Youth (2015)

Realism och vag optimism i skön rulle

3 russin

Ungdom. Avsaknad av den. Det är väl det allt egentligen kretsar kring i filmen ”Youth”. Och som den lyckas illustrera ganska klarsynt, med en påtaglig dos melankoli men också välbehövlig humor. Mörka stråk finns där hela tiden liksom, ni vet, den där ofrånkomliga medvetenheten om alltings förgänglighet som plägar inträda i högre grad alltsåsom åren passerar…

På ett hotell någonstans i Schweiz natursköna kuperade territorium vistas ett antal, kan man anta oftast välbemedlade, individer. En av dem är kompositören Ballinger. Han har pensionerat sig och hemfallit åt vad dottern definierar som ’strikt apati’. Ett erbjudande av ganska flott art kommer på tapeten: att framföra sitt kanske mest kända verk inför självaste drottningen, Hennes Höga Majestät av Det Stora Britannien. Men han stretar emot och försätter kunglighetens angelägna sändebud i en aningen prekär situation. Han vill inte. Hellre då fortsätta med sitt livslånga projekt att dela det han vill dela med långvarige vännen, den likaledes åldrande filmregissören Boyle, som inte har gett upp sin karriär än. I deras vänkrets dyker sedan en yngre skådespelare upp, en som beklagar sig över att bara vara ihågkommen för en roll som robot. Vi har kompositörens dotter som av nedstämmande skäl inte kommit iväg på en resa till Polynesien. Miss Universum hälsar också på, liksom en del andra strödda existenser.

Det är en film av den sort som lätt kunde bli patetisk och lika självupptagen (för att inte säga störande pretentiös) som vissa kanske skulle kalla personerna i den. Men egentligen är de kanske inte så pretentiösa. Och filmen hittar en bra balans mellan närhet och distans. Den känns musikalisk och rytmisk på ett tilltalande sätt och förstärks av visuella infall som naturligtvis inte är infall utan strängt uträknade för bestående effekt. ”Youth” är inte den mest fartfyllda filmen som skådats, men den är fantasifull. Om inte det nedhållna tempot framstår som sengångaraktigt, så är det vad man helt enkelt kan kalla en skön rulle med vissa filosofiska fröjder inbäddade. Framförallt Michael Caine i huvudrollen suger märgen ur sin rollfigur utan att anstränga sig synbart. En del skådespelare har ju den förmågan. Rachel Weisz som också är ett starkt kort i regel gör en storstilad insats med mycket dynamik som hans dotter. Och Harvey Keitel har en annan sorts kompiskemi med Caine. Förutom det väntar en del överraskningar längs stigen. Liksom ett löpande litet skämt om en hotellgäst som misstänks vara en aningen känd fotbollsspelare på obestånd.

Det gamla och det nya möts. De i början av livets bana kontrasteras mot dem som ser slutet. Filmen i stort andas både realism och en form av optimism.

© Johan Lindahl
2016-12-19


På spaning efter den ungdom som flytt...

Originaltitel: Youth
Italien/Frankrike/Storbritannien/Schweiz, 2015
Regi: Paolo Sorrentino
Med: Michael Caine, Harvey Keitel, Rachel Weisz, Paul Dano, Alex Macqueen, Madalina Diana Ghenea, Alex Beckett, Nate Dern, Mark Gessner, Tom Lipinski, Chloe Pirrie, Paloma Faith, Jane Fonda, Roly Serrano

Genre: Drama, Komedi, Musikfilm
Svensk biopremiär: 2016-01-22
Hemmabio: 2016-05-23







     

Dela |