På spaning i New York - säsong 1 (1993)
Bra blev bättre senare - eller?
Jag minns när den var ny - vilket inte är detsamma som att det var en total uppenbarelse och att jag blev helt såld. Nej, det tog sin tid innan jag fastnade för serien och min minnesbild är att det var när Jimmy Smits ersatte David Caruso som jag själv tyckte att lyftet kom. Tidigare erfarenheter av Steven Bochcos serieskaparkraft hade ju lagt ribban rätt högt; ”Hill Street Blues” och ”Lagens änglar” var två av 1980-talets följetonger framför andra följetonger - om än med de nästan obligatoriska ojämna formkurvor som långkörare plägar drabbas av, även med de bästa intentioner bakom. Nu var det här även David Milchs baby, ska inte glömmas bort. Den Milch som senare i livet värkte fram bland annat det mer än vanligt väderbitna och vildvuxna västerndramat ”Deadwood” för HBO.
”NYPD Blue” var ett försök att slå an en råare ton med grövre jargong, hårdare attityd, mer uppskruvat våld, snabbare kamerarörelser och dessutom bröt den mot nakenvallen i amerikansk network-TV genom att helt enkelt visa lite mer. Hud. Ja, det var några år innan redan nämnda kabelkompaniet HBO satte sina egna standarder i flera av de avseendena, men när det gäller vad som produceras av och för de större nätverken därborta framstår det här faktiskt fortfarande som ganska djärvt. Kanske blev det en backlash, jag vet inte riktigt. Serien kom i alla händelser att bli ganska långlivad även om jag själv gav upp någonstans efter femte eller sjätte säsongen.
Hur står det här nu sig i stort efter över 15 år då? Inledningsvis kastas vi huvudstupa in i personlig och professionell turbulens. Detektiv Sipowicz (Dennis Franz, mannen som spelat fler truliga snutar på film och TV än någon annan jag kan komma på) har alkoholproblem i större skala och är på väg att förpassas från sin tjänst, samtidigt som han försöker sätta dit en misstänkt maffiamellanskiktsledare. Kollegan John Kelly (Caruso) försöker stötta så gott han kan, men kan inte hindra att Sipowicz lyckas få sig själv genomborrad med en handfull kulor och genomgår en nära-döden-upplevelse; alltmedan Kelly själv kämpar med pågående skilsmässoförhandlingar, egna komplicerade fall och träffar en ny tjej ur kåren (Amy Brenneman). Den häftiga romansen har dock mörka understråk. Dessutom anar Kelly att hans blivande ex-fru (spelad av Sherry Stringfield som snart gick vidare till ”Cityakuten”) vänslas med sin skilsmässoadvokat (i sin tur förkroppsligad av en ung David Schwimmer!). Ingen kan säga att de inte anstränger sig att få vår uppmärksamhet omgående. Möjligen kände jag en del av den ambitionen aningen ansträngd redan då, och gör så likadant nu. De tar i för president och patriotland, det är målat med starka färger och anpassat efter en tänkt otålig målgrupps förväntningar. De vill ha allt. Det kan inte bli helt och fullständigt genialt på de grunderna, särskilt inte i jämförelse med ”Uppdrag mord” som drog igång i ungefär samma veva. Men det har ändå kvaliteter som inte helt blåst bort med åren.
Efter den inledande ”kolla, vi är här”-avsnitten slår serien an en mer sansad rytm och börjar intressera sig för personlighetsfördjupningar mellan fallen. Men Kelly är det självklara navet allting snurrar kring. (Enligt Wikipedia var det också han som framhävdes medvetet i början och det var efter hans oväntade avhopp som en mer ensemble-orienterad inriktning etablerades). Sedan är hans nyblivna ex-fru ett sidospår, där hennes karriär i juridiken ständigt utsätts för komplikationer. Vidare; Kelly ger nykomlingen Martínez (Nicholas Turturro, som också hängde med ett tag och är yngre brorsa till John) en grundkurs i förhörsteknik och Sipowicz munhugger sig fram till ett visst ömsesidigt tycke mellan sig och åklagare Sylvia Costas (Sharon Lawrence). Den stammande detektiven Medavoy (Gordon Clapp) introduceras en bit in - och skulle senare bli en av de stadiga kilarna på stationen. Han blir i sin tur intresserad av den nya sekreteraren Donna (Gail O'Grady) i samband med turbulens i sitt mångåriga äktenskap.
Gästlistan är med perspektiv sett ganska respektingivande. Mitchell Ryan är imponerande ilsken som en gammal irländsk utbränd snut med tvivelaktiga meriter som hyresvärd vid sidan av jobbet, i ett avsnitt som påminner om polisers problem att ta itu med ohederlighet i den egna leden. Ingen vill vara en tjallare. Dan Hedaya, van vid ruffiga roller, är ett vittne som tror att han själv är en varulv. Bradley Whitford, innan ”Vita huset”, spelar slug och sensationslysten TV-reporter medan Luis Guzmán är den temperamentsfulle fadern till utredare Martínez. En aning komiskt som parentes är att Kyle Secor gör en läkare med romantiskt intresse för en av huvudpersonerna och att det här måste ha varit ungefär samtidigt som han fick en av huvudrollerna i konkurrenten ”Uppdrag mord” som mordutredare Bayliss. Och Charles Haid, tidigare känd som Renko i ”Hill Street” spelar en man med förmåga att sätta sig själv i klistret på grund av sin svaghet för vin, kvinnor och möjligen även sång. Tamara Tunie är med ett par avsnitt som stabschefen Fancys viljestarka och uttrycksfulla hustru. Och Daniel Benzali ser vi som en av ansedd och väl avlönad advokat. Just det, samme Benzali som några år senare ledde en juridisk byrå i ”Åtalad för mord” - producerad av Steven Bochco den också.
