Boardwalk Empire - säsong 1 (2010)

Ambition utan vision

3 russin

Här är den då, HBO:s senaste budgetrekordhållare, och förutsättningarna är onekligen inte dumma. Förbudstid, gangsters och pengar som syns på skärmen. Den presenteras gärna som "Martin Scorseses tv-serie", och visst verkar hans engagemang ha sträckt sig längre än till regin på första avsnittet. Mest huvudperson bakom kameran är väl egentligen Terence Winter, mest känd för sitt arbete på "Sopranos", men visuellt och tematiskt känns det värdigt den gode Martin. Det är stilsäkert och påkostat med kriminella i centrum.

Jag tänker dock direkt avslöja att "Boardwalk Empire" aldrig naglade fast min uppmärksamhet eller invaderade min värld på det sätt som HBO kan göra. Efter att ha läst diverse hyllningar - den i Variety känns nästan parodisk i sitt lismande - undrar jag om de sett den serie som de (och jag med!) hoppades få se, snarare än den serie som faktiskt producerades.

Om det här ska föreställa HBO:s nya mästerverk så är det inte mer än rätt att jämföra med de verkliga stjärnorna. I HBO:s allra bästa produktioner ("Oz", "Deadwood" och "The Wire") är karaktärerna lika levande som extrema och manusförfattarna känner dem väl, även dem de inte nödvändigtvis älskar. Jag får aldrig den känslan när jag försöker lära känna den här seriens överbefolkade persongalleri. Winter och company verkar ha börjat skriva om personerna, varav många är hämtade från verkligheten, innan de egentligen bestämt sig för vad som eventuellt gör dem intressanta. Och innan de bestämt sig, vågar de inte ta några chanser.

Var är det där surret av spänning i luften, undrar jag också. Konflikterna känns ofta märkligt ointressanta. Det blir inte kraftmätningar så mycket som avrättningar alternativt krassa överenskommelser. Saknas gör slutligen dialog som mer än undantagsvis lyfter sig över nivån funktionell.

Kvar finns eran, pengarna, miljöerna och det faktum att serien ändå är ganska oförutsägbar - ofta genom att helt enkelt ta upp helt andra saker än vad man själv kanske hade hoppats på. Och i varje avsnitt några scener som plötsligt påminner en om vad som i allmänhet fattas. Det räcker ändå en bit, det ska medges.

Dramatis personae:

Enoch "Nucky" Thompson (Steve Buscemi, om du till äventyrs inte visste det) är ekonomiansvarig i 1920-talets Atlantic City (en stad som exteriört huvudsakligen representeras av en strandpromenad) och stadens de facto ledare, oavsett vem som råkar vara borgmästare. De stora pengarna rullar inte in via lönechecken. Med god hjälp av bland andra brorsan Eli, stans sheriff, ser han till att förse de törstande med alkohol, trots det nya förbudet mot all sådan dryckjom.

Från Irland immigrerade Margaret Schroeder (Kelly Macdonald), som ska bli en av seriens viktigaste karaktärer, är verksam i det förbund av kvinnor som verkar just för helnykterhet. Man kunde ju tro att deras jobb var avklarat i och med "the prohibition", men så är icke fallet. Hennes största problem är inledningsvis en svinaktig make - något som dock får sin snara lösning vilket öppnar fältet för nya möjligheter i serien. Hon är fortsatt en svårgripbar karaktär; en respektingivande opportunist är bara ett av många sätt att beskriva och tolka henne.

Jimmy Darmody (Michael Pitt), halt och hemkommen från Det Stora Kriget, är en annan nyckelperson och i alla fall inledningsvis något av Nuckys protegé. I samarbete med en viss Al Capone, på denna tid en kaxig, småväxt småskurk, lämnar han Nuckys beskydd och även, för en tid, Atlantic City. Capone (Stephen Graham) har inte oväntat en tendens att explodera i plötsliga våldshandlingar och ett ganska uselt sinne för humor, men får också visa upp mer mänskliga sidor. När Jimmy slår sig i lag med en annan före detta soldat, som inte har så mycket kvar här i livet förutom sin pricksäkerhet, har kanske ett framgångsrecept skapats.

Sheriffen i Atlantic City är alltså spritlangare. Den andre representanten för lagen som vi stiftar närmare bekantskap med är en självspäkande halvgalning. Federala agenten Nelson Van Alden (mäktigt spelad av Michael Shannon) fruktar ingen och jobbar envetet på att sätta dit dem han kan. Lite tråkigt dock att man nöjer sig med det gamla knepet att göra de kriminella mer sympatiska genom att bara visa på vrickade snutar.

Serien bjuder på en multitud av karaktärer, många av dem kända förbudstidsprofiler / gangsters. I New York styr Arnold Rothstein (Michael Stuhlbarg från "A Serious Man" i en diametralt motsatt roll), vars ambitioner ofta kommer på kant med Nuckys. Han återkommer i små episoder som inte alltid känns direkt relevanta. Ansvarig för tillverkningen av de ädla dryckerna och Nuckys användbare kontaktperson bland stadens svarta invånare blir efter ett tag Chalky White (Michael Kenneth Williams, bäst och kändast som Omar i "The Wire"). Jimmys unga mamma och hans övergivna fru Angela (eller heter det 'samvetsfru' om det är ett samvetsäktenskap?) är exempel på karaktärer som aldrig lyckas engagera nämnvärt men som ändå får ta mycket plats. Och då tänker jag inte ens på den legion av förbiskyndande bifigurer som man försöker memorera i tron att de kanske kommer bli viktiga framöver. En tro som bara ibland visar sig motiverad.

