The Handmaid's Tale - säsong 1 (2017)

Prisad provokation lever upp till hypen

5 russin

- Vi ville bara göra världen bättre. Bättre betyder aldrig bättre för alla. Det betyder alltid sämre för vissa.

Det stämmer väl med de flesta revolutioner och radikala samhällsomdaningar. Alla kan inte tjäna på dem.

Någon gång i framtiden har fertiliteten dalat betänkligt, ett bärande scenario även i den moderna scifi-klassikern ”Children of Men”. Någon form av totalitär eller i varje fall starkt autoritär regim har inrättats. Kvinnor som anses mer befruktningsbara än genomsnittet samlas ihop med eller utan våld på utvalda barnalstringsfarmar för att skolas om till sitt nya kall. Regementet är strängt. Olydnad beivras bestämt och den personliga integriteten är nästintill obefintlig. Exakt vad som definierar den styrande ideologin är inte helt klarlagt från början, men blir aningen tydligare efterhand. Utpräglat patriarkaliskt? Ja, men flera kvinnor tycks vara tongivande i det praktiska genomförandet av den nya sköna världen, samtidigt som kvinnor är de mest utsatta och kontrollerade. Rykten florerar om vad som händer utanför murarna och de instängda sammanhang där de utvalda kvinnorna vistas. Ett krig pågår. Rebeller anses hota ordningen. Av allt att döma utspelar sig detta i USA, eller snarare före detta Förenta Staterna som omdanats till diktaturen Gilead. Kanada är fortfarande en förhållandevis fri stat dit en och annan lyckats fly.

”The Handmaid’s Tale” bygger på en roman (som jag inte läst) av kanadensiska författarinnan Margaret Atwood. Serien etablerar snabbt en suggestiv stämning som håller i sig, med dissonant ljudläggning och överhuvudtaget en hotfull atmosfär - men samtidigt en inneboende skönhet. Estetiskt är allting väldigt genomtänkt och intagande, även om de pittoreska miljöerna utgör spelplatser för återkommande grymheter och prov på människans mörkare sidor. Notera gärna hur musiken används. Bland annat greppet att lägga in bekanta kompositioner i annorlunda versioner, lite som i ”Westworld” förra året.

Detta är verkligen ingen upplyftande framtidsvision för de flesta av oss. Med sina klädkoder och tydligt indelade samhällsklasser där alla identifieras utifrån sina tilldelade uniformer. Ett strikt regelsystem vi som publik utmanas att försöka navigera i. Hur mycket humor är tillåten egentligen? På vems villkor och i vilket sammanhang? Frågan väcks exempelvis i samband med ett ovanligt fantasieggande återgivet parti Alfapet. Ja, allting tycks ha något förtätat över sig. Hotfullt. Osäkert. Vilket kan påminna om hur godtyckligt och svårbemästrat livet i ett auktoritärt eller totalitärt samhällssystem borde vara. Som svensk har man sällan riktig erfarenhet av vad detta verkligen innebär.

Glimtar från det förflutna visar kontrasterna mellan det samhälle som varit, ett som för oss förhoppningsvis verkar mer bekant, och det som blivit. Tillbakablickarna kommer ofta hastigt och utan förvarning. Tidsplanen glider över i varandra, fram och tillbaka. Förvirrande men ändå effektivt. Vid ett tillfälle påminns huvudpersonen June, numera officiellt namngiven Offred, om att hon tidigare levt under priviligierade förhållanden och hade mycket att förlora, vilket hon också gjorde. För andra i hennes nuvarande situation har nyordningen i stället inneburit någonting betydligt säkrare, tryggare och mer bekvämt än det liv som fanns förut. Är alla förtryckta? Vi möter herrskap och tjänstefolk. Högt uppsatta personer. Beväpnade miliser, domstolar och de stödtrupper som används för att uppehålla och utveckla det nya samhällsbygget. Men hur många av dessa tror i sitt hjärta på vad de gör och hur många har anpassat sig för att själva överleva? Överhuvudtaget presenteras regelbundet motstridiga bilder och tankestoff. Brottstycken av vad som ledde fram till den radikala samhällsomvandlingen. Varje avsnitt verkar bjuda på något överraskande, något som nyanserar och problematiserar.

Praise be. May the Lord open. Under his eye. Nyckelfraser under den nya regimen, vars representanter, de som kan tyckas tillhöra förtryckarapparaten, även själva kan ha en egen historia. Har allting blivit som revolutionärerna tänkte att det skulle bli?

Styrkorna. De är många. Även om det här är en följetong jag inte direkt snabbkonsumerat utan låtit ta sin tid, så är den sammantagna upplevelsen en av årets starkaste serier överhuvudtaget. Kanske den starkaste. Inte minst för dess tydliga ovilja att ta den lätta vägen ut, att i stället skapa ihållande spänning genom den där ständiga ovissheten. Nyanserna i skildringen av människor som både kan vara förtryckta och förtryckare i en och samma person. Alla de givna referenserna till den tid vi redan lever i nu med flyktingströmmar, rättshavererande regimer och framtidsförutsägelser av allehanda apokalyptisk art.

Elisabeth Moss. Jag ska säga det, även om det redan sagts av många: hon är en smula fantastisk i huvudrollen. Men jag imponeras överhuvudtaget av agerandet och det tonläge som i stort sett alla medverkande lyckas träffa. Ta Yvonne Strahovski som spelar Serena, husmodern i det residens där June/Offred vistas. Hon som både varit en del av revolutionen, den radikala samhällsförändringen och samtidigt framstår som ett offer för den. Eller hur mycket sympati förtjänar hon egentligen? Den förmågan att provocera fram olika perspektiv beror till stor del på hur hon framställs av Strahovski. Och så Ann Dowd, som specialiserat sig på matriarkala makthavare i olika skepnader på senare år. Hon är fortsatt magnifik på att framställa en figur som du inte vill komma på kant med. Som är kapabel till ren grymhet men ändå är begriplig i sitt sammanhang och kanske möjligen till och med är värd någon form av sympati. Kanske. Det är mycket vi egentligen inte vet om det här samhället som skildras i ”The Handmaid’s Tale”. Kanske kommer det att stå klarare efter nästa säsong, vilken lär vara åtminstone på planeringsstadiet. Historien där den lämnar oss efter tio avsnitt är inte färdigberättad. Men det som berättats hittills är redan TV-historia.

Praise be.

© Johan Lindahl
2017-12-26

Photo by: George Kraychuk/Hulu. Credit: hbonordic.com
June, även känd som Offred. En av de utvalda tjänarinnorna i det nya samhällsbygge som tagit form efter en religiöst inspirerad revolution i det som brukade vara USA.

Photo by: George Kraychuk/Hulu. Credit: hbonordic.com
Det fanns en annan tid, innan det som kom sedan...

Photo by: George Kraychuk/Hulu. Credit: hbonordic.com
Det gäller att rätta in sig i det nya regelverket. Alla överträdelser får konsekvenser. Det här är ett kontrollsamhälle där varje steg bevakas och varje förfluget ord kan vändas emot dig.

Originaltitel: The Handmaid's Tale - Season 1
Kanada, 2017
Regi: Reed Morano Mike Barker m fl
Skapare/show runner: Bruce Miller
Med: Elisabeth Moss, Yvonne Strahovski, Joseph Fiennes, Max Minghella, Amanda Brugel, Madeline Brewer, O-T Fagbenle, Ann Dowd, Samira Wiley, Alexis Bledel, Stephen Kunken, Jordana Blake

Genre: Drama, Religion/filosofi, Sci-fi, TV-serie







     

Dela |