Anon (2018)
Alla kollar alla i samtid förklädd till framtid
- Man måste erkänna: Hon är väldigt analog.
Ännu en dystopi av hyperteknokratisk natur? Alla medborgare är registrerade och scannade. Ingens identitet är okänd. Deras handlingar fastnar via deras egna och andras observationer i datafiler för myndigheterna att tillgå. Så vad händer när någon verkar kunna begå mord utan att själv existera och kunna spåras i systemet?
Regissören Andrew Niccol har ofta visat sig intresserad av tekniken och dess dilemman, inte minst övervakning, så ock av människans dubbelnatur överhuvudtaget. Han skrev manus till ”Truman Show” och regisserade ”Lord of War” med Nicolas Cage, liksom ”Good Kill” på temat militära drönare, för att nämna något. I ”Anon” är det urbana landskapet kylslaget och nästan kliniskt, som i en populär skola framtidsvisioner. Staten i sig, är den ond eller god eller någonstans mittemellan? Det ser i alla fall ut som en sorts kontrollsamhälle - möjligen polisstat - med illusionen av frihet, där medborgarna har accepterat ständig övervakning och själva kontrollerar varandra genom att begära ut filer på närståendes och andras handlingar på senare tid.
Nu går till synes en seriemördare lös. Den misstänkta, för det är en kvinna som tros ha infiltrerat och penetrerat en maskulint dominerad maktapparat, hackar sig in i andras hjärnor för att dölja sina spår och förvirra omgivningen. Däribland polisen, där en detektiv bestämmer sig för att försöka snärja brottslingen genom att själv anlita hennes tjänster som hackare.
Rätten att synas eller inte, kanske är det filmens huvudsakliga tema. Vi iakttar och observerar varandra. En verklighet som är några steg vidare från där vi är nu. Och i det system som samhället vilar på i den här framtidsbilden krävs vad som kallas transparens. Man kan inte välja att inte finnas eller kunna registreras av andra omedelbart om så krävs.
Intrigen antar åtminstone skymten av samma upplägg som de beryktade erotiska thrillers som rosade marknaden på nittiotalet, säg ”Basic Instinct” med anhang. Det vill säga, fruktan och tjusningen i att kanske komma alldeles för nära någon som misstänks för ganska allvarliga brott. Och vad kan leda till. Att jaga eller jagas. Men tonen och stilen håller ändå i sig förhållandevis konsekvent med en suggestiv ljudläggning och en allt mer bekymrad Clive Owen kontra en slug och samtidigt inbjudande mystisk Amanda Seyfried. Men är de varandras fiender eller implicita själsfränder?
Ytterligare referenser: ”Eternal sunshine of the Spotless Mind”, apropå ämnet inducerade hallucinationer, våra personliga minnen och kontrollen över dem, liksom ”Minority Report”. Eller ska vi gå tillbaka till farbror Coppolas ”Avlyssningen”? Tekniken ändras men frågorna kvarstår. Hur mycket ska vi ha koll på varandra egentligen? ”Anon” reser sig inte till akut legendarisk status i sammanhanget, men den ligger i tiden. Och fungerar som en utmanande samtidsthriller förklädd till framtidsvision.
© Johan Lindahl
2018-06-05
Originaltitel: Anon
Tyskland/USA, 2018
Regi: Andrew Niccol
Med: Clive Owen, Amanda Seyfried, Colm Feore, Joe Pingue, Sonya Walger, Mark O'Brien, Morgan Allen, Conrad Coates, Ethan Tavares
Genre: Sci-fi, Thriller
Svensk biopremiär: 2018-05-04
Teman: Originalproduktion från Netflix
Ingår i följande teman
