russin.nu - vi tycker om film
Passengers (2016)

Sleeper Cell-skap med förhinder
4 russin

Man kan invända mot mycket. Eller acceptera reglerna och uppskatta en film för vad den är. Att kalla ”Passengers” för en av de mest underhållande scifi-romans-actionfilmerna jag sett på senare år är något jag kanske får äta upp framöver. Och klart är att det är en historia som inte fullt ut definierats, som inte tycks veta exakt vad den innerst inne är. Men - är det ett stort problem?

Regissör Morten Tyldum (”Huvudjägarna”, ”The Imitation Game”) skriver antagligen under på devisen ’more is more’. Han ger oss en matsked ”The Martian”, alltså överlevnadskonst ute i universum med välbehövlig humor. Galghumor inte minst. Liksom en smula ”Sunshine” (den av Danny Boyle) men med ett i grunden lättare tonfall och mindre mörkrostad karaktär, ämnet till trots. På det en portion existentialism, om än inte på Kubricksk ”2001”-nivå. Blandningen av inspirationskällor och genrer skapar ändå spänningsfält och osäkerhet på hur allt ska mynna ut. Och vad vore ett lyckligt - och logiskt - slut i det här sammanhanget?

Ett imponerande utformat rymdskepp som vi synar utan och innan. Det ska färdas från jorden i 120 år till en nykoloniserad planet i ett helt annat solsystem, med cirka 5000 personer ombord i ett så kallat hibernationsstadium. Men en av dem vaknar av misstag efter en incident och tvingas ställa sig en del påträngande personliga frågor. Såsom - hur mycket finns att utforska på det hypereleganta, men kliniskt inredda skeppet? Och hur tar man sig in utan behörighet i de viktigaste systemen? Slutligen, räcker det med en robotiserad bartender som enda sällskap eller är det under rådande omständigheter acceptabelt att väcka någon mer ombordvarande mänsklig varelse? Nej, det är klart. Uteslutet. Det är inte rätt. Men…

Just inledningsfasen med mekaniker Jim Prestons (Chris Pratt) vånda och allmänt absurda tillvaro är kanske det mest konsekvent genomförda i filmen. Det som är mest strikt realistiskt och relaterbart. Men även om de sedan vräker på med allsköns effekter och tillspetsade turer, så försvinner inte engagemanget. Chris Pratt gör sin typ av patenterade vardagshjälte i pressade situationer en gång till. Fast med en dos tvetydighet kring sina moraliska bevekelsegrunder och grundläggande karaktärsstyrka. En rätt normal människotyp med andra ord. Jennifer Lawrence rör sig över hela skalan och visar upp sitt rika register - en gång till. Det är framförallt dessa två som ska bära filmen. En film vars existensberättigande även vilar tungt på moraliska dilemman som sedan ska nå en lösning vi kan tro på och dessutom ska vara trogen filmen i stort. Logiska lapsusar kan vi leta efter och hitta exempel på, men en sådan här historia gör upp sina egna regler om rim och reson i rymden. Och gång på gång lyckas de ändå få mig att ställa personliga frågor om vad livet handlar om. De som tycker att det går för långsamt fram får sin actiondos i slutskedet. Och allvarligt talat; graviterande vatten - en bassäng under akut påverkan av upphävda tyngdlagar - har jag sett det förut, och i så fall så här fängslande framställt?

© Johan Lindahl
2017-03-04

fds
   
Passengers
Originaltitel: Passengers
USA, 2016
Regi: Morten Tyldum
Med: Chris Pratt, Jennifer Lawrence, Michael Sheen, Laurence Fishburne, Julee Cerda, Kara Flowers, Andy Garcia, Aurora Perrineau

Äventyr, Drama, Romantik, Sci-fi

Svensk biopremiär: 2016-12-21
Dela |