Blue Valentine (2010)

Nästan ohälsosamt närgånget Oscar-material

4 russin

Närbilder. En stapelvara i modern så kallad independent-film (och kanske film överhuvudtaget). Här är det många av dem. Och här känns de rätt. Det är en närgången film, med enorma emotionella svallningar; upp- och nedgångar i ett kronologiskt uppbrutet kammarspel med delar av handlingen förlagd till ett hotellrum med osannolikt smaklös inredning. Det partiet utgör skildringen av en relation i upplösning. Men parallellt får vi också följa roligare stunder i livet för Dean och Cindy (Ryan Gosling respektive Michelle Williams). Förälskelse, galenskap, humor och ingånget äktenskap mot oddsen...eftersom de redan från början visar sig vara väldigt olika. Hon utbildar sig till sjuksköterska och har intentioner att uppfylla sin ”potential” i livet. Han tar saker mer som de kommer, vill ha ett jobb där man ”får betalt” och hävdar eftertryckligt att män är mer romantiska än kvinnor:
- De tar den man som har ett jobb - och stannar kvar hos dem.
Dessutom är snygga tjejer galnare än andra, vilket gör Cindy till en riktig värsting i hans ögon... En han gärna stannar kvar hos.

Sedan kommer ansvaret in och det är egentligen inte där det felar heller. Båda älskar sin dotter och det är ömsesidigt. Dean älskar sin fru filmen igenom men någonstans har det uppstått en kraftig spricka som verkar omöjlig att överbrygga. Relationsproblem är också en vanlig grundbult i 'seriös' film och frågan måste ställas; behöver vi mer av den här varan? ”Blue Valentine” vill uppsluka dig totalt och är det så hälsosamt? Själv tar jag nog inte in det här lika oförbehållsamt på ett personligt plan som jag kanske hade gjort för några år sedan. Men jag kan inte säga annat än att det är bra ändå.

Michelle kanske får en Oscar om några veckor (utifrån när detta skrivs), musiken är eklektiskt omfångsrik och filmen är ofta ett effektivt påträngande stämningsbygge som är både obehagligt och genuint romantiskt. Men det gör ont när knoppar brister. Här finns rent plågsamma partier, och det kan också vara svårt att följa med i förflyttningarna mellan då och nu, det vill säga flera tidsplan, inte bara två... Det finns flera ”då” att hålla reda på. Och de här krängningarna kan göra det oklart vilken stämning vi ska landa i. Debutregissören Cianfrance (nyligen belönad med The Ingmar Bergman International Debut Award) spänner bågen och vill säga ALLT om relationer. Det skakar om och berör, som en ”Closer”, ”Revolutionary Road” eller Ethan Hawkes mindre sedda ”The Hottest State”. Men jag undrar hur mycket eventuellt självbiografiskt som finns inbakat i degen och om det här är en form av terapeutisk bearbetning i så fall. Han vore inte först med det på film.

Humor... Dean står för det mesta av den varan, och en kontrast mellan de två skymtar fram i en scen i deras tidiga fas där han försöker få Cindy att dra ett skämt. När hon till slut gör det, om en pojke och en pedofil, är det av en kaliber som knappast släppts igenom i en genomsnittlig Hollywood-produktion. Ett sådant tillfälle där man vet att man egentligen inte borde skratta men ändå kanske gör det, samtidigt som vi får en inblick i hur två olika personer egentligen ser på världen. Och hur svårt det kan vara att kombinera de attityderna i det längre perspektivet.

© Johan Lindahl
2011-02-08

Källa: Göteborg International Film Festival

Originaltitel: Blue Valentine
USA, 2010
Regi: Derek Cianfrance
Med: Michelle Williams. Ryan Gosling, Faith Wladyka, John Doman, Mike Vogel, Jen Jones, Ben Shenkman

Genre: Drama, Romantik
Svensk biopremiär: 2011-04-01
Teman: GIFF2011


Ingår i följande teman


GIFF2011





     

Dela |