Fascisten (1970)

Obekväma sanningar i klassisk konspirationsthriller

4 russin

Anpasslighet. Det kan vara en dygd för många, särskilt under snabba samhällsförändringar, om man känner behov av att verkligen passa in i mängden och utsätta sig för så få risker som möjligt. Det är väldigt frestande för många av oss och blir ofta extra akut när auktoritärt eller rent totalitära regimer är på väg att få fäste eller ta makten. Just ämnet fascism och starka mot varandra stridande samhällsrörelser är något som alltid fascinerat italienske vänstersinnade regissören Bernardo Bertolucci, känd inte minst för sitt magnum opus ”1900”. ”Fascisten” påstås dock med jämna mellanrum vara det bästa han gjort, något som understryks med all önskvärd tydlighet på omslaget till den svenska DVD-utgåvan. Stämmer det?

Det finns mycket som är attraktivt och tankeväckande inte bara hos Bertoluccis filmer utan hos italienska filmmakare under den här perioden över huvudtaget. För all del även en del egenheter som jag själv kan häkta mig på, men liksom bara är en del av landets filmtradition. Det teatraliska utspelet, det ofta lite mer fragmentariska berättandet, att folk pratar och pratar men kanske inte alltid om det de verkligen tänker på. Liksom förkärleken för att stoppa in skådespelare med andra tungomål och helt sonika dubba dem till italienska på ett ofta väldigt uppenbart sätt. Det är en del av paketet, helt enkelt.


”Fascisten” har dock en säregen och tidlös historia att berätta. Om en man som gör allt för att passa in, formad av ett barndomstrauma. I slutet av 1930-talets Italien har det lett honom till att ta värvning hos säkerhetspolisen i den nya sköna stat som skapas under ledning av härskaren Mussolini. Samtidigt som han ska imponera på sin arbetsgivare och visa sig som en lojal tjänare, har han inlett ett förhållande och är på väg att gifta sig med en kvinna som i hans tycke är lite smått galen, men vars oberäknelighet ändå tilltalar honom. Hon får följa med på en utflykt till Paris, den eviga vårens och romansernas huvudstad, eller hur?


Huvudpersonen Marcelo är dock där för ett uppdrag. Att organisera ett attentat, rakt av. Måltavla är en av hans gamla universitetsprofessorer som lämnat Italien bakom sig för att komma bort från just Mussolinis nya samhällsbygge. Och väl där ställs den nyborne agentens lojaliteter och förmåga att följa order på prov. Han intresserar sig för professorns unga hustru, som i sin tur bygger upp någon form av vänskap - eller vad det nu är - med Marcelos fru. Och den inte helt lätt lurade professorn utför också sina egna små tester för att se vad hans forna elev är kapabel till. Omkring dem stryker också en annan agent, ett slags förkläde. En mer erfaren säkerhetsagent som är där för att försäkra sig om att uppdraget verkligen blir utfört.


Det finns många vägar en sådan här historia kan ta, beroende på vilken vinkel som är intressantast för berättaren. Berättaren Bertolucci är framförallt intresserad av ideologi, psykologi och sociologi. Varför människor gör som de gör. Med detta sagt lyckas han bygga upp till en suggestiv och spännande avslutning, genomsyrad av de teman som etablerats tidigare i berättelsen och av en känsla för konsekvens ifråga om vart allt det som hänt borde leda. Är ’plikten framför allt’ den bästa grunden för ett samhälle? Är det traumatiska erfarenheter som styr många av de som formar världen, som den ser ut? Hur mycket av en egen ryggrad och egen vilja har de flesta människor egentligen? Det är några av de frågeställningar som väcks av filmen. Som, oavsett hur italiensk och 70-talsaktig den är på gott och ont, är en film som har något ganska obekvämt att säga och försvarar sin plats i filmhistorien. Det rör sig inte i första hand om underhållning utan mer den typ av film som bygger upp och bygger upp och ger en eftersmak som kräver en process av bearbetning efteråt. Motsägelsefull, spretig, enigmatisk - adjektiv som passar in för att beskriva filmen. Och dessa italienare. Landet som gett världen Michelangelo, da Vinci, Paolo Rossi… Mussolini. Och Berlusconi. Vad ska vi göra med dem egentligen? Här finns hela mänsklighetens samlade spann mellan genialitet och total kulturskymning koncentrerad. Någon gång borde jag väl åka dit, antar jag. Bara för sakens skull. Och Rom lär ju vara vackert på våren.

© Johan Lindahl
2017-05-28



Källa: Studio S Entertainment

Originaltitel: Il Conformista
Italien/Frankrike/Västtyskland, 1970
Regi: Bernardo Bertolucci
Med: Jean-Louis Trintignant, Stefania Sandrelli, Gastone Moschin, Enzo Tarascio, Fosco Giachetti, José Quaglio, Dominique Sanda, Pierre Clémenti, Yvonne Sanson, Milly

Genre: Drama







     

Dela |