Sånger från andra våningen (2000)

En djupt originell film

4 russin

Ingmar Bergman. Peter Greenaway. Glen Baxter. Tre namn som av olika skäl dyker upp i huvudet under Roy Anderssons prisade återkomst från det förkättrade reklamträsket till den "riktiga" filmens förlovade land. Antagligen borde jag lägga Tarkovskijs namn till listan, men då måste jag ju säga något intelligent och insiktsfullt om honom...

- Han har skrivit dikter och blivit snurrig. Det är fruktansvärt.
- Försöka göra pengar på en korsfäst loser...jag skäms.
- Han är snäll men har inga affärsidéer. Klart man blir ledsen.

Tre repliker som fastnar och i det första fallet upprepas flera gånger i filmen. Roy Andersson verkar ha laddat i ett kvarts sekel (sedan sin förra långfilm) inför detta frontalangrepp på mammon och dess destruktiva inverkan på människan. Medlen heter absurd understatement-humor och scener som frossar i tristess eller väcker ren avsmak. Ytterst få klipp används; 70 stycken säger någon, men jag räknade inte. Kameran står still och stirrar misären i ögonen och det är helt konsekvent utfört. Filmen bildar nästan en helt egen genre. Inspelningarna lär ha börjat redan för fem år sedan och scenerna verkar minutiöst planerade, så att för- och bakgrund lever var sitt liv vilka ibland sammanfaller. Flera gånger återkommer de kostymklädda flagellanterna som späker sig själva på väg genom storstadens rusningstrafik och stör de självupptagna medborgarna i deras livsviktiga samtal. Det är förmodligen ett av Anderssons motif - repriser som visar att den röda tråden faktiskt finns. Det är också där Bergman spökar som värst. Tänk på de kvidande självplågarna som försöker blidka Gud när pesten härjar i "Det sjunde inseglet". Roy Andersson ser också ut att ha en pesthärd för ögonen.

Filmen är lätt att snedtända på. Antingen talar tablåerna till dig eller förblir stumma som stenstoder. Efter visningen (på Lidköpings filmstudio om någon undrade) träffade jag en bekant som sovit bort halva filmen utan att verka alltför nedslagen över det. Alla kan inte älska det här. Visst hade det varit spännande att se filmen före alla guldbaggar, specialpris i Cannes och lyriska recensioner. Nu får jag väl hänga på hyllningskören. Jag ser inte den omedelbara poängen i varje enskild scen - de följer ingen glasklar logik, men det finns ett tydligt mönster. ”Sånger från andra våningen” säger något allvarligt om människans förkrympta ideal i de kommersiella krafternas våld. (Det kan ju verka en aning ironiskt att ABBA-Benny står för musiken, men det får 40-talisterna tvista om...).

Masscenerna ute vid ett stup, med biskopar och andra stramt utstyrda underhuggare som utövar otäcka offerriter, för tankarna till Peter Greenaways omstridda drama "Barnet från Macon". Greenaway (och Bergman på senare år) brukar klä sina tragedier i starka färger med blodrött som tongivande kulör, men "Sånger"... flödar inte direkt över av värmealstrande rosenskimrande charm ens på ytan. Folk bor i grådaskiga lägenheter, karikatyrer av miljonprogrammets misslyckade funktionalism som skapat en likriktad själlös tristess. Filmen är provocerande oskön och samtidigt så snyggt uttänkt att man häpnar.

Den är inte realistisk i snäv mening utan symboltyngd upp över stärkkragen. Bibeln är brännande närvarande. Tungt och deprimerande är det, men sedan har filmen också en sågspånstorr svart humor som bryter upp det tjocka molntäcket. Det är här skämttecknaren Glen Baxter plötsligt gör sig påmind. Möjligen finns det mindre långsökta referenser som Jan Stenmark att ta till, men Baxters bildtexter är det jag fastnar för. Som den under bilden av två flickor i vit klänning vid ett badmintonnät, varav en är på väg mot sin väninna med bilan i handen iklädd svart bödelshuva: ”Gladys hade inte insett att Virginia var oförmögen att ta en förlust med jämnmod”.

Roy Anderssons film bjuder på lika förbjudna skratt. När den 100-årige generalen och miljonären uppvaktas på vårdhemmet av strikta kolleger i uniform svarar han ur dimman av demens; ”Hälsa Göring!” följt av en hitlerhälsning. Som antimilitarist får man gåshud... Eller ta scenen vid långbordet där makthavarna sitter och högtidligt lägger upp ”strategin inför framtiden” när katastroferna kommer slag i slag. Utredaren har tappat bort sina papper och plötsligt ser någon att huset mittemot rör på sig. Panik uppståri en scen som måste ses för att tros.

Bittrare blir mannen som som motstår hustruns inviter med öppen morgonrock vid frukosten för att pliktskyldigt ta sig till jobbet, men får sparken efter 30 års trogen tjänst. Eller taxichauffören som i stället för att terrorisera passagerarna med sina unika teorier om alltings ursprung, suger upp deras bekännelser som en svamp och är tvungen att ta en lång pubrunda efteråt för kunna glömma. Vi ser många maktlösa uppgivna människor och sådana som påstår sig vara det trots en högre ställning i hierarkin. Ibland gör det ont rent fysiskt, samtidigt med den aldrig sinande satiriska udden. Leenden ser vi inte många av, förlamade folksamlingar desto fler. ”Man gör så gott man kan...” suckar den alltmer apatiske affärsmannen Kalle gång på gång. Om filmen har en huvudperson så är det han. Det är ingen munter bild av Moder Svea. Hon sörjer utan tårar och finner inga ord för sin ångest.

Jag skulle gärna ha gått emot strömmen av lovord från den intellektuella eliten och ta heder och ära av gamle Roy om jag ansåg att han förtjänat det. Efter producentens olidliga tacktal vid svenska filmgalan hade skadeglädjen varit bränsle nog... Men det är en djupt originell film där uttrycket "ensam i sitt slag" nästan har bäring. Och det händer sällan. Vissa hyllade filmer väcker reaktionen "Hmmm, det här verkar... djupt. Det måste väl vara ett mästerverk?". "Sånger från andra våningen" väcker i första hand frågan "Var får han allt ifrån?".

© Johan Lindahl
2001-03-20



Originaltitel: Sånger från andra våningen
Sverige / Danmark / Norge, 2000
Regi: Roy Andersson
Med: Lars Nordh, Stefan Larsson, Sten Andersson, Hanna Eriksson, Torbjörn Fahlström

Genre: Drama, Komedi

Relaterat ur russinbloggen
2001-02-05: Många baggar till Roy Anderssons Sånger...







     

Dela |