Det känns som om det pågår en gallring: 'vilka tycker fokusgrupperna att vi ska behålla till nästa vända?' Isåfall verkar de försöka rigga tävlingen mot de bästa spelarna. Jag vill veta mer om Chalky och hans värld, men han hinner bara dyka upp som gubben i lådan ibland eftersom vi förväntas fascineras mer av Nuckys nerdekade föredetta eller avlyssna ännu ett marginellt välskrivet samtal mellan 'gubbarna som bestämmer i stan'. Richard Harrow kunde vara seriens intressantaste sidokaraktär, men använder man honom verkligen bäst som barnvakt?

Det finns hopp om Jimmy Darmody, även om Pitt spelar honom ganska monotont. Hans vistelse i Chicago bjuder på några starka stunder i mötet med en prostituerad som iskallt utnämns till bricka i det brottsliga spelet. Någonstans i den vevan blir han en person.

Nucky själv lär vi så sakteliga känna, och visst är det kul att se Steve Buscemi i en huvudroll, men så alldeles oerhört intressant är kanske inte ens han. Han har lekande lätt för att ljuga, han drar sig inte för mord (i alla fall för att beordra dem) och framstår på något sätt ändå som relativt sympatisk - men lite fjärran på något sätt. Hans stängdhet lämnar fältet fritt för att läsa in valfria personlighetsdrag i honom och kalla honom komplex. Själv vill jag ha fler ledtrådar innan jag instämmer. Ett väldigt sent avslöjat trauma räcker en bit, men det är så dags då. Det känns också lite väl mycket som den klassiska 'tragedin som gör det okej att vara hjärtlös'. Ska vi tro att han var en ängel innan det hände?

Det möjliga trumfkortet Margaret står hela tiden och svajar på gränsen till att bli riktigt intressant, men är även hon så inkonsekvent att hon inte uppnår sin fulla potential. Är hon naiv eller intelligent? Manusförfattarna verkar otroligt nog inte ha bestämt sig ens efter tolv avsnitt. Ibland påminner hon på något absurt sätt om Albert Speer - smart och obegripligt aningslös. Att Kelly Macdonald ändå gör henne såpass levande är något av en bragd.

Men kanske mår serien bättre av att inte definieras som karaktärsdriven, även om det troligen är just det man förväntas göra. Vad sägs om att se den som en betraktelse över institutionaliserad korruption och hyckleri, skildrat från insidan med ett visst mått av sympati. En historisk "Starke man" med jättebudget.

Det är förstås en historielektion också, och som sådan säkerligen gedigen. Politik blir det en hel del av, berättat i det mest cyniska tonfall, vare sig det är på lokalplan eller om det gäller vem som ska bli republikanernas presidentkandidat. Kvinnosynen från "Mad Men" framstår som riktigt progressiv om man jämför med tiden vi stiftar bekantskap med här, men rösträtt hinner de i alla fall få. Charles Ponzi och hans berömda bedrägeri och mysteriet Anastasia fladdrar lekfullt förbi som tidsmarkörer.

Jag tror sedan inte att det är en spoiler om jag påstår att seriens löpande fråga sägs rakt ut i sista avsnittet: 'Hur mycket kan du tänka dig att synda', ungefärligen.

Om man lite desperat letar efter något tydligt som definierar serien, med alla dess karaktärer och miljöer, så kan det mycket väl vara det här temat. Och då känns plötsligt agent Nelson som ett logiskt inslag, med sin extrema vinkling på frågan. Och Margaret blir intressantare om man ser alla hennes val och handlingar som ofta motstridiga svar på samma fråga, inte minst när Nucky till slut konfronterar henne med en tes som man själv så sakteliga börjat formera: att hon faktiskt inte är en "god" människa. Han respekterar henne i alla fall tillräckligt för att vara brutalt ärlig.

En final präglad av både korsklippta gangsterfilmsklyschor, kompromisser och försoning lämnar en känsla av att serien kan växa till sig till en intressant andra säsong, men det finns inga garantier. Om du inte redan är frälst, vill säga, och isåfall argt slutat läsa för länge sedan...

Det blir trots allt tre russin. Det är förstås inte uselt. Det är bara inte alls så intressant som det kunde ha varit. Än så länge...


FOTNOT
Att det skulle bli en andra säsong bestämdes redan två dagar efter att första avsnittet visats. Jag vet inte riktigt hur det ska tolkas.

© Anders Lindahl
2011-03-11


Bildtextförfattaren avstår med en viljeansträngning från att skriva något om "kejsarens nya kläder".

Originaltitel: Boardwalk Empire - Season 1
USA, 2010
Skapare/show runner: Martin Scorsese
Med: Steve Buscemi, Kelly Macdonald, Michael Pitt, Michael Stuhlbarg, Michael Shannon, Michael Kenneth Williams, m.fl.

Genre: Drama, Historia, Kriminalfilm, TV-serie

Relaterat ur russinbloggen
2010-11-08: Boardwalk Empire vid första anblicken







     

Dela |