Haver läst någon kommentar om att det här var en mer högerorienterad serie än Bochcos tidigare, främst då ”Hill Street”. Tjaaa... Lite mer 'rensa-upp-bland-slöddret'-attityd finns väl hos huvudpersonerna, och överlag kan en mer härdad och kanske kallhamrad attityd skönjas utan problem - men är det mer en fråga om förändrat formspråk och en tuffare tidsanda som behövde skildras? Det är inte direkt Chuck Norris-chauvinism det handlar om i alla fall.
David Caruso då... Ett antal år före ”CSI Miami” - yngre, men nästan lika tillknäppt och svår att läsa av. Det är inte alls lika utstuderat one-liner-aktigt i hans manus här, men jag tycker fortfarande att det saknas något hos en som ska bära en serie och vara i centrum så påtagligt. Han har viss karaktär, en skönjbar personlig karisma och jobbar på att variera uttrycken, men ändå är det lite för lite av alltihop. Och hans roll förblir lite för präktig, med för få citatvänliga repliker för att bränna till mitt i allt halvviskande tätt inpå både misstänkta missdådare och alla kvinnor som kommer och går i hans liv. Kelly ska föreställa en man med dolda djup, misstänker jag, men finns de där djupen hos Caruso? Jag tvivlar. Sipowicz var redan från början en mer fyllig karaktär (inte bara fysiskt). Alkoholismen kämpade han emot, men även sina underliggande rasistiska tendenser - en härjad man med flera dimensioner. Säsongen som helhet är starkast mot slutet då de flesta vuxit in i sina roller - och jag har som sagt ett minne av att det blev ännu bättre framöver.
© Johan Lindahl
2010-02-25
DVD / Blu-ray
Det finns många sätt att förpacka en DVD-upplaga på, en del mer irriterande än andra. Här är det inte bara långsam uppladdning, överarbetade menyer utan även copyright-information och ”så här får du inte spela upp skivan-förmaningar” efter varje enskilt avsnitt av fyra på varje skiva. Ja, ja, ja - det här är gamla nyheter, men filmdistributörerna har fortsatt svårt att förstå sin egen oförmåga till förståelse för varför fildelning uppstår... To Be Continued - tyvärr.Det medföljer kommentarsspår till några avsnitt. Har inte tagit mig tid att lyssna på dem, dock. Tveksamma översättningar förekommer ibland, som när ”God help me, I stabbed him” blir ”Jag högg honom med Guds hjälp”.
On the bright side: en dokumentär om tillkomsten av serien, byggd på intervjuer flera år senare. Firma Bochco & Milch delar med sig av vedermödorna kring seriens ”genesis” och motståndet från bolagsfolk angående otrevligt ordval och, inte oväntat, graden av sexualitet. Enligt Milch ville de göra 'vuxen-TV med vuxna berättelser för vuxna människor' och det fick de till slut göra - med en begränsning av antalet fräcka formuleringar till 37 per avsnitt... Han beskriver polisväsendet som en familj, med många katoliker som vill sona sin egen inneboende synd genom att tjäna en institution. Sharon Lawrence avslöjar ur hennes inledande en-scens-inhopp förvandlades till en ledande befattning som åklagare och Dennis Franz delar sina svunna våndor över hur publiken skulle kunna bry sig om en tjurskalle som Sipowicz. Till vanligheten i sådant här extramaterial är ju att alla talar väl om varandra, men det framgår genom varierande grader av diplomati eller rättframhet att David Caruso inte alltid var smidigheten själv 'on set'. Bochco är ganska tydlig med att det skar sig rejält i början av andra säsongen och att showen mådde bäst av att stjärnan drog vidare till nya äventyr. Flera av skådespelarna medverkar - men inte Caruso själv, ska noteras.
Fler extrakortfilmer behandlar romanserna som frodades på stationen (och i ett fall även i inspelningsteamet där regissören Brad Silberling fick ihop det med Amy Brenneman). Liksom casting-processen där både stora och mindre roller tillsattes med omsorg. Typ.
Originaltitel: NYPD Blue - Season 1
USA, 1993
Regi: Gregory Hoblit Charles Haid Brad Silberling m fl
Med: David Caruso, Dennis Franz, James McDaniel, Sherry Stringfield, Amy Brenneman, Nicholas Turturro, Gordon Clapp, Sharon Lawrence, Gail O'Grady
Genre: Drama, Kriminalfilm, TV-serie
Teman: Snutserier
Ingår i följande teman
