapade av ett väsen oförmöget att förstå den praktiska funktionen med snörning. Men hon verkar lycklig att se honom, är på sitt sätt medveten och i allt uppenbart en ”person”. Hon minns inte allt som hänt den riktiga Harey men vet en del. Om hon bara skapats av vad oceanen hämtat ur Kris, varifrån kommer då hennes personlighet? Vad är hon?

De båda andra, som tampas med egna ”gäster”, har sina egna attityder till dilemmat; Sartorius försöker envist betrakta det som ett rent vetenskapligt problem trots att de filosofiska och etiska tankarna formligen bankar på dörren. Snaut är mer förvirrad och rädd, försöker fly undan, utom när han på fyllan hänger sig åt filosofiska resonemang. Kris är den förste av dem som vågar se sin gäst som en människa. Sin andra gäst, ska tilläggas. Den första skjuter han i panik iväg från planeten med en raket. Harey 2 blir en slags möjlighet för honom att behandla händelser i sitt förflutna som han inte lyckats släppa, men vad är hon mer?

Att tanken blir verklighet är inte något nytt och har dykt upp med jämna mellanrum inom science fiction-genren. I "Forbidden Planet" från 50-talet blir människornas egna tankar ett högst konkret mot dem, i "Event Horizon" hemsöks resenärerna av hemska saker ur sitt förflutna. Temat hör som synes lika mycket skräckberättelsen till och även om Solaris definitivt inte hör hemma på skräckishyllan i videobutiken är implikationerna ofta mer skrämmande än förundrande. Det finns också några scener som man inte måste känna sig filosofiskt lagd för att kisa förskräckt inför.

Det blir också otäckt snarare än positivt när Harey mer och mer börjar förstå att hon inte är verklig. När hon lägger sig i de tres diskussioner om gästernas natur. Hennes slutliga reaktion är extrem men rimlig, förutsatt att hon faktiskt är förmögen att känna. Filmen väcker här samma frågor som "Blade Runner" och "A.I."

"Solaris" är en större njutning för varje gång jag ser den. Eduard Artemievs musik bär stor del av äran, liksom det ljuvliga fotot. De inledande scenerna är vackra nog att göra ett besök på Cinemateket eller någon klassikerfilmfestival motiverat, även om du skulle somna strax därefter (tro mig, det kan hända även goda, filmälskande människor).

Jämförelserna med "2001" är lika självklara som i grunden ointressanta. Att fråga sig vilken som är bäst kräver först ett svar på frågan ”bäst på vad?”. Solaris är gjord med ett annat uppsåt, ett annat tonfall och en annan budget. Där Kubrick och Clarke såvitt jag förstår nyfiket sträcker sig så långt de kan ut i rymden (och visserligen i viss mån hittar sig själva), söker sig Tarkovskij inåt och hittar hem. Tarkovskij är väl inte tvärt emot vetenskap men delar absolut inte Clarkes fascinerande förtjusning inför den. Ett ”vetenskapligt problem” är sällan bara det, i alla fall om problemet är det minsta intressant.

Piloten Burton på jorden säger i början av filmen:
- Kunskap är bara sann om den vilar på moralisk grund.
Kris replikerar:
- Människan gör vetenskapen moralisk eller omoralisk. Se på Hiroshima.

Vad ska det betyda? Vad handlar Solaris om? Jo, ser du, den handlar om allt. Eller, för att citera Snaut:
”Det beror i viss bemärkelse på er.” Pröva själv, vetja.

FOTNOT

En remake är på gång. Är detta enbart av ondo? Kanske inte. Innan sin resa ser Kris en gammal inspelning där en pilot berättar om en bisarr och skrämmande upplevelse på Solaris. Tarkovskij berättar här enbart med ord, monolog, och inte med bilder. De förunderliga formationer och visuella fenomen som Stanislaw Lems roman är så fylld av har han inte försökt att gestalta alls, förmodligen klokt med tanke på den tidens förutsättningar. Jag tycker Tarkovskij har lyckats behandla det psykologiska och filosofiska i Stanislaw Lems roman så väl och personligt som man kan önska. Ett skäl att se den kommande nyinspelningen kunde dock vara att kolla vad Soderberg gör med det visuella. Kan bli hur konstigt som helst. På ett bra sätt.

© Anders Lindahl
2002-07-30

Originaltitel: Solyaris
Sovjetunionen, 1972
Regi: Andrej Tarkovskij
Med: Natalya Bondarchuk, Donatas Banionis, Jüri Järvet, Vladislav Dvorzhetsky, Nikolai Grinko, Anatoli Solonitsyn, Sos Sarkisyan, Olga Barnet

Genre: Religion/filosofi, Sci-fi

Relaterat: Solaris (2002)

Relaterat ur russinbloggen
2009-05-27: Vad - är de inte alltid nöjda?

Sök