Laxfiske i Jemen (2011)

Romantiskt äventyr med exotisk krydda

3 russin

Han hade i alla fall bestämt sig. Lasse Hallström har med hjälp av manusförfattaren Simon Beaufoy gjort en riktig Lasse Hallström-film, snarare än en film 100-procentigt trogen andan i boken den bygger på. Kanske inte oväntat, att döma av tidigare recensioner och regissörens meritlista i allmänhet. Alltså, allvaret är honom inte främmande, men det bakas nästan undantagslöst in i ett lagom förskönande skimmer och en genomgående känsla av att de flesta människor trots allt vill varandra väl och det mesta ordnar sig till slut. Så redan från de första minuterna, med sitt lätta handlag och musikaliska harmonier i dur av den där typen som är sådan stapelvara i romantiska komedier, är det ganska uppenbart att det grundläggande tonfallet i svenskens iscensättning av en från början framförallt satirisk och ofta sötsur sedelärande historia, kommer att vara annorlunda än den känsla med vilken jag lade ifrån mig den rappa, roliga och lättlästa men inte lättvindiga romanen ”Laxfiske i Jemen” av Paul Torday i slutet av 2010, strax innan jag själv åkte ifrån landet ifråga efter ett års arbete där.

För att klargöra förutsättningarna så är boken strukturerad på ett spännande, men lite motsträvigt sätt med uppbruten kronologi och ett flertal olika berättartekniker om varandra. Dagboksanteckningar, referat från polisförhör och e-mailutbyten är några av ingredienserna som förmedlar information och för berättelsen framåt, eller snarast pusslar ihop bitarna på ett fragmentariskt men fängslande sätt. Inget av det kan anas i filmen, men å andra sidan vore det knappast det mest fruktbara sättet att återge samma förlopp med samma struktur i filmform. Ändå upplevde jag materialet mer lämpat för exempelvis en Stephen Frears eller Danny Boyle att ta sig an. Nu är väl Beaufoy en av Boyles tidigare samarbetspartners och hur det här har utformats beror möjligen lika mycket på honom som på Hallström. Det märks ganska tydligt vad som brutits ut, avlägsnats och lagts till redan på manusstadiet i vissa stycken. I stort sett konsekvent har Lasse vänt alla tendenser åt det något mer livsbejakande och upplyftande hållet. Bara som konsumentupplysning främst för dem som har läst boken och undrar om det här är ett missriktat slumpskott ut i öknen eller ett rent missfoster. Riktigt så illa har det inte gått.

Nej, det här är väl framförallt en tämligen trevlig liten pryl på temat att våga tro på sina drömmar och att även de mest vansinniga uppslag kan vara visare än man tror, samtidigt som det inte finns garantier för fullständig framgång och lycka för alla inblandade. Med andra ord, en Lasse Hallström-film… Men det har jag redan sagt. Vad handlar det om? Storbritannien har sugits in i sina gamla kolonialmarkers komplicerade politiska turbulens och letar efter positiva nyheter för att väga upp rapporter om förluster i Afghanistan och utdragna truppinsatser utan slut i sikte. En excentrisk schejk från Jemen levererar en present att slå mynt av; som entusiast med spö och fluga vilket han praktiserar under semestrar på sitt gods i Skottland, har han drabbats av den osannolika uppenbarelsen att flugfiske skulle kunna exporteras till hans eget hemland. Första reaktionerna från britternas fiskerimyndighet är inte oväntat bryskt avvisande. Den tillsatte experten Alfred Jones låter sarkasmerna flöda när han introduceras för projektet av den i och för sig sympatiska sekreteraren Harriet på en PR-firma som anlitat för att sälja in idén. Nu får regeringens egen PR-specialist nys om företaget och ser en öppning för just de hett efterlängtade glada nyheterna från mellanöstern.

Till saken hör att sekreterare Harriets soldat-pojkvän just skickats till ”något land med mycket sand i”, att Alfreds äktenskap är ytterst ansträngt och inte minst att schejken är väldigt övertygande även när ingen egentligen tror på hans vision. Han har pengar, mycket pengar att hosta upp. Och bollen är i rullning. Kan nordeuropeiska laxar lära sig vandra i strömmar med ett helt annat klimat och kan det överhuvudtaget åstadkommas tillräckligt mycket vatten att leka i på plats? Om det är något som Jemen lider brist på så är det just vatten. I förlageförfattaren Paul Tordays händer skapar det här en uppsjö av kärva underströmmar av kritik mot brittisk politik och maktens manipulationer i allmänhet, samtidigt som han lär oss fåkunniga en hel del om fisk och fiskeri i förbifarten. Han sägs vara både stor fan av denna fritidssyssla, och ganska insatt i mellanösternfrågor. Relationerna mellan människor och inte minst kärlekens villkor mitt i allt detta är han mer krass och tvivlande kring. Filmen väljer att fokusera på det sistnämnda och skapar ett triangeldrama, samtidigt som en existentialism light-variant ska representera det filosofiska i sammanhanget. Alfred ska lära sig att inte bara leva på kalkyler och statistik utan även vidga sina vyer med en smula - tro. Inget fel i det, per se. Men särskilt djupsinnigt på allvar blir det inte.

