Rollerball (2002)

Koka soppa på en boll

1 russin

Tja, vi gör väl som alla andra; en remake på en gammal klassiker, gör den ytligare, enklare och "häftigare", påstår att vi baserat det på novellen eller romanen istället för den gamla filmen, och hoppas att tillräckligt många ser den för att det ska gå ihop.

Så, ungefär, har McTiernan och gänget kanske resonerat när de gav sig på Norman Jewisons mörka och ganska annorlunda sf-action-satir Rollerball från 1975.

Men varför? Vad driver dessa människor att göra remakes som inte är remakes, och i nio fall av tio sämre på alla sätt. Som så ofta verkar man inte ha den minsta förståelse för vad som är bra med originalet, och tyngdpunkten läggs istället helt fel eller snarare ingen särskild stans all. "Rollerball", i sin nya tappning, är en krängande, högljudd film som inte har den minsta aning om vart den är på väg och slutligen går vilse totalt.

Jonathan (Klein) är en sportbegåvning som av diverse vaga skäl sabbar sin hockeykarriär och istället åker rullbräda nerför San Franciscos gator. Ridley (LL Cool J) , en gammal kompis, plockar upp honom och övertalar honom att bli hans medspelare i en ny sport kallad rollerball. I rollerball, som spelas i laglösa avkrokar av världen som ... Kazakstan åker man rollerblades och motorcykel och ska genom diverse krumbukter i en åtta-formad velodrom kasta en tung järnboll in i en klocka. Reglerna är förvisso komplexa, men det finns gott om utrymme för att skada och skadas. Själva spelet är sig ganska likt från originalet , och vad man åtminstone kunde förvänta sig av remaken är kanske att den gjorde något riktigt fräckt rent visuellt av matcherna, men så blir det inte. Mest undrar man vad som händer när täta närbilder blixtrar förbi i en orgie av ivrig och inkompetent klippning.

Det utspelar sig inte i framtiden den här gången, utan i Vår Tid, vilket borde göra den mediekritik som erbjuds ännu mer angelägen. Det blir istället övertydligt och tamt, när Jean Renos karaktär går från skrupulös men hyfsat trovärdig manager till ständigt nya höjder av ondska. Både en och två gånger kommer jag att tänka på "15 Minutes", som också gör tafatta försök att ge en dräpande bild av giriga mediamän som vill profitera på tragedi. I slutändan lyckas båda filmerna nämligen endast hyfsat i underhållningsbiten, festligt nog mest med det våld man kritiserar filmens bovar för att tjäna pengar på. (Oleg Taktarov är av en händelse med i båda filmerna.)

De filmer jag ogillar mest är nog filmer som inte verkar veta vad de vill. Rollerball anno 2002 har inte en susning. Efter en intetsägande inledning verkar McTiernan hitta fotfästet ett tag. I en effektiv, om än övertydlig scen griper han tag i det intressantaste temat: publiken vill se människor skadas - hur långt ska man gå dem till mötes i detta, och med vilka medel? Att Jonathan lämnar en hockeykarriär är förstås ingen tillfällighet, och Rollerball i sin ursprungsform är tanken om våld och sport tagen till dess yttersta för att ställa vissa frågor till tittaren. Och även om det inte är originellt är det nog där filmen hade tjänat mest på att stanna.

Men istället kastar sig berättelsen mellan ständigt nya tonfall och ansträngda spänningsmoment, såsom biljakter, hemlig kärlekshistoria, utnyttjade gruvarbetare, flykt undan farliga människor ... och slutar sedan rent ut sagt katastrofalt. Nej, det här är en film som endast de som väldigt gärna vill se Rebecca Romijn-Stamos behag bör ge en chans, och priset kanske kommer kännas för högt även för dessa.

© Anders Lindahl
2002-05-23



Originaltitel: Rollerball
USA, 2002
Regi: John McTiernan
Med: Chris Klein, Jean Reno, LL Cool J, Rebecca Romijn-Stamos, Oleg Taktarov, Naveen Andrews, David Hemblen, Janet Wright, Andrew Bryniarski, Kata Dobó

Genre: Action
Svensk biopremiär: 2002-05-24
Teman: Livsfarliga sporter

Relaterat: Rollerball (1975)

Relaterat ur russinbloggen
2001-07-02: Rollerball rullar långsammare


Ingår i följande teman


Livsfarliga sporter





     

Dela |