Sarahs nyckel (2010)
Tungt drama med övervikt åt epilogen
Ni vet hur det är när man lär sig något nytt, och plötsligt stöter på det överallt, vare sig det är ett intressant faktum eller en term. För egen del hade jag ganska dålig koll på gryningsräden i Paris i juli 1942 tills den plötsligt dök som en stor eller liten del av praktiskt taget varenda WWII-film jag såg. Varje film tillförde också lite mer info, som att Jacques Chirac 1995 höll ett tal om Vel' d'Hiv, kortform för velodromen där tusentals judar tillfälligtvis spärrades in under förnedrande och usla förhållanden.
Just den sista informationen serveras i "Sarahs nyckel" som tar sin början just under gryningsräden. När polisen (den franska polisen, vilket alla dessa filmer betonar - inte Gestapo eller SS) bankar på dörren gömmer Sarah sin lillebror i en dold garderob men får med sig nyckeln i fickan. Själv forslas hon med mamma och pappa mot den nämnda cykelarenan, där scener inte olika dem i jämngamla "I gryningens timmar" utspelar sig. Här finns dock en tillspetsad extra problematik; de har ingen möjlighet att släppa ut lille Michel och föräldrarna är inga under av pedagogik när de börjar misstänka att Sarahs kvicktänkthet har resulterat i en tragedi. Att de alla oundvikligen färdas mot tragedi i vilket fall som helst är förstås något som de än så länge lyckas undvika att inse.
I en parallellhandling som utspelar sig 2009 anländer amerikanska journalisten Julia (Kristin Scott Thomas) med sin dotter och franska make till Paris och en lägenhet som hans släkt haft i sin ägo i decennier. En lägenhet som hon börjar fatta vissa misstankar kring. Det drar ihop sig till årsdagen av räden vilket ger filmskaparna mandat att portionera ut exposition i form av dialog journalister emellan. Mémorial de la SHOAH, ett museum tillägnat Förintelsens offer, är den minnesvärda skådeplatsen för ett par korta scener.
Jag nämnde "I gryningens timmar" och likheterna fortsätter. Skillnaderna består dock inte bara i en parallellhandling; "Sarahs nyckel" har också en kombination av konstnärlighet och känsla i sina bästa stunder som ger ett starkare avtryck. Det är dock inte för mycket sagt att dess mest minnesvärda scener utspelar sig ungefärligen i mitten av filmen. 'Avtoningen', som givetvis egentligen är en essentiell del av både filmen och Tatiana de Rosnays bokförlaga, får filmen att kännas längre än vad som borde vara möjligt, men det är inte menat som en pik. När Julia, påverkad av vad hon fått veta och av nyheter som rör henne själv, forskar vidare och begrundar viktiga personliga beslut så tillåts ett makligt tempo sätta in som tålmodigt leder mot en annan sorts final än man kanske hade väntat sig.
Där filmen tidigare haft en synbar ambition att berätta om Förintelsen i ett bredare, om än specifikt franskt, perspektiv hamnar slutfokuset på personer som i modern tid lever i Sarahs skugga. Det känns i slutändan definitivt som just Sarahs film, vilket är både värdigt och rätt, med tanke på det människoöde hon visar sig ha genomlevt. Jag är dock inte helt övertygad om att den räcka av scener som avrundar historien är så odelat fängslande att de förtjänar gissningsvis halva filmens speltid. Tonfallet, med sobra stråkar och omvälvande möten människor emellan, blir också nästan lite väl mättat. Det kan också nämnas att det inte är helt lätt alla gånger att ha koll på alla personer i x antal generationsled när vissa av dem har lika begränsad filmtid som vikt för historien.
Men "Sarahs nyckel" ska ha respekt för att den berättar historien om en ovanlig sorts överlevare, som på sätt och vis kanske inte ens passar in på epitetet 'överlevare'. Mélusine Mayance är mycket bra som Sarah. Och när filmen är som starkast är den verkligen urstark.
© Anders Lindahl
2012-08-29
Tack till SF Video för recensionsexemplar
Originaltitel: Elle s'appelait Sarah
Frankrike, 2010
Regi: Gilles Paquet-Brenner
Med: Kristin Scott Thomas, Mélusine Mayance, Niels Arestrup
Genre: Drama, Historia
Teman: Andra världskriget Andra världskrigsveckan 2012
Relaterat: I gryningens timmar (2010)
Ingår i följande teman