I bakgrunden lurar stora och i vissa fall dagsaktuella frågor som internationell diplomati med förhinder, hyckleri, dödliga konflikter och terrorism. Men inte heller där finner vi någon direkt djuplodande skildring eller några nya insikter. Och att utvecklingen i Jemen och stora delar av mellanöstern har tagit oväntat radikala riktningar och sett snabba förändringar har kanske inte tjänat till filmens fördel. Att få ett filmprojekt i hamn kan vara en process på flera år och i flera avseenden har det här redan en förlegad stämpel i pannan. För övrigt har väl inte en ruta spelats in i just Jemen utan i standard-stand-in-stället. Det vill säga Marocko som brukar anses säkrare än de flesta andra länder i regionen och har natur och arkitektur som duger för ändamålet, enligt en enig internationell filmindustri. Om Jemen kan du av den här filmen lära dig att där finns höga berg, män med rödvita turbaner, motsättningar mellan klaner och mellan dem som är mer 'västvänliga' och dem som inte är det. Inget av det är helt felaktigt, men ändå en smula torftigt när man ändå tagit sig an temat. Vi ser ett generiskt arabland som en fond för ett puttrigt romantiskt äventyr med lite exotism som krydda.

Eller bra nära, om det inte hade varit för den puls och välbehövliga syrlighet som genereras nästan på egen hand av Kristin Scott Thomas som regeringens driftiga, spydiga, ständigt hyperaktiva PR-maskin. Varje gång hon inträder i handlingen ökar tempot och spänningsnivån markant. Samt givetvis de satiriska kvaliteterna som annars går alltför mycket på lågvarv. Ingen skugga ska heller falla i stort över skådespelarna; de gör vad de kan och McGregor är faktiskt en tuffare typ i grunden än sin litterära förlaga. Men det hade varit osannolikt att någon filmare skulle tillåtit sig ha en huvudperson med sådan permanent tvehågsenhet och kverulansnivå som bokens Alfred. I Tordays värld tjänade den personligheten sitt syfte mer än väl, men de flesta som gör filmer med nämnvärd budget kräver något annat för att inte finansiärerna ska få panik. Här måste det gå att tro att McGregor och Blunt ska kunna ha en chans att få varandra, och därför är det två aktörer som McGregor och Blunt som anlitats. Det ger en fingervisning om var tyngdpunkten ligger här, om det inte framgått förr.

När det gäller feelgood har Hallström en fingerstoppskänsla för vad som är charmerande utan att vara katastrofalt smetigt. Och det har han nytta av här. När det gäller att levandegöra en motsägelsefull och för många mystisk del av världen som arabiska halvön saknas den talangen i större utsträckning hos de inblandade här. Det skapar ett helhetsintryck av både tillvaratagna allmängiltiga poänger och samtidigt flera bortslösade möjligheter, men räcker ändå till tre ganska trygga (eller kanske trygghetstörstande) russin i betyg. Vänta er inga mirakel, men en dos mogen relationskomik i kohandelns tid.

© Johan Lindahl
2012-08-17


Tack till SF Video för recensionsexemplar
©2011 Yemen Distributions Ltd, BBC and The British Film Institute. All Rights Reserved
- OK, vi kastar ut samtidigt så får vi se vem som först för napp... eller spö.

(Konsumentupplysning: Den traditionella kniven schejken har i bältet kallas i Jemen för yambiya.)

©2011 Yemen Distributions Ltd, BBC and The British Film Institute. All Rights Reserved
- Ja, det är alltså mig ni ska tacka för att det här inte bara blev en trevlig romantisk komedi med levande laxar som bonus.

©2011 Yemen Distributions Ltd, BBC and The British Film Institute. All Rights Reserved
- Dina ögon är såsom djupa brunnar. De strålar som ökensolen och får mig i brygga. När vi går över floden tillsammans går vi aldrig ensamma...
(Höga Visan kapitel 8, vers 15)

Originaltitel: Salmon Fishing in the Yemen
Storbritannien, 2011
Regi: Lasse Hallström
Med: Ewan McGregor, Emily Blunt, Amr Waked, Kristin Scott Thomas, Rachael Stirling, Tom Mison, Conleth Hill

Genre: Drama, Komedi
Svensk biopremiär: 2012-04-04
Hemmabio: 2012-08-08

Visas i TV8 2017-05-22, 21.00







     

Dela |